De sex holländarna
Frans Löfström

    Före den stora branden i Baskemölla i slutet av 1800-
talet låg det nere mot sjön till en liten gård vars ägare
hette Tufve Bengtsson. En kväll i slutet av oktober -
det var året 1876 - började gårdshunden plötsligt tjuta.
I början fäste sig ingen härvid, men då hunden inte teg
igen, gick gårdsfolket ut för att titta efter vad som stod
på. Hunden, som alltid var obunden, stod med framtassarna
på den mot havet vettande gärdesgården och med blicken
vänd ut mot sjön. Liksom vädrande förde han då och då
nosen framåt, och lät så höra ett långt, utdraget tjut-
ande. Så teg han en stund, lade huvudet på sned som
han lyssnade efter något medan han med blicken liksom
sökte genomtränga nattmörkret, och så tjöt han på nytt.
Det hjälpte varken med goda ond eller onda; hunden stod
kvar i sin gamla ställning, och då och då lät han höra det
där underliga tjutandet. Så fortsatte det den natten. Nästa
kväll och natt var det samma historia och nästa och nästa.
Under en fjorton dagars tid fortfor hunden med sitt märk-
värdiga beteende och sitt nattliga oljud.
    Det var mer än gårdsfolket, som  hörde hunden under
nätterna. Grannarna kunde inte undgå att lägga märke till
och bli irriterade av de nattliga hundtjuten, och folk, som
kom förbi gården under kvällar och nätter, stannade och
lyssnade. Det låg något hemskt, olycksbådande i de lång-
dragna, liksom klagande hundtjuten, och snart talade man i
hela samhället om Tufve Bengtssons hund. folk frågade sig
själva och varandra vad det hade att betyda. Alla var
övertygade om att något skulle inträffa men ingen kunde
ge svar på frågan:   Vad?
      En dotter till nämnde Tufve Bengtsson, Elna Månsson,
som bodde hemma i gården vid tiden i fråga, har också
hon, berättat ovanstående, och hon och hennes man, fiskare
Anders Månsson, ha förtäljt det huvudsakliga av vad som
sedan följde.

      Man hade kommit till den 6 november, och det var en
kall och blåsig dag.. Vinden var i sjön, och ett stycke
utanför kusten syntes tvenne seglare och en ångbåt ligga
och kämpa mot det hårda vädret. Fram på eftermiddagen
började stormen tilltaga i styrka, den blev värre och värre,
och ut på kvällen var det en rykande östan med täta snö-
byar. Ingen i fiskeläget fäste sig stort härvid,  ty sådant
väder hade man ofta lyssnat till, och eftersom ingen av
lägets fiskare befann sig ute på sjön, satt man bekymmers-
löst inne vid sina små tranlampor och sitt arbete och lät
timmarna gå. Så småningom slocknade det ena ljuset efter
det andra i stugorna, och till sist låg hela samhället för-
sänkt i mörker.

     I husen närmast sjön vaknade man vid midnattstid plöts-
ligt av ett våldsamt brak, och någon minut efter ljödo
genomträngande nödrop genom stormen. Det blev i en
hast tänt i det ena huset efter det andra, och det dröjde inte
länge, förrän  folk med lyktor i händerna kom strömmande
ned mot sjön. De ihållande, hemska skriken blevo väg-
ledare, och de förde ned till stranden i södra delen av sam-
hället. Här hade i en hast samlats större delen av fiske-
lägets vuxna innevånare, och man lyssnade skräckslagen
och förfärad till ångestropen utifrån mörkret.
   Det rådde ett fruktansvärt oväder. Stormen dånade
och röt och vräkte brottsjöar långt upp på land, snö-
byarna virvlade in över stranden, och natten låg som ett
svart, ogenomträngligt täcke över vatten och land. Av det
fartyg, som låg strandat någonstädes ute i detta tjocka
mörker, syntes inte ett spår, och de svaga, i stormen fläm-
tande ljusen i lyktorna förmådde inte lysa mer än en eller
annan meter från sig. Men att man hade de nödställda på
kort avstånd ifrån sig, märkte man på ropen.

    Inne på stranden stod inbyggarna i fiskeläget i hopar,
rådlösa, maktlösa. Då och då tjöt ångestropen genom
natten och stormen, vittnande om att det därute befann sig
människor i djupaste nöd, i förtvivlans kamp för livet,
och då och då hördes genom ovädret brak och smällande
som av skott. Man förstod att det var linor och tåg, som
sprungo sönder, och master och rår, som bräcktes. Kvin-
norna jämrade sig och grät högt medan männen tysta
stod och stirrade över vattnet. Alla voro förtvivlade över
att nödgas stå med armarna i kors och ingenting kunna ut-
rätta för de nödställda. - Hunden uppe i Tufve Bengts-
sons gård, den under de senaste nätterna hylande, tjutande
hunden, hade man i tankarna. Nu förstod man det hela.
Det var död det betydde, hemsk död och undergång för
de arma ute på vraket.

                                             *

Klippgrundet "Flaged" där de sex
Holländarna omkom

 

Vi lämnar för en kort stund folket inne på stranden och förflytta
oss ut till fartyget i bränningarna för att bevittna det drama som där utspelas.
Seglaren är en brigg, hemmahörande i Holland och med en
besättning på åtta man. Man har kommit från Ryssland med en
last av props, som är avsedd att föras till Nederländerna.
I stormen har kaptenen, som heter Kuipers, förväxlat det
svenska landet med Bornholm, och detta har blivit den
närmaste anledningen till, att han manövrerat sitt fartyg in
mot den ostskånska kusten. Det har stött på ett av de
farligaste ställena på långa håll, ett i havet utskjutande
klippgrund, som kustborna benämna "Flaged".
 
