Nedan följer ett utdrag om Rödeken ur Tor Nitzelius standardverk Boken om Träd publicerad 1958 av Saxon och Lindström med illustrationer av konstnären Rudolf Tupy.

Få av de till vårt land införda nordamerikanska träden ha visat sådan trivsel och växt som några ekarter tillhörande undersläktet Erythrobalanus Spach., på svenska gemenligen kallade amerikanska rödekar. I allra första hand gäller detta omdöme Quercus borealis Michx. fil. (Q. rubra Du Roi, ej Linne), den art, som hos oss är vanligast som parkträd, men även Q. coccinea Muenchh. och Q. palustris Muenchh. ha, särskilt i Sydsverige, givit prov på utmärkta parkegenskaper och böra därför ej heller förbigås i denna fram-ställning.
Quercus borealis har varit i europeisk kultur sedan början av 1700-talet. Till vårt land torde den ha införts i mitten eller slutet av 1800-talet. Från parkerna och skogsodlingarna i Tyskland, Frank-rike, Belgien, Holland och England finnas uppgifter om 200-åriga träd eller bestånd av rödeken, vilka ofta kännetecknas av en ena-stående vacker växtform och väldiga dimensioner. Träd på 40 m höjd med en stamomkrets av 4 m äro ej sällsynta. I de ovannämnda länderna har rödeken sedan länge upptagits i skogsodling på grund av sin goda produktionsförmåga även på jämförelsevis dåliga marker.
I allmänhet visar den en avsevärt större växtlighet än Q. robur, och även om dess virke ej kan jämföras med den sistnämndas, anses det dock vara godtagbart för speciella ändamål. I Sydengland och vissa delar av Frankrike förökar den sig genom självsådd. Ofta plan-teras rödeken tillsammans med Q. robur eller med bok. I Heinrich Meyers gamla skogsarboretum vid Grafrath nära München har den planterats tillsammans med Douglasgran, med vilken den ifråga om tillväxt har kunnat hålla jämna steg. I närheten av Kaiserstuhl, provinsen Baden, hade jag 1949 tillfälle att se ett vackert bestånd av väldiga rödekar, vilka samplanterats med Robinia pseudacacia L. på tidigare utdikad kärrmark och vilka övervuxit de ungefär 15 m höga robiniorna med dubbla höjden, sannolikt stimulerade av den genom dessa förmedlade rika kvävebildningen och den goda men ej stagnerande fuktigheten på platsen.
I vårt land finnas mycket vackra parkexemplar av rödek. I Alnarpsparken i Skåne står ett bestånd av delvis rakvuxna, över 25 m höga träd av arten och liknande, mer eller mindre väl-vuxna exemplar påträffas i många andra av Sydsveriges parker. Även i Mellansverige når rödeken kraftiga dimensioner. Den före-kommer ganska rikligt i Stockholms äldre trädplanteringar och i synnerhet på Djurgården. De största träden äro förmodligen de som finnas i Rosendalsparken, dessa äro mellan 15 och 20 m höga och kännetecknas av omfångsrika kronor. Flera år i rad har jag kunnat insamla fullt utvecklade, grobara ollon från äldre rödekar där; ett talande vittnesbörd om artens odlingsbarhet i stora delar av vårt land.
Rödeken blir som vildväxande ett mellan 25 och 40 m högt träd med ljusgrå och slät, först hos gamla träd vid basen sprickig stam-bark. Maximiåldern uppskattas ligga omkring 400 år. Grenarna äro anordnade i mer eller mindre spetsig vinkel och bilda en i ungdomen mer eller mindre brett äggrund, hos äldre träd rundad och ganska vid krona. I skogsbestånd blir rödeken, om den är av en god typ, ett utomordentligt hög- och rakstammigt träd med en brett cylinder-formad krona. Skotten äro vanligen kala, rödaktiga och bära spetsigt äggrunda, endast i spetsen finhåriga knoppar. Bladen äro avlångt och omvänt äggrunda, mellan 10 och 20 cm långa och vid basen vanligen kilformade. De äro i kanten utdragna i 7-11, vanligen ungefär halvvägs till medelnerven gående, triangulärt äggrunda flikar, oregelbundet upplösta i tillspetsade tänder. Översidan är matt mörk-grön och undersidan grå- eller ljust gulgrön. Den senare saknar hår-beklädnad med undantag av små bruna tussar i nervvecken. Blad-skaften äro omkring 4 cm långa. Frukterna, vilka liksom hos samtliga till Erythrobalanus-sektionen hörande arter bildas under loppet av två säsonger, äro mycket kortskaftade. De bestå av en med vitran-dade, tilltryckta fjäll klädd cupula, som endast vid basen omsluter det äggrunda, ungefär 3 cm långa ollonet. Liksom hos övriga rödekar är ollonens skal på insidan klädda av hår.
