Skenkamelia, Stewartia pseudocamellia var. koreana ( Theaceae tefamiljen) , är ett smalt och uppratt förgrenat, mindre träd med gles krona. Barken ar vackert orangebrun till ljust orange. En ovanlig egenskap är bladens matta ovansida och blanka, ljusare under sida! Blommorna som slår ut i juli är vita, skålformade med orangefärgade ståndar knappar. Bladens höstfärg är ofta intensivt mörkröd. Skenkamelia trivs under vandrande skugga på mullrik jord. Ett mycket rik blommande träd som borde planteras oftare! Förökas med frö. Härdig i zon 1 2(3). Stewartia är efter John Stuart, en skottsk gentleman från 1700-talet. (Texten ur Vägledning till Arboretet författat av Kimmo Rumpunen och Eva Åberg.) (bild från Oregon State University)
Nedan följer ett utdrag om Stewartia ur Tor Nitzelius standardverk Boken om Träd publicerad 1958 av Saxon och Lindström med illustrationer av konstnären Rudolf Tupy.
Stewartia, kameliornas lövfällande släktingar.
En växtgrupp, som både ur botanisk och hortikulturell synpunkt erbjuder mycket
av intresse, är familjen Theaceae Mirb. Den omfattar omkring 18 släkten,
upptagande över 200 arter städsegröna eller lövfällande buskar och träd, av
vilka många äro värdefulla prydnadsväxter på grund av sitt dekorativa bladverk
och sina stora, välformade blommor. Som exempel må särskilt nämnas de inom det
östasiatiska monsunområdet växande, städsegröna företrädarna för släktena Camellia
L., Gordonia Ellies., Hartia Dunn., Schima Reinw.,
Eurya Thunb. och Ternstroemia Mutis., samt de lövfällande artena
av släktena Stewartia L. och Franklinia Marsh., vilka höra hemma i Östasiens
och Nordamerikas lövskogsområden.
Det viktigaste av dessa släkten torde vara Camellia L., som omfattar
ett hundratal arter, bland vilka den äkta tebusken Camellia sinensis Kunze
(Thea sin. L.) och den vackert blommande prydnadsbusken Camellia japonica
L. torde vara välbekanta för envar. Den sistnämnda odlas hos oss företrädesvis
i svala men ändå frostfria växthus, där den mot slutet av vintern visar sina
utsökt vackra, något vaxartade och länge friska blommor. Tyvärr kan varken Camellia
japonica eller någon annan av släktets i kultur införda arter, enligt vad
erfarenheten hittills visat, odlas på friland hos oss. På de vintermilda brittiska
öarna och Rivieran finnas emellertid stora och rikt blommande kamelior, och
även vissa arter av de övriga släkterna kunna här bringas till en nära nog naturenlig
utveckling.
En betydligt större frosthärdighet kännetecknar emellertid några arter av det
lövfällande släktet Stewartia, vilka ha mycket vackra blommor
och sålunda på våra breddgrader kunna tjäna som en god ersättning för kameliorna.
De ha under en följd av år, trots hårda vintrar, vuxit utmärkt och blommat vackert
på ett par odlingslokaler på Västkusten, varför de förtjäna att bekantgöras
för en större odlarkrets. Sju arter Stewartia äro kända och införda i
odling. Två av dessa, nämligen de nordamerikanska S. malacodendron L,
och S. ovata Weatherby äro endast buskartade och dessutom dåligt härdiga,
varför de skola förbigås i detta sammanhang. I Östasien förekomma Stewartia
sinensis Rehd. & Wilson, S. koreana Rehd., S. pseudocamellia
Maxim., S. monadelpha Sieb. & Zucc., och S. serrata Maxim., av
vilka du tre sistnämnda äro endemiska i Japan. Samtliga dessa arter äro i sina
hemländer 20 m höga träd och kännetecknas av slät, platanliknande, i tunna skivor
avfallande stambark, strödda, kortskaftade blad och 5-10 cm vida, vita blommor
med dubbelt, undersittande hylle. Det efter blomningen kvarsittande fodret är
silkeshårigt. Ståndarna äro fästa vid basen av de nedtill sammanvuxna kronbladen,
och fruktämnena äro försedda med väggställda fröämnesfästen, ett karakteristiskt
drag hos samtliga till ordningen Parietales hörande växter. Frukten är
en förvedad kapsel med smalt vingade frön. (Bladavbildn. sid. 279.)
Äldst i odling av de asiatiska arterna är Stewartia pseudocamellia
som infördes 1874 från Japan, där den förekommer i bergstrakterna i de mellersta
och södra delarna av landet. På nordvästsidan av Fujiyama hade jag tillfälle
att se den art, där den var ganska vanlig i blandskogen på omkring 1000 m höjd.
Många av dessa exemplar voro c:a 20 m höga träd med släta, ljusröda stammar
och uppstigande grenar, som bildade en oval eller rundad krona.
Skotten hos Stewartia pseudocamellia äro smala och glatta och
de tämligen tjocka bladen elliptiska till omvänt äggrunda, omkring 5 cm långa,
något tillspetsade samt i kanten fint sågade. Bladöversidan är rynkig genom
de något insänkta nerverna och undersidan kal eller glest hårig utmed medelnerven.
