"Jag hörde Guds Röst gångandes i Lustgården."

Kärleken till markens blomster sträcker sig lika långt tillbaka som minnet. Redan barnaögonen fröjdas över formen och linjeskönheten, färgen och sinnrikheten hos de underbara varelser, som med blygt behag titta fram bland gräs och strån på marken. Överallt, i den fria naturen, inom den kultiverade parken och trädgården eller under det tropiskt varmt ångande växthustaket, locka blommorna till samlariver och vetgirighet. De förbli alltid ett outforskat fält som, på samma gång som det ständigt inbjuder till upprepade undersökningar, också visar vägen till nya och givande områden. Den sökande blicken riktas därigenom även upp från markens blomster, tills den famnar den rika uppenbarelse, som blommornas storväxta syskon. träden och buskarna, bjuda oss i all sin skönhet.
I mäktighet och styrka resa dessa sig över allt annat, som växer på jorden. Vare sig de träda fram i naturliga eller konstlade linjer eller grupperingar, teckna de sina ansiktens profiler mot himlavalvet. I oöverskådliga vidder fylla träden vårt land med täta skogar, individ intill individ, där den lugna frid råder, som icke störes, endast understrykes av kvittret från trädens bevingade vänner, fåglarna, som hos dem söka skydd och boplats. I ensligt majestät reser sig ett gammalt vårdträd över heden, och i pittoreska rader kanta pilträd och popplar färdvägarna. Luftiga och lätta, doftande efter vårregnet, bilda björkarna sina dungar av ljus grönska, och med inbiten och envis gammelmanskraft knyter eken sina knotiga grenar.
I sommarens fullaste grönska, i höstens röda guldfärger eller med nakna grenar och kvistar mot vinterhimlen, vid alla tider och överallt utgöra träden den fasta stomme, på vilken naturen byggt upp sin underbart fagra utsmyckning av vår jord.
Om våren ikläda sig lövträden i sina luftigaste dräkter. I bokarnas ljusa grönska, i björnarnas friskt djupgröna eller i sälgens guld, i allt ser man trädens ansikte. I de ännu vinterbruna furorna, i granarnas små blekgröna vårskott, i den alltjämt bladlösa askens grenkrona, hos dem alla möter deras ansikte.
Hängbjörkar och hängpilar spegla sig i åns eller insjöns klara vatten, som fördubblar deras skönhet. Drömmande och sakta susande luta de sig över sina egna spegelbilder, som i krusiga vågor återgiva deras anleten. I fruktträdens vårblomstring, päronträdens vithet, äppleträdens rosa och körsbärsträdens rika blomsterskrud visa sig deras ansikten som ett enda stort välkomnande leende, inbjudande till fest för tusentals bevingade små varelser, som hos dem samla sin föda. I rad och med väl friserade peruker och skarpskurna profiler stå avenyens och stadsgatans vältuktade lindar eller rundklippta almar med alla tecken till prydlighet och vård i sina ansikten.
Alla ha de sina särskilda drag. Liksom en förgätmigej med troskyldiga och klara blåa ögon blickar fram från gräset i dikeskanten, en solig smörblomma nytert tittar upp, en lilja stolt höjer sitt huvud över sin omgivning eller - för att gå till tropikernas överdådiga blomstervärld - en orchidé grimaserar med långt utsträckt tunga, med öronlappar och ögonfläckar, så ha även träden och deras små bröder, buskarna, sina givna anletsdrag, karakteristiska och uttrycksfulla som blommornas, skiftande i sina drag allteftersom ljus och mörker växla sina dagrar över dem. Aspen bleknar, då vindilen far fram över dess bladytor, och skiftar färg för varje vinddrag. Finhyllt och lent lyser det ungdomliga, vårspäda björkansiktet fram mellan de allvarliga granarnas. Furans uppsyn svartnar, då åskmolnet skymmer solen för den, men plötsligt kan även den stråla av ett värmande leende - ett varmt men bistert leende i ett gammalt rynkigt ansikte med röda fåror - då solen åter låter sitt ljus spela över den. Högt höjer den åldriga silverpoppeln sin grånade hjässa över allt omkringstående och hult och moderligt sträcker linden sina vida grenar omkring för att öppna sina fyllda honungsbord åt tusen sinom tusen törstande och hungrande bin.
Träden äro enligt de gamla grekerna Gudarnas boning. I sina oändligt skiftande former, i sin höga, resliga skönhet, i sin hårda karghet, i sin lätta förgrening eller samlade, knutna kraft - i allt detta uppenbara de sin suveräna storhet, och hos dem hör man Guds Röst gångandes i lustgården.

Axel Holzhausen.