   Det är svart, ogenomtränglig natt, då briggen med ett
dånande brak ränner upp på grundet. Här bryta brott-
sjöarna med fruktansvärd kraft, och fartyget vräkes över
på ena sidan, varigenom det blir utsatt för havets hela på-
stormande våldsamhet. Den ena brottsjön efter den andra
bryter fram över skrovet, det brakar och larmar, då skep-
pet remnar i fogarna, och då stormen och havet i förening
bryta loss bit för bit av rår och master. De första minuterna
kunna besättningsmännen skönja varandra och vad som är
ombord i ljuset från lanternorna, men dessa bli inom kort
sönderslagna och slockna,och gravens mörker sveper in allt
och alla. Dödsfasa har gripit männen ombord, de klamra sig
fast vid första bästa föremål, de få tag i, och ropa i ångest till
varandra och efter den hjälp, som ingen levande varelse kan
lämna.
    Minuterna gå, minuter, som är långa som timmar, och
den ena efter den andra av de ropande rösterna förstummas.
Havet håller på att hämta hem till sig sina söner, befria dem
från deras namlösa kval och begrava dem i sitt vita skum.
Under tiden sitter Döden uppe på en av de få återstående,
splittrade rårna och räknar tyst och tålmodigt på sina knotiga
benrangelsfingrar. Han har kommit till siffran fem; alltså är
det fortfarande tre levande ombord.
    Dessa tre befinna sig i varandras närhet, kunna höra var-
andras röster och är beredda att dö tillsammans. Den äldste
bland dem, båtsmannen, känner på sig, att krafterna att hålla
sig kvar är i det närmaste slut. Han börjar nu bedja högt för
sig själv och sina bägge kamrater, men bönen blir inte lång.
Den upphör med ens, och nya böneord hörs inte längre. Båts-
mannen har slukats av havet, och Döden mumlar siffran - sex.
Den ene av de båda kvarvarande sliter då kläderna av sig och
kastar sig naken i vågorna, Av fartyget är det nu endast en liten
gungande spillra kvar, och på denna står den siste besättnings-
mannen och klamrar sig krampaktigt fast.

*

    Inne på stranden befunno sig fortfarande fiskelägets invånare.
En halv timme hade gått, entimme kanske - man glömmer titta
påklockan vid sådana tillfällen - och fortfarande hade man ej
sett till vare levande eller döda från fartyget. Men ropen därute
hadetystnat, och man förstod, att sorgespelet var slut. Timmer
i massorhade kastats iland, bitar av skrovet, av master och rår.
Sjömanskistor, klädespersedlar, segeltrasor, linor och trossar
hade också  hamnat inne bland klippblocken, men av
människorna hade ej synts spår
    Nere på strandskoningen gingo fiskarena fram och åter i det
becksvarta mörkret och spejade vid skenet från lyktorna efter
besättningsmännen.
    Plötsligt fick man syn på en naken gestalt, som kämpade sig
framgenom brottsjöarna.
    Med fötterna före för att ej få huvudet sönderslaget bland
allt det timmerbråte som sjön var uppfylld av, kom han
simmande mot land. Några minuter av andlös spänning bland
männen på stranden, och så hade man honom uppe bland sig.
En av fiskarena, Nils Persson,krängde av sin fårskinnspäls och
slog den om den räddade.Så tog han honom om ryggen och
försvann upp mot husen.
    En stund senare hördes svaga kvidanden inne bland några
klippblock vid land, och här påträffade men en levande varelse
från fartyget, densamme, som vi nyss såg ute på den sista
spillran av vraket. På denna spillra hade han drivit iland.

    Av de båda räddade fick man senare veta hur besättningen
haft det ombord, innan fartyget gick i kvav. Man fick också
höra - och detta tyckte man vara så underligt - att samtliga
drunknade voro holländare, under det båda de bärgade voro
svenskar, en bohus- och en ölänning.
    Dagen efter den fasans natt, som skildrate här ovan, hittade
man tre av holländarna, alla unga pojkar, uppe i närheten av
Vik. Den ene var son till kaptenen och den andre till fartygets
redare. Av dessa pojkar hade den sistnämnde följt med på
resan till Ryssland enbart för ro skull.De tre ilandkastade hade
alla blodiga ansikten, men för övrigt sågo de ut, som hade de
blott lagt sig att sova en stund efter sin förfärande kamppå vraket.
Särskilt den ene hade ett så levande drag över sitt unga ansikte,
att man satte i gång med upplivningsförsök i den förhoppningen,
att man skulle kunna återbörda honom till livet.
De tre liken fördes till Baskemölla och lades sida vid sida
på golvet i fiskare Anders Nilssons stuga. Där fing de ligga, tills
man hunnit skaffa kistor att bädda ner dem i.
Några dagar senare var det söndag, och de tre främlingarna
skulle begravas. Det hade kommit sådana massor av snö, att
den vanliga vägen ut till Gladsax var omöjlig att taga sig fram på.
Man hade därför ingen annan råd än att göra den långa
omvägen  över Simrishamn och Järrestad, en sträcka på upp
mot en och en halv mil.

