Historik
Författare: Jan Garpenhus

Vy från hamnen i början av 1900-talet.

Baskemölla från 1500 talet och fram till våra dagar.

Namnet Baskemölla finns nedtecknat år 1525 i den danska Jordeboken. I Jordeboken står det bl a, att den danske amiralen Jacob Beck bytte till sig Gladsax hus år 1612, med tillhörande 119 hemman och 4 fiskelägen. Ett av fiskelägen var Basche Mölle. Vidare kan man läsa att här fanns 10 yrkesutövande fiskare.

 

Vad betyder Baskemölla?
Mot norr, 1900-talets början	Namnet Baske betyder torra kvistar eller grenar. Mölla betyder inget annat än mölla där man maler sin säd till mjöl. En del påstår att Baskemölla skulle betyda: en kvarn Mot norr, står i ett buskage, kanske i skydd av de hårda vindarna från havet.
Mot söder, 1900-talets början	Gerhard Buhrmann upprättade en karta över Skåne år 1675 med tillhörande text. Han skriver Baschemölle som "bysamhälle med gårdslägenheter" och har beskrivit byn som en "mjölqvarn" och inte ett fiskeläge. Lite märkligt kan man tycka när det ungefär 100 år tidigare fanns omkring 10 fiskare. Det kan tänka sig att till- gången på fisk gått tillbaka under 1600-talets senare del.
Under senare delen av 1700-talet ökade befolkningen i Sverige, även så på Österlen och år 1756 finner man bl a 22 fiskare i Baskemölla. Den svenska armen upprättade en förteckning 1811 över  alla vapenföra män i byn. Man hade då inräknat 26 män. Dessa utgjordes av 11 hemmansägare, 8 fiskare, två bagare, två hemsöner, två drängar och 1 komminister.

 

Hamnen, 1920-talet.

När bönderna hade skiftat sina marker i början av 1800-talet blev där många människor som kom att stå utanför bondesamhället. De tvingades till att söka andra näringsgrenar. En näring var fisket. Mellan 1800-1860 växte byn mycket och år 1867 fanns det inte mindre än 60 yrkesutövande fiskare och invånarantalet var då 354 st. Då fanns här uppemot ett 80-tal hus och ett 10-tal gårdar.

Vinterbild i början av 1900-talet.

När det gäller husens lägen och uppbyggnadsteknik, kan man klart säga att de låg mycket tätt ihop, så att gavlarna stötta i det närmaste ihop med varandra. Husen var byggda på ett traditionellt sätt, dvs i korsvirke och mellan korsvirket murades lersten tillsammans med kodynga och halm. Taken var täckta med halm. Vilket kom att få en förödande effekt mot slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet,. Vilket jag kommer till längre fram.

|upp|

Hamnen
Hamnen i början av 1900-talet.
Fiskare Nils Persson	Fiskaren Nils Persson (1848 – 1838) hade berättat att under sin fars och farfars tid funnits en hamn. Detta skulle inne- bära att en hamn skulle ha byggts under andra hälften av 1700-talet. Vad man känner till är att hamnen byggts till under flera perioder under slutet av 1800-talet, i slutet av 1920-talet och i början av 1990-talet.

|upp|

 

Bränderna.

Eftersom Baskemölla har byggts upp med mycket tät bebyggelse har brandsäkerheten varit mycket undermålig. Några orsaker till att man byggde så tät var för det första det mycket karga landskap och för det andra den ständigt kommande nordanvinden från havet. Man känner till tre bränder som ödelade nästan hela samhället. Den första branden började vid 2 tiden på eftermiddagen 1889. Branden började i skolhuset och spred sig lavinartad p.g.a. den kraftiga blåsten från havet. 37 hus och 5 gårdar blev eldsvådans byte. Ett 50-tal familjer blev över några timmar utan hem och bostad. Bostadsfrågan var till en början svårlöst, men många kringliggande byar ställde upp med hjälp så att familjerna fick tillfälliga bostäder.

Norrekrok

Den andra branden började den 11 april 1894, då brann nästan hela den norra delen av byn ner till grunden. Nu återstod knappt ett tiotal hus från sent 1700-tal. 20 år senare närmare bestämt den 19 april 1913 brann nästan alla de äldsta husen ner till grunden, endast 2 hus och en bondgård var kvar från tiden före 1840. Författaren bor i ett av dessa hus som är daterat 1767, byggt av en tysk fogde som hette Meissen. Enligt muntliga källor skulle han ha varit fogde på Gladsax Hus och haft som uppgift hålla menigheten i skak på Baskemölla. Huset har bebotts av Nils Nilsson och dennes far Nils Persson och hans far. Alltså huset har gått i många fiskargenerationer. Huset såldes efter Nils Nilsson död till Inge Löfström som hade det i sin ägo under drygt 5 år, nästa ägare hette ………….., såldes vidare till Marianne Milles, för att sedan sälja huset till författare.

