Vårt tidevarv karakteriseras av accelererad teknisk utveckling. Det är nu endast
en tidsfråga när månforskning skall kunna bedrivas på ort och ställe. Denna
människans expansion ut i rymden är ett fängslande och kostsamt äventyr. Kostnaderna
gör att man tvingas till förbehåll, förbehåll av subjektiv och sakligt praktisk
art.
För min egen del är jag rent känslomässigt övertygad om att jag inte skulle
vilja vara bland dem som förr eller senare sätter sin fot på månen. Jag tror
att jag är alltför fäst vid vår egen planet och dess levande gröna träd och
skogar för att någonsin på nära håll vilja uppleva månens atmosfärlösa, stengrå
karghet.
De sakliga förbehållen mot alltför vidlyftiga interplanetariska företag - eller
åtminstone mot den inriktning de fått - väger säkert tyngre än mina subjektiva
värderingar. De rön man hoppas göra genom rymdprogrammet kanske inte ens på
lång sikt hjälper oss att lösa jordens mest hotande problem: jord- och vattenförstöring,
överbefolkning, hungersnöd och fattigdom.
Skogar har utrotats - i Grekland, Rom, Nordamerika, Australien, för att ta några
exempel - på den blottlagda marken har vinderosionen ökat, och det vinden lämnat
har spolats ner i floderna. Det utarmade växttäcket har inte kunnat magasinera
tillräckligt med vatten; ytterligare jord har spolats bort och trakten blivit
förödd, ökenliknande.
Man känner nu sedan åtskillig tid till denna onda cirkel, och man har vetenskapligt-praktiskt
visat att den kan brytas. Men de vetenskapsmän och praktiker som arbetar på
att med trädens hjälp åter göra förödda delar av vår jord odlingsbara har inte
ens tillnärmelsevis, inte bråkdelen av rymdforskarnas resurser till sitt förfogande.
Pengar är emellertid inte det enda nödvändiga stödet för strävandena att restaurera
växttäcket och skydda jordens vattentillgångar. Det är också ytterst viktigt
att gemene man får upplysning om och inser trädens och skogarnas betydelse för
människans existens. Alltför få har fått uppleva glädjen och tillfredsställelsen
i en så enkel handling som att plantera och vårda ett träd, att se det växa
och utveckla sitt grenverks lagbundna arkitektonik. Alltför få har haft eller
gett sig tillfälle att ligga i skuggan av ett träd och se dess starn, grenar
och krona resa sig majestätiskt i höjden. Alltför få, även bland de mätta folken,
har erfarit tillfredsställelsen att i sin trädgård prova och lyckas med att
odla åtminstone ett litet urval av den oändliga variation som växtriket erbjuder
också av träd. Slutligen: hur många bland dem som kallar sig tidsorienterade
har ens i populär form satt sig in i de vetenskapliga och praktiska problem
som måste lösas innan vi åter kan få skog att växa på ett nereroderat, uttorkat
och förött område?
Alla steg som tas för att vidga kunskapen om träden och förståelsen för deras
betydelse som nytto- och skönhetselement i vår tillvaro är därför värda allt
intresse och stöd. Boken `Trädens rike' vill på ett populärt sätt sprida kännedom
om träden. Den är läsvärd därför att texten är intressant och kunnig och illustrationerna
utomordentligt vackra, men kanske mest därför att den talar i ett angeläget
ärende.