    Ett par dagar efter begravningen hittades ett kort stycke norr
om Baskemölla ytterligare två av den döda besättningen. Det
var styrmannen och den båtsman, som vi minnas från det
sönderslagna fartyget. Även dessa två fingo sin grav ute på
Gladsax kyrkogård. Och hit fördes till sist också kaptenen.
Det var en hel månad senare. Så länge hade han legat och
kastats omkring i sjön, och det var ända uppe vid Stenshuvud
man fann honom. Folk från fiskeläget tog hand om även dessa
tre, redde deras sista läger och ledsagade dem till den tysta
gömma, som är ändstationen på resan genom livet.

Några stycken ur orginaltexten som berör begravningen har uteslutits p g a skrivkramp, men går att läsa i Frans Löfströms bok   "Här Ostpå"

Kaptens Kuipers
sjömanskista åter-
fanns intakt på
stranden vid olyckan.
Den togs om hand
av en fiskare som
förvarade den i sin
stuga.
Hundra år efter
förlisningen spårades
kapten Kuipers
barnbarn upp i
Holland varpå
kistan högtidligen
överlämnades till
dessa.

 

| upp |

Ola Baskare
Livet i Baske kring 1850


-"Ja," sa Ola Baskare. - De kallade honom ju för Ola Baskare, därför
att han hade flyttat från Baske till stan dvs Simrishamn.
- "Ja," sa han till Nils Josefs Stenkil, som hade bjudit Ola Baskare och
två andra gubbar på toddy, födelsedagstoddy t o m,
-"Sådan rom har jag inte smakat på två och tjugo år - inte sedan jag
for på sjön i världen."
-"Sådan här rom", sa han, "är riktig sjömansgrädde, mjölkablandning
i kaffe har jag aldrig kunnat med riktigt."
-"Denna rommen", sa han, "hedrar dig Stenkil!  Den visar, att du är en
kristen människa, som unnar din nästa något gott."
-"Ja, tack skall du ha! En liten spets till kan jag nog ro iland, Ola
Baske är inte någon riktig landkrabba ännu. Han kan tåla både storm
och stiltje och gå med full laddning ända upp till relingen, om så ska
vara - och skall det vara för barlast, så gnyr han inte för det. Men
också har han varit ute och sett lite mer än Ni andra. - Och det rår
Ni inte för, begriper Ni, för skomakaren ska bli vid sin läst och bonden
hos sina stuttar."

-"Vi får ju leva ändå, Ola!"sa Nils Stenkil

-"Måntro förr i världen, när vi låg och vrakade (fiskade) och for
ända ner till Bornholm, så fick man allt se både ett och annat."

-"Du såg kanske dubbelt ibland?"sa Nils

-"Vad säger du?"
-"Och när man var på gille, kunde man roa sig riktigt - ta sig en
'rhenländare' eller en 'jig,' så att tak och väggar dansade med."
"Och när du kommer i London in - För alla mina boy, hurra!
Så kommer en köpman och bjuder dig på vin - För alla mina boy, hurra!
Och in går hans dotter, patentlig och grann - För alla mina boy, hurra!
Vill du ha mitt gods och bli min man? - För alla mina boy, hurra!
Nej, jag är en hurtig svensk sjöman - För alla mina boy, hurra!
Och aldrig jag överger Sveriges land! För alla mina boy, hurra!"
"Ser ni, landpaddor! Sådana visor kan inte Ni!"

-"Ja, men var du inte bra dum Ola, som inte tog köpmansdottern och
hennes gods också", sa Eskil "det kunde ha varit bra att ha nu, sedan
du måste låta nr 8 gå ifrån dig - då kunde du sluppit att sitta inhyses."

-"Ah, du tror val, Eskil, att alla är lika galna efter pengar som du!
Det skulle en hund sitta och bita sockerbitarna tvärtav och svälta sig
varannan dag och ge folket dynt kött och självdöda kalvar och låta
mal äta upp söndagskläderna, därför att man inte nåns att ta dem på
sig, och äta brandgul sill ...."

-"Ah, du, där finns varken självdöda kalvar eller dynt till vårt; akta
du din mun!"sa Eskil.

-"Jag har väl inte sagt det! Sa jag, att du brukade så?"

-"Den hängdes son blir alltid arg, då man talar om rep," ser du Ola!
Eskil är ömtålig, du!" sa Nils

-"Nu ska du inte sitta och mulbandas, Eskil! Gör som jag!"sa Ola
"Det rör mig ej, om hela jorden ramlar, Blott jag har en pipa och ett glas."
-"Nej tack, Stenkil! Slå i lagom; egen hyser inte mer än hon hyser!"
-"Jaså! låt gå för en liten spets till då! Skål, rågsäckar!"

-"Skål, tobisakung!"

-"Nej, nu skall jag tala om ett äventyr jag hade på sjön en gång!"

-"Ja tack!
-"Men de där historierna känner vi sen gammalt, du Ola: de är så sanna
som någon lögn på jorden!"

-"Sa du lögn, sa du?! Ja talte om historien på byxölet året efter, och det var - - -

-"Byxölet!! Vad är det för slags öl? Julaöl har jag druckit, och på
barnsöl har jag varit i mina dar."
-"Och själv gjort en fjorton stycken, visst!"
-"Femton, du!  Men byxöl - - det var något nytt."

-"Vet Ni inte vad som menas med byxöl!! Det var då för lustigt!
Ni är ju dumma som torskar!"
-"På ett fiskeläge vet varenda själ, vad som menas med det. Nå, vet
Ni inte vad som menas med att "dra tojagång" heller? Och inte hur
en "0" ser ut? Kors, vad landkrabbor är dumma!!"

-"Därför kommer det riktigt dugligt folk från lägena - till all lycka -
ibland, så att vi kan få lite undervisning om riktigt viktiga ting!"
-"Gå på, du!" sa Eskil,
-"Vi ska göra dig samma tjänst igen, om du skulle vilja lära dig,
hur det går till att hushålla - en gång i livet!"