Killevägen, 1930-talet

 

|upp|

Koleran.
Det finns 4 särskilda begravningsplatser i Gladsax socken, nämligen i Örnaberga, Gröstorp, Gladsax, vid Store Måse och Baskemölla. Från ett sockenprotokoll daterat tisdagen den 26 augusti 1834 uppgjordes ett regelverk om 12 punkter ifall koleran skulle komma till socknen. Man inrättade då en s k sundhets-nämnd i varje by. I Baskemölla kom Åbon Nils Lars Olsson, Åke Bengtsson och fiskaren Anders Nilsson att ingå den sundhetsnämnden. De hade till uppgift att regelverket efterlevdes och att de hade medicin och rökelse tillhand. Man beslöt på socken-stämman bl a att var och en skulle erlägga en summa som sundhetsnämnden skulle förvara, att fattighuset i Gladsax skulle användas som allmänt sjukhus och att de fattiga skulle flyttas till skolhuset, vidare beslöt man om 30 sjuk- och likbärare, 5 förestånderskor, 10 sjuksköterskor eller sjukskötare samt att man iordningställde 2 sjuk- och likbårar. Dessutom beslöt man att tillverka 20 likkistor och inköpa 25 tunnor släckt kalk som man skulle ha i beredskap. Man upprättade även olika föreskrifter som visar vilken rädsla och skräck man kände inför koleraepidemin.
Strädde vid Killevägen, 1930-talet.
En föreskrift kunde lyda: "Å portar och dörrar till de ställen där sjukdomen yppats skall med tjära skrifvas Cholera", vidare "De som varit sysselsatta med sjukas eller liks bärande skola både denna och följande fem dagar bära hvita näsdukar eller tvär-handsbreda hvita linneremsor och hattar".
Gamla Baskevägen, 1900-talets början
År 1855 slog koleran till i socken. Enligt lokala källor antar man att smittan hade kommit via 2 kringvandrande försäljare från Västergötland, dessa ligger begravda på "Store Måse" i Gladsax. På en månad på den tilltänkta kolerakyrkogården i Baskemölla grävdes det 10 gravar. Följande personer som fick plikta sina liv genom denna sjukdom var: fiskare Jeppa Larssons dotter Elna, 30 år, fiskare Sven Nilsson 85 år, fiskare Per Anderssons dotter Boel, 8 år, fiskare Anders Larssons hustru Gertrud Svensdotter, 42 år, fiskare Rasmus Trulssons hustru Margareta Hansdotter, 54 år, fiskare Jeppa Sifversson, 45 år, Åbon Per Anderssons änka Mätta Hansdotter, 45 år, fiskare Sifver Åkessons son Anders 12 år Fiskare Per Tufvessons hustru Hanna Svensdotter, 45 år samt att ett okänt spädbarn.
År 1943 beslöt Kapellföreningen att resa en minnessten (designad av konstnär Edvin Ollers) på kolerakyrkogården och den avtäcktes den 26 september samma år.
Minnesstenen.	Vid invigningen höll Frans Löfström ett tal där han bl a sade "Åren hade gått. Bort har också de gått som en gång vandrade hit för att vårda gravarna. Fram till 1920-talet fanns det en grav som fortfarande hölls i ordning, fiskare Jeppa Sifverssons. En son, Sven Jeppsson hade under 40 år irrat omkring på världshaven, men så kom han hem som gammal. Så länge krafterna räckte vandrade han en gång i veckan hit upp med några blommor till faderns viloställe. Då och då bar han även sjösand hit upp för att kunna ha en vacker gul gång runt kullen – för såvitt inte bakom låg en dunkelt känd kvarleva av den urgamla riten här på kusten, att beströ sjöfolkets gravar med sand som vågorna vandrat fram över. Nu är även den graven övergiven. Minnena av de bortgångna har bleknat. Några årtionden till, och de skulle vara helt förgätna. Det är för att så icke ska ske som vi låtit resa stenen".
"Kyrkovägen" i början av 1920-talet. (Nils Pers backe)