ur Trädens Rike av B.K. Boom & H. Kleijn
Finns det något mera välkänt träd än eken? Säkert måste varje människa ha sett
knotiga gamla ekar, ett säkert vet var och en att ek är ett utmärkt virke, nog
har vi vä1 alla plockat ekollon när vi var barn? ska Eken förekommer över stora
delar av världen, i tropikerna, i den subtropiska och i den tempererade zonen.
Nästan överallt växer ekarna upp till majestätiska träd, även om det också finns
några få buskar bland dem (t.ex. Q. ilicifolia), och det rentav finns
en amerikansk art som kryper efter marken och aldrig blir mer än meterhög (Q.
pumila).
Ekarna är i regel lövfällande, men det finns också ständigt gröna ekar; framför
allt gäller detta många sig tropiska och subtropiska arter. Dessa har normala
eklöv (eller den sortens löv som vi betraktar som 'normala' hos en ek), men
det finns också träd med hela blad (Q. phellos), andra med enbart sågade
de kanter (Q, libani) och arter med djupt flikiga blad (Q. frainetto).
Trots dessa avvikelser har ekar i allmänhet dock en rad kännetecken gemensamma.
För det första har de allesammans ollon, dvs. frukter som mer eller mindre stannar
kvar i en helbräddad svepeskål; samma bildning påträffas hos kastanjen och boken,
och det är därför dessa tre släkten förs samman i en och samma familj, Fagaceae.
Den lilla skålen har en rad viktiga speciella kännetecken. Härtill kommer också
den femstråliga märgen, som kan observeras i avskurna årsskott; detta mönster
är inte särskilt vanligt hos träden, även om man finner det också hos popplarna.
Slutligen har vi ännu en egenskap som är karakteristisk för eken: bladen visar
en tydlig tendens till koncentration längst ut på skotten, något som märks också
vintertid i det sätt varpå knopparna är ordnade.
Låt oss nu se litet närmare på det träd som vi här i Europa kallar för ek. Eken
har alltid varit ett viktigt karaktärsträd i alla de länder som spelar huvudrollen
i människans historia den har alltid stått i centrum för det dagliga livet i
dessa länder. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra exakt vilken
ekart det rör sig om i de många olika sägnerna och folksederna, eftersom Europa
kan visa upp flera olika former av trädet och man har kunnat slå fast att man
tidigare inte skilde på dessa former.
Under de germanska och keltiska perioderna var det västeuropeiska låglandet
bevuxet med täta ekskogar. Dessa var ofta blandskogar med andra träd, t.ex.
björkar (på torrare jordar) eller askar (i fuktigare terräng), men eken spelade
alltid den dominerande rollen. Människorna var få och bebyggelsen var gles,
landskapet förblev därför i allmänhet orört. När ekarna blir gamla antar de
högst karakteristiska former, och man ansåg att de utstrålade makt och styrka;
i varje by stod ett vackert exemplar som betraktades med största vördnad av
alla i byn. Eken var helgad åt gudarna och stod i förbindelse med dem, och just
därför utspelades alla viktigare händelser i byn under ekens skugga och berömda
personer fick eklövskransar. I flera europeiska länder betraktas gamla ekar
farande med mycken vördnad och får ofta egna namn, t.ex. Odinseken.
Under medeltiden började denna tro på ekens helighet blekna bort, och det var
under denna era som ekskogarna började fällas i stor skala, delvis därför att
virket var så viktigt för många olika ändamål, delvis för att man ville röja
nytt jordbruksland; därtill kom att de gräsmarker som bredde ut sig sedan träden
fällts var idealiska fårbeten. Civilisation och skog är oförenliga storheter,
och världen över går denna farliga kalhuggning fortfarande vidare, trots alla
ingripanden och allt vad vi vet numera. Detta gäller speciellt i många utvecklingsländer,
och det märks tydligt att människan har ett mycket kort minne.
I Medelhavsområdet har eken spelat en om möjligt än större roll i människans
historia än i norra Europa. Eken nämns ett sextiotal gånger i Bibeln, och åtskillig
forskning har nedlagts på att söka utröna vilka speciella arter som anges i
varje särskilt fall. Mindre Asien har cirka 25 olika ekarter, och naturligt
nog är det ofta omöjligt att nå fram till någon bestämd slutsats utifrån de
tämligen summariska fakta som ges. Den saken är ju dock inte så viktig i det
här sammanhanget, det viktiga är själva det faktum att eken - vad just den speciella
arten sedan kan beta på Latin - har spelat en viktig roll också i de här gamla
folkens liv. Den utnyttjades på mångahanda sätt: ollonen användes som föda -
i medelhavsområdets östra del betraktades den arkadiska eken (Q. aegilops) som
alldeles speciellt helig.