-"Åh, du behöver inte komma med några spelglosor, du! Hade jag
blivit född med ett halvt mantal om halsen, så kunde - -"

-"Seså gubbar!! Nu ska vi klinga med Ola Baske, så ska han tala
om lite fiskarebruk för oss!" sa Nils
-"Skål allihopsan sa!"

-"Skål, Stenkil! Du talar som en karl och inte som en landkrabba!
Vi talade om byxöl, ju? Jo, Fastelagsmåndag var där måntro stort
gille på Baske, då dracks där öl redigt! Först betalades 50 öre för
var pojke som fyllt 6 år efter sista Fastlag - och se'n fick han vara
med och dricka öl på alla högtidsdagar och alla gillen. De kallade
det för byxöl, därför att pojken då hade lagt av kolten och gick med
byxor i vardagslag sedan."
-"Jaså, på det viset! sa ålen, när han blev stekt ... .. Ja, du!"
-"Och så betalades där "Ingång" av alla de, som hade flyttat in från
annat läge eller från någon by, det var 30 riksdaler."

-"Det var inte småsaker, det!"

-"Som fiskaren sa om valfisken, ja! Nej, bevares! helst på den tiden!
Men så fick de lov att använda hamnen och komma in i "kamratskap".

-"Vad vill det säga?"

-"Jo, där var t ex tre stycken, som slog sig samman om en båt: så
hade de sina 20 garn vardera och lika mycket redskap förresten.
Och så följde de med ett par "handlare".

-"Ja, de är då framme i var vrå!"

-"Jag menar inte handelsmän, utan det var några, som hjälpte till.
De hade 10-12 gran var, och vad man fick i dessa, fick handlaren
själv behålla. Och så följde ett par pojkar med stundom i kamratskapet."

-"Vem fick den där "ingången?" Kanske prästen tog den för "Ingång"
och "ämne?"

-"Prat! den tillföll hamnkassan - och den var inte så obetydlig ibland,
där kunde vara sina 700 daler. Se, den hade andra inkomster också!"
-"Var där någon, som gifte sig, skulle han betala en riksdaler, om
det var med någon av lägets folk, annars var det 4 riksdaler och 50
öre. Och så hölls där dom över alla förbrytelser, som de hade begått
sista året!
Se, med alla författningar räknas året från Fastlag till Fastlag - på
lägena förstås.
Ah, har Ni aldrig hört det?
Ja, var där t ex någon, som hade tagit på sjön en böne dag, så kostade
det honom l och 50; hade någon varit i slagsmål, måste han också ut
med "l banko" i plikt och blev någon upptäckt med snatteri, fick han
böta en riksdaler."

-"Det var ett roligt samhälle! Betala lika mycket för man gifter sig
som snatteri!" sa Eskil
-"Det kostar merendels mycket mer, du!"

-"Det har Eskil rätt i, ja min liv! Men vem dömde dem, syndabockarna!"

- "Det gjorde hamnfogden och de fyra bisittarna, och hamnkassan
tog pliktpengarna. Var där någon, som inte ville ut med plikten, så
kunde de köra honom ut ur kamratskapet!"
"Den dagen var där brott!" "Ack, där var mycket mera! Vänta lite!
Samma dag fick alla på fiskeläget födda, som efter sista fastlags-
måndagen hade fyllt 18 år, betala tre riksdaler för att de skulle få
fiska, antingen i eget namn eller gå in i ett kamratskap."
-"Och så drogs där 'tojagång'."
-"Dvs där bestämdes, var, var och en skulle få dra not och fiska.
Man tog 2 landmärken - det ena nere vid stranden och det andra
långt uppe på land: när man då kom så, att man hade dessa märken
mitt för varandra i linje, var man i skälet.
De där landmärkena hade rätt lustiga namn: ett hette "Tulaknös",
ett kallade de för "Tryntorna på näbben" ett för "Lille sten i hålet"
och ett annat för "Farfar".

-"Hur delade de på vad de fick? När de var så många i ett kamratskap,
så tycker jag där skulle bli kif och trätor jämnt".

-"Det delades olika, sillen i vajar; ålen efter som var och en hade
del i äldratten. Ja, ibland såldes ju vad som vankats och så delades
pengarna "i propetion". Så var det med laxfisket också!"

-"Tog Ni dem på krok också?"

-"Du ser ut precis som du var tagen på krok! Den togs i "0" naturligtvis.
Jaså, det var sant... Ni vet inte, vad som menas med en "0".
Jo, det är en stor not med två armar, som kunde vara vid pass
omkring 40-50 famnar långa."

-"Ja, de fiskarna!! De kunde bara förtjäna! De bara far ut och tar -
havet är ju stort och alldeles fullt av fisk. En stackars jordbrukare
får gå och slita ett helt år, innan han får några fattiga strån."

-"Åh, du skulle skämmas, Eskil! Här ligger Ni i kakelugnsbänken
dag ut och dag in, och äter stekt fläsk, så att ni är smorda upp till
öronen! Fiskaren får ligga ute på det villande havet ständigt och
frysa och fara illa. Och så sliter stormen sönder garnen för honom
- och så står han där med tomma händer.
Rätt som det är, seglar han i sank, och så sitter barn och hustru
hemma och svälter, så det skriker i magen på dem. Och där skall
slitas bra, innan där blir något att vända i pengar: 8-10 öre för en
bempel tobbis - -"

-"Hur mycket är det där går på en bempel nu?"