Quercus borealis har ett stort utbredningsområde; som sträcker sig över i stort sett hela östra Nordamerika från Nova Scotia, Quebec och Ontario i norr till Florida i söder och i väster till Minne-sota och Texas. Den når sålunda i provinsen Quebec norr om 45:e breddgraden, d. v. s. ovanför staden Quebec. Enligt C. A. Schenck äro de uppmätta absoluta temperaturerna för Quebec under vintern -36°C och under sommaren +36°C. Tyvärr finnas i denna för-teckning inga siffror anförda över extrema köld- resp. värmeperio-ders frekvens och varaktighet, men de nämnda värdena peka dock på ett utpräglat kontinentalklimat. Rödeken går i de sydligare delarna av sitt utbredningsområde högt upp i bergen. Sålunda når den i Appalacherna högre än någon annan ekart, omkring 1 600 m ö. h. I staten Vermont, i norra delen av utbredningsområdet, når den däremot endast knappt 300 m ö. h. och utmed gränsen för dess spontana förekomster i norr, såsom i St. Lawrenceflodens dalgång, påträffas rödeken slutligen på nivåer understigande 50 m ö. h. Sin vackraste utveckling uppgives rödeken uppnå i Appalacherna, där den i de rika dalsänkorna, ofta i sällskap med tulpanträdet, Liriodendron, blir ett över 45 m högt jätteträd. Den är i allmänhet ej beståndsbildande utan förekommer ofta tillsam mans med talrika andra lövträdsarter, såsom andra ekarter, lindar, almar, hickory, valnöt och äkta kastanj. Dess krav på marken äro ganska blygsamma. Även om dess optimala utveckling äger rum på fertila alluvialjordar med ett tjockt mineralrikt humuslager och rörligt grundvatten, visar den även på jämförelsevis fattiga och torra sandjordar en växtlighet, som anmärkningsvärt överträffar våra ekarters. Dess fordringar på ljus äro emellertid analoga med tidigare nämnda arters. Som markförbättrande träd är den överlägsen våra ekar och bokar på grund av sin för daggmaskarna fördelaktiga lövförna.
En egenskap, som i de västeuropeiska parkerna ställer rödeken i första ledet bland parkernas prydnadsträd, är dess under vissa år intensivt mörkröda höstfärgning av bladen. De träd som finns i vårt land ha emellertid tyvärr sällan eller aldrig visat prov på denna egenskap, utan på hösten låta de vanligen sina blad falla gröna eller livlöst brungröna. Att prestera en godtagbar förklaring till detta fenomen är svårt, troligen beror det på flera samverkande omständigheter; på vegetationstidens längd eller sommarvärmens intensitet och längd, som i vårt land ganska betydligt avviker från de nordamerikanska atlantstaternas, på nederbördsmängden och dennas fördelning under växtsäsongen, eller kanske på markförhållandena. I England samt i Belgiens, Hollands och Tysklands kustområden utvecklar rödeken varje år en utomordentlig höstfärgning. I Danmark varierar denna från år till år, och man hyser där uppfattningen att unga träd visa en starkare höstkolorit än äldre och att träd växande på torr mark färga sig starkare röda än sådana på fuktig mark. I Nordtyskland såg förf. två större grupper rödek av samma proveniens, den ena växande på ren sand på en ås, endast övertäckt av ett tunt humuslager och den andra växande i en sänka på avsevärt mera lerhaltig och fuktig jord. Den förstnämnda gruppen stod i november, strax efter de första nattfrosterna, i en starkt röd bladskrud medan den senare var grön med endast brunröda skiftningar i skottspetsarnas blad. Det kan vara mycket tänkbart eller kanske troligt, att quercus borealis i södra Sverige eller i de mildare delarna av Mellansverige skulle kunna prestera röda höstfärger på sandblandad och jämförelse vis lätt humusjord, som låter tillväxten avslutas i tillräckligt god tid för att de kemiska processer, som förorsaka höstfärgningen, skola hinna äga rum före bladens fällande. En sak torde emellertid vara säker och det är, att rödeken på utpräglat basiska jordar ej normalt synes utveckla någon höstfärgning. Avslutningsvis bör ännu en gång framhållas att rödeken har myc-ket goda förutsättningar för en mera allmän användning som vackert och jämförelsevis snabbvuxet parkträd i stora delar av vårt land. Under senare år har man i stigande omfattning börjat intressera sig för anskaffande av frö av i härdighets- och tillväxthänseende väl lämpade nordamerikanska provenienser av arten och det är också möjligt att den även kan bli att räkna med i sydsvenskt skogsbruk. Även parkträdsplantskolorna kunna draga nytta av denna utveckling för att i framtiden bli i tillfälle att tillhandahålla ett plantmaterial, som så långt möjligt motsvarar kraven.
Ännu ett par till Erythrobalanus-gruppen hörande arter, nämligen Quercus coccinea Muenchh. och Q. palustris Muenchh. odlas i viss utsträckning i södra och mellersta Sverige. Även om Quercus coccinea ej på långt när påträffas så ofta i våra parker som Q. borealis, är den emellertid ej sällsynt. Vanligen har den införts i plantskolorna som Q. borealis eller Q. rubra. I Alnarps-parken finnes den representerad av över 25 m höga träd och även så långt norrut som i Stockholm och omnejd finnas kraftiga, mellan 10 och 15 m höga träd av denna art. Den kännetecknas vanligen, åtminstone i svensk odling, av en kortare och tidigare förgrenad stam och en bredare, mera öppen krona än den vanliga rödekens. Skotten äro orangeröda och de spetsigt äggrunda knopparna äro tydligt fin-håriga ovanför mittpartiet. Bladen äro vanligen elliptiska, omkring decimeterlånga och i regel djupare flikade än hos Q. borealis, ofta nästan ända in till mittnerven med på varje sida 7 avlångt trian-gulära eller skärformade lober, vilka äro försedda med fintaggiga sågtänder. På översidan äro bladen glänsande mörkgröna och under-till kala med undantag av små, rostbruna hårtussar i nervvinklarna. Ollonen äro vanligen kortare och bredare äggrunda än hos Q. borealis och omgivas till hälften av cupulan.