Bladskaften äro knappt centimeterlånga. Blommorna sitta ensamma på korta skaft,
vanligen vid basen av skotten. De äro vita, skålformade och omkring 5 cm vida,
samt bestå, av fem runda, vid basen sammanvuxna kronblad. Ståndarna äro många
och vanligen sammanvuxna vid basen samt fästade vid kronbladens bas. Fruktämnena
äro 5-rummiga och pistillens 5 stift sammanvuxna men ha fria märken. Frukten
är flaskformig och omkring 2 cm lång.
Ett typiskt morfologiskt kännemärke hos Stewartia pseudocamellia
och den närbesläktade S. koreana är blommornas foder, vilka bestå av
cirkelrunda, till största delen sammanvuxna blad, vilka äro mycket större än
de undertill sittande, fjälliknande högbladen. Hos Stewartia sinensis
äro de bladliknande, smalt avlånga foder- och hög-bladen ungefär av samma längd,
och hos S. monadelpha, slutligen, äro de spetsigt äggrunda foderbladen
jämförelsevis korta men de tunglika högbladen nästan dubbelt så långa som dessa.
Stewartia koreana, som tillhör bergsområdena i södra och mellersta Korea,
är ett 15 m högt träd av samma habitus som Stewartia pseudocamellia. Dess
blad äro något längre och bredare än dennas samt tvärt tillspetsade. Blommorna
äro vita men mera öppna än hos S. pseudocamellia.
Stewartia sinensis ( Pl. 22 ) är den minsta av de asiatiska arterna och
blir vanligen endast en stor buske eller ett ca 10 m högt träd. Stambarken är
brun, slät och avflagnande och skotten glatta eller glest finhåriga. Bladen
äro avlångt elliptiska till lansettlikt och omvänt äggrunda, omkring 7 cm, spetsiga
eller tillspetsade och i kanten fint och skarpt sågade med borsttänder. De sakna
hårighet eller äro mycket glest finhåriga utmed undersidans medelnerv. De vita,
Skålformiga blommorna mäta omkring 5 cm i genomskärning.
Arten förekommer , enligt vad man f. n. vet, i Centralkinas bergstrakter .
Stewartia monadelpha är den mest högvuxna av samtliga arter. Den kan
bli ett intill 25 m högt, smalkronigt träd med rödbrun bark. Skotten liksom
de lansettlikt elliptiska, nästan decimeterlånga och långt tillspetsade bladen
äro tätt finhåriga. De vita, endast omkring 3 cm vida och öppet skålformiga
blommorna äro visserligen ej fullt så dekorativa som de föregående arternas
men uppträda ofta mycket rikligt och ge trädet en viss likhet med någon art
av schersminsläktet (Philadelphus) . De runda frukterna äro endast centimeterlånga.
Stewartia monadelpha förekommer tillsammans med S. pseudocamellia
i mellersta och södra Japans bergstrakter.
Samtliga dessa tre arter befinna sig i odling i Göteborgs botaniska trädgård
och ha visat sig ha en god härdighet. De representeras dock endast av ungträd
och äro ännu buskformade. Störst är ett 4 m högt och c : a 20 år gammalt exemplar
av Stewartia monadelpha. Det är ovisst, ehuru dock ej uteslutet, huruvida
de skola nå trädform.
I Oscar Broborgs på exotiska växter rika anläggning i Fullsbäcken nära Varberg
står ett 5 m högt exemplar av Stewartia sinensis vilket planterades 1936. I
Skåne tyckas däremot Stewartia-arterna vara helt eller i det närmaste
obekanta, vilket är ganska förvånande.
Även om Stewartia i sydsvensk odling aldrig komma att få samma dimensioner
som i sina hemländer, utgöra de odiskutabelt ett värdefullt tillskott till våra
trädgårdar och parker med hänsyn till det dekorativa växtsättet, den intressanta
barktypen och vackra blomningen.
De föredraga en vindskyddad och varm växtplats på djup, något lerhaltig sandmylla
med god grundvattenstillgång en sydvänd ek- eller hasselsluttning med lätt beskuggning
borde erbjuda de bästa betingelserna för Stewartia. Beträffande förökningen
är avslutningsvis att säga, att denna sker genom frö, som bör sås i bänkar under
glas. Avläggning brukar stundom praktiseras, liksom också förökning genom örtartade
sticklingar, vilka tagas på högsommaren och stickas i bänkar under glas och
hållas väl beskuggade.
Om du vill se var i arboretiet trädet står klicka på kartan!
För mer information prova någon av följande länkar!
http://www.vg.com/vg/timelife/cg/Books/E25/Html/E25085X%2Ehtml
http://www.ext.vt.edu/departments/envirohort/factsheets/trees/japstew.html
http://www.bcc.orst.edu/hortpm/226hweb.htm#samat
http://www.twomblynursery.com/july98plant.htm
http://www.msue.msu.edu/msue/imp/modop/00001399.html
http://www.talkingplants.com/Plantprofiles/stewartia.html