-"En halv kappa, du! 17 öre skålpundet för laxen, 6 skilling eller en
daler = 17 öre för valen för sillen - det var priserna då för tiden
- utom de åren ingen sill "vankade", då kostade den 75 öre.
Jag tror det var 1846-47 eller 1848. Och för fick man endast 3
eller 4 riksdaler lispundet."

-"Ja, det var då inte över sig precis!"

-"Hm! Min far kom ihåg den tiden, när ålen kostade 37 öre för
lispundet, gubbar!"

-"Jag minns den gamle prosten berättade en gäng, att en vinter hade
de fått ålen för - 6 öre lispundet i Landskrona."

-"Då hade de väl stulit den!"

-"l sjön kanske! Nej, de hade huggit vakar på isen, och där samlade
sig ålen, så att de öste opp den med bara händerna och baljor och
krukor. Och där låg stora massor som höstackar, och de körde bort
stora lass - till slut ville de inte ha den till skänks, utan de gödslade
jorden med den."

-"Nej, men vad betalade Ni prästen med? Det var
väl flera som ingen säd hade, utan om de köpte särskilt!
Och får och gäss kunde Ni väl inte ta i sjön!"

-"Med fisk, kan du väl begripa! Tror du inte en präst tycker lika mycket
om fisk som om havre - och tack till?! Far hade tredjedelen i en åldrätt
och han gav prästen - låt mig se nu! En skäppa torr tobbis, halvfjärde
lispund ål, två vajar sill och två pund torsk. Och så brukade han gärna
gå upp med  en lax en gång om året - men det var "till på köpet",
så att då blev han trakterad. Doktor lack kunde stundom gå in och
prata med dem, när de kom så där med fisk. Jag minns att de skrattade
åt gamle Slamsen."
-"Är det sannt," sa doktorn, "att du super?"
- "Ja men," sa Slamsen, "både jag och Qvinnan supa, när vi har något
att supa," sa han.

-"Slamsen! Vem var det?"

-"Det var Slamsans man! begriper du det? Det var en gammal fiskare
- han hade en skruv lös, påstods det. Den var det mänga lustiga
historier om.
Han var alldeles galen efter brännvin, och krögarn på läget tog emot
allt vad fattigt folk kom och sålde och gav dem brännvin istället.
En gång drog han skjortan av och lät krögaren få henne för en halv
kvarter brännvin. En gång gick han alldeles naken som han var född,
genom hela fiskeläget för ett halvt stop - och alla pågarna på Baske
följde bakefter honom och hurrade. När han så kom hem, klådde
hans egna pågarna honom duktiga tag."

-"Så fick han ju lite utan och innan!"

-"En gång kom han till krögaren och hade med sig en höna och frågade,
om han inte kunde få brännvin för den. Krögaren var ju genast med
på den affären, vred nacken av kräket, för att ingen skulle komma
och "kännas" det - se Slamsen var lite långfingrad också - och så
slog han upp en duktig "pilleknarkare" till Slamsen. Men just som supen
var "gången till de Galater," kommer krögarens hustru in och jämrar
sig, att där har varit någon och tagit deras ena höna. Och, ja min liv!
var det inte krögarens egen höna han hade köpt.
Och brännvinet hade han i sig! Men ett par örfilar fick han av käringen.
-"Du har klått mig så många gånger!" sa Slamsen, "så det var väl inte
för mycket, att jag gnodde dig en gång!"
-"Synden straffar sig själv och blir ytterligare belönad!"
"Slamsan" var inte bättre. Hon kunde trolla, sades det, och det var
kanske inte så fritt heller, det skall jag säga, som kände henne."

-"Hon kunde kanske "trolla smöret av en smörgås," om hon hade
tid på sig!

-"Tamsebytta! Jag vet åtminstone en gång hon kom hem till vårt
och hade med sig en skäppa små potatis och ville byta sig till en
skäppa stora istället. Hon tyckte, eftersom vi hade gris, så kunde
det gå - -"

-"Var det du?"

-"Tyst landkrabba! Men mor ville inte ha med henne att göra - det
var inte gott att veta, om potatisen var förgjord, - så att där blev
inget byte av, som väl var: vi kunde äta döden på oss allihop.
Men då blev Slamsan redigt arg, ska Ni tro! Och när hon gick,
så knöt hon handen:
-"Gud give," sa hon, "att din pojke aldrig får äta potatis! " sa hon.
Då var jag bara en fyra, fem månader. Men säkert är, att jag aldrig
i mina dagar har kunnat smaka potatis, som Ni vet, att jag har pratat
om så många gånger - -"

-"Du! jo, men har du så!"

-"Nej, aldrig i mitt liv jag har haft potatis inom mina läppar!"

-"Många, många gånger - åtminstone när de har varit lagade som
brännvin!"

-"Nu tyckte du väl, att du var kvick!"

-"Skål, Ola! Hahaha! Nu får du smaka vår "potatis", du! Nu klinga
vi allihosansa!"

-"Fiskarfolk tror visst mycket på alla slags spökeri och vidskepelser?"

-"Ah, inte fiskarfolk mer an andra!"

-"Inte det!"

-"De kunde väl inte annat tro än vad de ser!"

-"Se!! inbilla sig, menar du!"

-"Så! hur mänga gånger tror du inte jag har sett "dödingar", som
gått ute på havet om natten - jag har kännt igen dem så val.
Julafton innan far blev borta på sjön, säg mor ett vitt får i förstugan,
och vi visste genast vad det var!"

-"Vad säger du?
Var det fåret din far?"

