Utan träd är ett landskap merendels fult och fattigt. Träden äro nödvändiga
ej blott som skönhets- och nyttoelement för människorna utan även för naturens
jämnvikt. I vårt land, där över hälften av landarealen upptages av skogar och
dessutom städerna få luft och grönska genom sina parker, kunna vi prisa oss
lyckliga. Inom många andra delar av vår jord har årtusendens odling gått hårt
fram med naturen och skapat ödsliga landskap av det som en gång var lummigt
och blomstrande. Jag tänker härvid särskilt på Östkinas väldiga kalbrända områden
eller de nakna och hårt eroderade röda jordarna i Medelhavsbäckenet. För stora
kostnader och med oerhört arbete försöker man där att återskapa åtminstone en
bråkdel av det förlorade genom träd- och skogsplanteringar.
Trädens stora betydelse för naturens jämnvikt är ett enkelt men fortfarande
sorgligt litet uppmärksammat faktum. Träden och skogarna äro vindbromsande,
fuktighetsreglerande och slutligen också klimatutjämnande faktorer. Utan dem
övergår landskapet till stäpp eller öken och såväl den materiella som den andliga
kulturen blir därmed fattig och trist.
Vårt lands skogsflora omfattar i allt 45 arter av träd, 41 arter lövträd och
4 barrträd. I jämförelse med de artrika floraregionerna i Nordostasien, Nordamerika
och även i Sydösteuropa, där den sista kvartära nedisningens utplånande verkningar
på trädfloran voro relativt små, måste man tyvärr tillstå, att vårt land och
hela Fennoskandia är mycket fattigt på trädarter.
Man har emellertid strävat att avhjälpa denna brist genom införandet av ett
stort antal exoter, av vilka åtskilliga också visat utomordentlig trivsel under
våra klimatiska förhållanden. Man behöver bara som ett exempel på vällyckad
acklimatisering nämna den sydösteuropeiska hästkastanjen, Aesculus hippocastanum,
vilken assimilerats i det syd- och mellan-svenska kulturlandskapet som ett omistligt
prydnadsträd. Ett stort antal exoter ha vidare förmått hävda sig i städernas
park- och gatuplanteringar, såsom lönn-, poppel- och pilarter, för att nämna
de mest gängse. Även de utländska barrträden äro jämförelsevis väl representerade.
Gran-, ädelgran-, lärk-, tall- och cypressarter finnas i såväl offentliga som
privata planteringar.
Även i Norrland finnas förvånande många arter av både löv- och barrträd av utländskt
ursprung. Det har visat sig att åtskilliga exoter här förmått hävda sig lika
väl eller t. o. m. bättre än de inhemska trädslagen. Den sibiriska poppeln,
Populus lausifolia, och den s. k. jämtlandspoppeln, Populus balsamifera var.
elongata, liksom även den sibiriska ädelgranen, Abies sibirica, och den serbiska
granen, Picea omorica, utgöra uppskattade avbrott i de norrländska parkernas
litet monotona björkplanteringar.
Det starka dendrologiska intresse, som i seklets början - till stor del stimulerat
av de då inledda rika växtimporterna från Nordamerika och alldeles särskilt
från Östasien - tog sig uttryck i mer eller mindre omfattande exotplanteringar
i de europeiska parkerna och trädgårdarna, fann även sina ivriga och intresserade
förespråkare i Sverige. I stort sett kanske resultaten ej motsvarade förväntningarna
och mycket av det vanligtvis genom holländska, tyska och engelska plantskolor
hitsända trädmaterialet klarade ej det nordiska klimatets påfrestningar, varför
det så småningom försvann. Åtskilliga exoter visade emellertid en god härdighet
och upptogos förr eller senare i allmän odling.
Att dessas speciella motståndskraft även under våra mest extrema klimatförhållanden
kunde föras tillbaka på de goda klimatprovenienser de representerade, vann föga
eller inget beaktande och den första dendrologiska hänförelsen ebbade långsamt
ut, säkerligen till icke ringa del påverkad av de misslyckanden med okänt importmaterial
som varje köldvinter orsakade. Det allmänna intresset för exoter nådde ett bottenrekord
under 40-talets isvintrar, men katastroferna med vårt odlade material ledde
samtidigt till en pånyttfödelse.
Som så ofta har det även här varit personliga insatser av ett litet fåtal entusiaster,
bland vilka särskilt böra nämnas Seth M. Kempe och C. G. Tigerstedt, vilka fört
dendrologien och trädintresset vidare. Den förstnämnde har i Arboretum Drafle
vid Härnösand och den senare i Arboretum Mustila, nära Borgå i Finland, kunnat
uppvisa så utomordentliga resultat vid odlingen av främmande trädarter att det
på nytt spirande intresset för dendrologien och dess praktiska tillämpning på
park- och landskapsvården nu kan växa sig starkare.
I övertygelse om ett kommande stegrat intresse för såväl de inhemska träden
som för exoterna i landskapet och parkerna har denna bok skrivits och det är
författarens livliga förhoppning att den måtte ge impulser till djupare inträngande
i trädens fascinerande värld.