
Artikel ur Ystads Allehanda
Text: Jessica Olsson Ziegerer Bild: Bass Nilsson
1922 köpte ryttmästare Albert Wallis gården Esperöd i Kivik. Han började omedelbart att plantera träd systematiskt. Syftet var att se med vilka arter parkanläggningar kunde smyckas och förgyllas. När han dog tre år senare hade han planterat cirka 3 000 träd. Av dessa finns bara en tiondel kvar. Men det är tillräckligt många för att trädskatten i Kiviks Esperöd Arboretet ska leva vidare.
För ett ovant öga liknar det vid första anblicken vilken skog som helst. Vid en närmare titt upptäcker man den värdefulla unika trädskatt som breder ut sig. Och ju längre in i skogen man vandrar desto mer vill man veta. Förbered dig på ett möte med träd från hela världen. Här trängs den kinesiska mandaringranen, som är den största i sitt slag i Sverige och ett heligt barrträd i hemlandet, med kaskadgranen, som växer vilt i västra Nordamerika och kan bli över 80 meter högt. Däremellan kan du se japanska cypresser, den sällsynta cedertujan och jeffreytallen med sina enorma kottar.
Utan att vara tränad trädkännare kan du med en skriftlig guide på egen hand identifiera 50-talet träd. Men det är också en upplevelse att bara ströva runt i den sagolika trädsamlingen. Lyssna till de svajande jättelika trädkronorna, gissa höjden på skogens högsta kustgran. Hitta mönster i blad och stammar. Känna doften av magnolior, ramslök och spansk körvel. Och leta efter fåglar och andra djur som söker sig till det ovanliga växtriket i sydöstra Skåne.
Grundaren Albert Wallis sökte 1922 efter en ny mark till sina träd när födelsegården i Ystad såldes. Valet föll på Esperöd Herrgård i Kivik. Här är miljön unik för svenska förhållanden.
Klimatet passar träden
Geologin och vattenföringen liksom klimatet passar träden perfekt. - Det blir sällan vårfrost eftersom träden inte har hunnit utvecklas så långt att de tar skada. Och varma långa höstar gör att växtligheten avmognar väl och kan klara kalla vintrar, säger Kimmo Rumpunen, ordförande i Föreningen Kiviks Esperöd Arboretet. Trädsamlingen skadades svårt under 60- och 70-talen. 1977 bildades föreningen och bromsade förfallet. Men eftersom livet i ett arboretum ska ha en naturlig gång dör träd fortfarande med jämna mellanrum av väder- och viltskador.
Däremot nyplanteras också en del träd av föreningens cirka tvåhundrafemtio medlemmar med ett och samma intresse. Trädtokar, kallar Kimmo Rumpunen dem. Men han har också en bra förklaring till varför människan fascineras så av träd.
- Träden blir äldre än du. Och de står där de står. Man kan liksom lita på ett träd, svarar Kimmo Rumpunen. Det är kanske därför många lockas att viska hemligheter
till träden när man vandrar runt i arboretet. Ensam. Det kan man nämligen fortfarande få vara här. För än har inte turistbussarna hittat hit.