-"Nu har du varit kvick så länge, du Eskil! Nu kan du gärna försöka
hålla munnen ett ögonblick.

-"Och i virvelvindarna syntes där trolikvinnor så ofta: de hade långa,
vita lakan på sig. "Slamsen" såg en när vi var neråt Bornholm till.
Och varsel hörde man så rysligt ofta, när släktingarna var ute på sjön."

-"Jag såg varsel för ett ögonblick sedan!"

-"Vad säger du? Nu? Här?"

-"Ja men. Mor stack in huvudet och vinkade, att vi skulle komma
in och ta en bit mer afton! Jag såg henne så tydligt, vet Ni!"

-"Hahaha! Min liv! Höll du på att skrämma mig, vet du, Stenkil!"

-"Jag stiger in i stugan nu!"

-"Tackar!"

-"Tack Stenkil! Vet Ni vad de gjorde för mat på grillarna i Baske
förr i tiden?"

-"Nej!"

-"Jo, Ni skulle bara ha sett, när de åt "tummamadar!"

-"Prat! inte brukades sådant så nyligen!"

-"Jo bevars! På var brödskiva sattes en smörklimp, och så bredde
man ut den med tummen. Och för övrigt åts där mest fiskmat. Först
åts där kokt sill, och där låg sillen på ett stort lerfat med stjärtarna inåt;
och mitt på det stora fattet stod ett litet fat med senap, där alla doppade
sina sillbitar i.
Och så lax och ål eller torsk, och sist bovetegröt med sirapsdricka
eller mjölk. Så tog man sig en buss "Svarta Ankaret!"

-"Sådan mat kunde man äta tills man svälter ihjäl! Nej, tacka vet jag
stekt fläsk och ägg! Jag tror verkligen här osar fläsk och ägg.
Var så god nu, gubbar!
Inte stå och krusa i dörren!
Gå du före, Ola Baskare! Här ska du inte vara rädd för varsel!"

-"Det är kanske för "potatisen" på den fyrkantiga flaskan."sa Eskil

*
Källa: Svea Folkkalender 1885
Tack till Jan Garpenhus

| upp |

 

 

En fiskare från byn blev rik

Förr i världen hörde man ofta talas om "fattiga fiskare", bakom detta
uttryck låg oftast en bister verklighet. Att fiskare förr i tiden "drogs
med sjön", blev förmögna på sitt fiskande, var bara sägner som man
berättade för varandra under mörka kvällar i fiskarstugorna på Österlen.

Vad som gällde, var att kunna hålla nöden från dörren och föra en något
sånär dräglig tillvaro. Längre upp på välståndets trappa kom en fiskarfamilj
aldrig.
Emellertid, en fiskare har jag hört talas om och som blev förmögen. En
som hade "orimelet me pengja ette si". Den som en gång har berättat
denne historia är fiskaren Nils Persson från Baskemölla.

"- Jo, det lär en gång här i Baskemölla ha levat en fiskare som man
kallade för Kjäusen och som skulle vara rik. Är det sant egentligen?

- Ja, di ed.

- Det var konstigt, en förmögen fiskare?

- Ah, di va kanske inte så konstet.

- Hur så. Var har han fått alla sina pengar ifrån?

- Jo, di ska ja tala om - han va en stor tjyfstrygj. A di va hans far
forre hanom, å hans bror må, forristen. Faren kalla fl forr Lars Kjäus
- ja, Lars va ju inte nåd vedernamn, forr så hidde han - å han va
inte så noga podd, han heller.

En gång gickj han bort ti Linggrens, han som hade kru, å to en hunna
iblann di annre hunsen, å så kom han ingj ti Linggren å sa:

- Du får kjeva den här hunnan au mi!, så ja kan få edd halt stop brännevin.

- Jo forr all del sa Linggren å to hunnan å gickj ette brännevined ti Kjäusen.
Men hont di va, så ble Linggren ette en stung klog på, ad han hade
kjifft sin een hunna. Men då var Kjäusen gån.

- Hur många börn, Lars Kjävs hade? Jo, han hade tre stycken,
Hans, Per och Karna.

- Ti å borrja må så bodde Hans, där vi nu sidda, forr di här hused
hade han bojt. A därude i trägåren, där lå et hus som Per å Karna
bode i. Men så ve illsvådan 1889 brände de ner, bäggje husen.
Di där ude i trägåren ble allri oppbojt forr di hade lerväggja, men
här va di au tegelsten, så murarna begicki si å bled oppbojt igin.

- Pengjana? Jo, ja ska nock komma ti dom osse.

- Hans va sjömann i unge da. Hans sejla me it farty frå Stockholm.
Di hade kommet bortelfrå, å nu skulle di läggja opp. På kvällen va
skepparen i lann å fickj forr sin frakt 8.000 kronor. Hans va vaktman
ombor. Po nötten samma kväll kom pengjarna bort. De ble en farli
oppståndelse po marenen. Polisen sökte ginom hela skudan. Hans
ble genomsökt han mä, men pengjane kom allri tirätta. Nu ska ja
tala om hont di hade gåd me dom. På storluckan lå et par tjäreda
å klibbeda bojsor mitt forr näsan po bodde poliser å fler. I dom
hade han stoppad pengjana. Så kiffte Hans en skuda, men den
stranna ingje ve Cimbrishamn. Sien blev han humma å ble fischare.

- Per va inte en bid bätter. Han tjänte hos en skippare i Brantevigj
å vraga ette sill. En da kom skepparen ifrå Karlskrona å hade pengja
for hela sin last, 5.000 kronor. Di la si Per opp mä. Et par påga-
stackala som dröe omkringj, å hade varred ti skipparena, ble
skyltade forr ed, men inte hade de nonna pengja inte.