Ollonen åts (och äts fortfarande) antingen rostade eller kokta, och mjölet man
fick när man malde dem användes vid bakning. Det var också framför allt från
denna ek man tog den bark som användes vid garvning. Genom hela den antika litteraturen
är det denna ek som nämns alldeles speciellt, eftersom den förekommer i hela
det ifrågavarande området. Också Q. ilex var. rotundifolia, som även den är
vanlig i detta område, har ätliga ollon; de gamla grekerna berättade de mest
fantastiska historier om denna eks mirakulösa krafter. Den stod som en symbol
för hela människosläktet, och prasslet från dess löv viskade fram oerhörda sanningar
i oraklens mystikfyllda språk.
Men 1åt oss se litet närmare på några olika ekar som används som prydnadsträ.
Först och främst har vi då två arter som är vanliga i Europa och liknar varandra
så starkt att folk i allmänhet över huvud taget rote skiljer mellan dem: Q.
robur, skogseken och Q.
petraea (=Q. sessiliflora), bergeken. De båda arternas förekomstområden
är också praktiskt taget identiska och innefattar större delen av Europa, men
Q. robur påträffas också i Mindre Asien och Nordafrika. Det är
omöjligt att avgöra vilken art det rör sig om bara genom att titta på träden,
men det finns vissa smådetaljer som snabbt ger besked om arten. Bergeken har
skaftade blad och oskaftade frukter, vilket är raka motsatsen mot skogseken,
som alltså har (mer eller mindre) oskaftade blad men skaftade frukter. Det finns
ytterligare några kännetecken, men dessa är vanligen ganska suddiga och rymmer
också diverse mellanstadier; hybrider mellan de båda arterna är också kända.
Det är de här båda arterna som uppträder i de europeiska sägner och legender
vi talade om härovan. Virket är mycket gott och användbart till alla möjliga
ändamål men ersätts numera i billigare sammanhang av mjukare träslag. Ollonen
används som svinmat och barken ger tannin, även om den nästan aldrig utnyttjas
till detta numera, sedan man fått fram olika syntetiska garvämnen.
Båda arterna är i Västeuropa vanliga i alléer och längs bredare vägar och hör
också till de ståtligaste alléträd som existerar. Om de dras upp ur ollon blir
samtliga träd litet olika, något som ger ekallén dess speciella charm; alla
de små skillnaderna i färg, i knoppning, i höstfärger och bladens ställning
förenar sig till en härligt levande syn. Detta gäller däremot inte för en allé
bestående av träd som erhållits ur sticklingar - här är samtliga träd identiska
och utvecklas året igenom på identiskt samma sätt. Resultatet blir till slut
en enformighet som inte känns lika tillfredsställande; poppelalléer ger ett
gott exempel på den saken.
Eken är ett utmärkt träd för Parker och byar, relativt billig och rote särskilt
kräsen beträffande jordmånen. Den växer visserligen långsamt, men blir i gengäld
mycket gammal och sedan en ekallé vä1 planterats kan den stå i många århundraden.
Hur många? Man kan tryggt svara åtminstone fem; det finns historier om 2000
år gamla ekar, men riktigt så vördnadsbjudande exemplar är inte säkert kända
någonstans.
Eken är mycket populär hos många insekter, och också svampar trivs utmärkt på
ekar. Många har nog sett det vita mögel som ofta färgar dess blad under sensommaren.
Detta skadar visserligen som-marskottens växande, men ekarna lyckas i alla fall
få dem utvuxna, ty trädet blir av med denna svamp vid lövfällningen på hösten.
Väl kända är också de galläpplen av olika slag man kan finna på eklöven. De
består av vävnadsknölar orsakade av insekter, vanligen steklar (ibland också
myggor), som lägger sina ägg på hösten och övervintrar i knopparna. De flesta
av dessa steklar har en mycket komplicerad livscykel; det vanliga galläpplets
historia förlöper såsom följer: stekeln flyger ut på försommaren och lägger
med hjälp av sitt äggrör sina ägg på bladets undersida. Här utvecklas sedan,
som en följd av äggets närvaro, ett 'äpple' av vävnader kring detta. Larven
utvecklas inne i detta äpple. På hösten omvandlas larven till en liten stekel
som kryper fram över trädet och lägger ägg i knopparna, ägg som utvecklas till
larver. Dessa lever och äter sedan i små galler, så små att man normalt rote
observerar dem. I maj kommer så dessa larver ut som steklar och kretsen är sluten.
Dessa galläpplen har stimulerat folkfantasin hos många folk och sammanställdes
förr i världen med alla möjliga onda ting, med resultat att det finns en omfattande
folklore kring dem.