- Sien kiffte Hans å Per en båd ihovv, å som ung påg va ja tit mä
dom. Di brukte allti fråga, om ja ville ha au deras mad - de hade
bodde kyd å äggj me si - men ja hade mad nock, så ja to aldri imod
nåd. - Di va inte snåla precis, men nya kle skaffa di si visst allri.

Bojsorna va så lappeda, så iblann sadd där en tre fira lappa udanpo
hårannra. Men di va nonna egna människor. Fickj di tre kronor forr
sin fångst, så sa di.

- Nu ska en krona gå ti maden å en ti reskaven, men den ena kronan
ska sättas på bank.

- A juta ble di inte nonn au dom. Varken pågana eller Karna. Hans
dö forst å sien Karna. Per bode här sitt sista, i de här hused. Å norr
han va dö, hittade di 27.000 kronor etter en. Di ni tusen lå han po.
Han hade dom unge hogären. 4.000 kronor hade han stoppad i en
cigarrlåda som sto po kaklonslered, där hade di städ i åravis. Men
där va ju ingjen som kunne luta te, ad där va pengja i lådan. Di annre
pengjarna hitta di nerstoppade lid här å lid där, i skav å i vanta å
hossesocka. Många au pappers-pengjarna va bodde muleda å fitteda.
Kommunalen motte ner å samla ihovv va där va å di räknad pengja i
flera da ette Pers död.

- Ja, så gickj ed te å ble rigj forr i tien - å så går ed vell te i da må,
avslutar Nils Persson sin berättelse.

*
Källa. Folklivsarkivet, Lund. Luf. M:4820
Tack till Jan Garpenhus


| upp |

---

 

 

Branden 1889
Fritt efter Frans Löfström av Bertil Wickman

 

Den 9 augusti 1889 hemsöktes Baskemölla av en fruktansvärd förödelse, den största som någonsin drabbat samhället. Hälften av detta gick upp i rök, över fyrtio hus blev lågornas rov, och ännu fler familjer stod på kvällen utan tak över huvudet.Ute på markerna sysslade man med skörden, som kom tidigt det året. Åbon Lars Rasmussen hade just kommit hem med sista råglasset. Klockan var då två, och det var då det började.

Uppe i folkskollärare Anders Hagmans bostadslägenhet i skolhuset höll man på att stryka tvätt och hade därför bra fyr i ena ugnen. Innan lärarfamiljen hade en aning om det kom folk rusande och skrek att det brann i takstolen. Skolhuset var liksom övriga byggnader i Baskemölla halmtäckt, och innan man hunnit vidtaga några åtgärder hade elden spritt sig över hela byggnaden. Vid tillfället rådde en mycket hård nordvästlig storm, och i denna virvlade halmruskor från skolhuset ned över södra delen av fiskeläget. Snart brann det även där, flera hundra meter från den egentliga brandhärden. Ett belysande exempel på hur snabbt elden spred sig har fiskare Måns Mårtensson lämnat. Han fick syn på elden då han befann sig nere vid havet. Han fick tag i en vattenhink och började springa mot den övertända skolbyggnaden. Då han efter några hundra meter råkade vända sig om upptäckte han till sin förskräckelse att det flammade upp eldslågor även i den södra delen av samhället. Och därnere, mitt i klungan av husen låg även hans fastighet, vilken var relativt nybyggd.

Ett annat intressant vittnesmål om eldens våldsamma framfart har man från besättningen på ett Branteviksfartyg som i stormen hade ankrat upp på redden utanför samhället. Man observerade där att 20 minuter efter det att de första flammorna slagit upp från skolhuset var hela samhället övertänt. T o m ute på sjön var hettan så intensiv att fartyget måste lätta ankar och söka sig bort från redden. Det hela tog omkring en timme, och så fanns det av hela södra delen av samhället ingenting annat kvar än röksvärtade murar och svart, kringvirvlande aska. Ur förödelsen stack upp fyrtiotre mer eller mindre hela skorstenar representerande lika många spoilerade hem. Ett femtiotal familjer hade blivit hemlösa, vilket var ungefär hälften av vad Baskemölla bestod av. Man hade i allmänhet lågt försäkrat eller ingen försäkring alls. Särskilt svårt var det för de fiskare som drabbats då de även förlorat det mesta av sina fiskeredskap, alltså möjligheterna att förvärva sitt dagliga bröd.

Prosten Malm i Gladsax vädjade genom tidningspressen om hjälp till de nödställda, och till dessa inströmmade mängder av allehanda gåvor från hela provinsen, kontanter, linne, sängkläder, möbler, gångkläder samt massor av matvaror. Huvudparten av kontantbidragen fördelade prosten Malm, och där gick det ärligt till. Samma var förhållandet med de saker som åbo Nils Andersson fick hand om att dela ut. Vad utdelningen av det övriga beträffar, så gick det så bedrövligt till och är ett så sorgligt kapitel att det är bäst att dra en skonsamhetens slöja över det hela.

En och annan av de drabbade begav sig ut i bygden på tiggarstråt, och en gumma vandrade Skåne runt. Då hon till slut kom tillbaka hade hon lyckats sätta hela familjen på grön kvist, grönare än någonsin tidigare. Gammalt folk som berättat detta vet också att en gumma i Norrekrog, dvs norra delen av Baske som klarat sig undan elden fann tillfället alltför lysande för att försummas. Hon klädde sig i säck och aska och begav sig ut på tiggarfärd även hon, fastän elden skonat hennes hus. Men synden straffar sig själv. Ett par år senare brann även hennes hus ner. Men då visste folk i bygden om hennes bedräglighet vid storbranden, och nu när hon så väl behövde hjälp hade hon ingen att hämta.

Nästan på dagen fem år senare var det åter brand i Baske. Då brann nästan hela norra delen av samhället ned. Den här gången blev emellertid följderna mindre förödande, för nu hade folk ordentligt brandförsäkrat. Ett tiotal hus var nu allt som återstod av det ursprungliga fiskeläget.

Fritt efter Frans Löfström - Här Ostpå, Nya Litografens förlag i Malmö 1941.

| upp |

---

 

 

Koleraepidemin 1855

Fritt efter Inge och Maj Löfström av Bertil Wickman

 

På 1830-talet drog den asiatiska koleran fram över Europa och skördade offer i tusental. Kungl. Majestät och landshövdingeämbetet utfärdade förordningar om hur man ute i landet skulle skydda sig mot den hotande farsoten, och vid en sockenstämma i Gladsax 1832 beslöt man i enlighet härmed om åtgärder.

På fyra ställen i socknen skulle anläggas särskilda begravningsplatser, i Örnaberga, Baskemölla, Gröstort och Gladsax "store Måse". I varje by inrättades en sundhetsnämnd. För Baskemölla invaldes i den tre personer: åborna N. Lars Olsson, Åke Bengtsson samt fiskaren Anders Nilsson. Man utfärdade föreskrifter som visar vilken rädsla och skräck man kände inför den annalkande pesten: "Å portar och dörrar till de ställen där sjukdomen yppats skall med tjära skrifvas: Cholera. De som varit sysselsatta med sjukas eller liks bärande skola både denna och följande fem dagar bära hvita näsdukar eller tvärhandsbreda hvita linneremsor om hatten." Man beslöt göra 20 likkistor att ha i beredskap och köpte på socknens bekostnad 25 tunnor osläckt kalk som skulle användas till att täcka kistan i graven.

Om begravningsplatsen i Baskemölla står det i protokollet: "Uppå stranden, på en hög och jämn plan, 100 alnar på alla 4:ra sidor, emellan Tjörnedala och Baskemölla, vardt för dess innevånare, med betydeliga stora stenar, utmärkt begrafningsplatsen, som sedemera varit invigd".

Det gick några år innan koleran visade sig på Österlen. Men år 1855 gjorde "pesten" sitt intåg. På en månad reddes tio gravar på den kyrkogård som under två årtionden väntat på att bli använd. Enligt lokala källor var det två kringvandrande försäljare, "veschyttar", dvs västgötar, som förde smittan med sig. De dog och begravdes på Gladsax kolerakyrkogård. Följande Baskemöllabor avled i farsoten och jordades på kolerakyrkogården: fiskaren Jeppa Larssons dotter Elna, född 1825, fiskare Sven Nilsson, född 1770, fiskare Per Anderssons dotter Boel, född 1848, fiskare Anders Larssons hustru Gertrud Svensdotter, född 1813, fiskare Rasmus Trulssons hustru Margareta Hansdotter, född 1801, fiskare Jeppa Sifversson, född 1810, åbon Per Anderssons änka Mätta Hansdotter, född 1810, fiskare Sifver Åkessons son Anders, född 1843 samt fiskare Per Tufvessons hustru Hanna Svensdotter, född 1810. Enligt vissa är dessutom ett litet barn som dött i kolera begravet här.

På andra platser har de gamla epidemiska kyrkogårdarna försvunnit. Så mycket märkligare är det att kolerakyrkogården i Basekemölla kom att bevaras orörd. I och med att kyrkogården togs i bruk beslöt samhällets åboar ochfiskare att markera platsen. De byggde en mur av sten runt kyrkogården . Det var ett stort arbete.

Från grundstenens
botten räknat fick
muren på sina ställen
en höjd av nära två
meter. På insidan lades
upp en jordvall, som
nådde upp till
stenmurens överkant.
Hundratals
körningar och massor
av dagsverken erfordrades.

År 1943 beslöt Baskemölla
Kapellförening att resa
en minnessten på den
gamla kolerakyrkogården.
Stenen hade huggits
på Oscar L. Mattsons
stenhuggeri i Gärsnäs
och var ritad av
konstnären Edvin Ollers.
Avtäckningen skedde
den 26 september 1943.
Kapellföreningens ordförande
Frans Löfström höll ett
inledningsanförande och överlämnade
stenen i församlingens vård.

I sitt tal vid minnesstenens invigning sa Frans Löfström bl a:

"Åren har gått. Bort har också de gått som en gång vandrade hit för att vårda gravarna. Fram till 1920-talet fanns det en grav som fortfarande hölls i ordning, fiskare Jeppa Sifverssons. En son, Sven Jeppsson hade under fyrtio år irrat omkring på världshaven, men så kom han hem som gammal. Så länge krafterna räckte vandrade han en gång i veckan hit upp med några blommor till faderns viloställe. Då och då bar han även sjösand hit upp för att kunna ha en vacker gul gång runt kullen - för såvitt inte bakom låg en dunkelt känd kvarleva av den urgamla riten här på kusten att beströ sjöfolkets gravar med sand som vågorna vandrat fram över. Nu är även den graven övergiven. Minnena av de bortgångna har bleknat. Några årtionden till, och de skulle vara helt förgätna. Det är för att så icke ska ske som vi låtit resa stenen."

 

| upp |