Jesus och jultomten i samma person:

Daniel Atterbom hyllar Bono, sångare i U2.

I en tid av ständigt geniförklarade nya förmågor och en skrämmande kortsiktighet var det skönt att i seriösa Time magazine 2002 läsa, att om chefen för brittiska EMI skulle satsa långsiktigt på ett band skulle det vara irländska U2, trots att de ligger på ett konkurrerande bolag. Samma resonemang hittade jag i den brittiska musiktidningen Q. De utnämnde då U2:s sångare Bono till den mäktigaste personen i rockvärlden.

U2 har uppnått mycket sedan de bildades på Mount Temple High School i Dublin 1976. Häpnadsväckande är att det är samma fyra killar som spelat ihop sedan 1978. Det kan delvis bero på att bandet, i sann punkanda, lärt sig att spela under tiden.

Sångaren kallas bara för Bono.

Det är nu över 20 år sedan U2 blev stora med låten "Sunday Bloody Sunday", den låt vars titel i Rapport 1987 översattes med "söndag jävla söndag" och inte den korrekta, ordagranna betydelsen Ð det handlar om massakern i Derry 30 januari 1972.

Det är lätt för människor som bara sitter på sin kammare att tycka illa om de ohippa irländarna. Jag har hört och läst hur tämligen okända människor, även i Sverige, klagat på Bono. De är tråkiga nejsägare som om de hade levt i Europa på 1930-talet hade applåderat anpassningspolitiken till Hitler och nazismen.

Dessutom retar U2 på ett annat sätt. Deras näst senaste CD "All that you can't leave behind" sålde tio miljoner, den är dessutom en av de bästa plattorna från 2000-talet, och för många är framgångar fult. Det är intressant att en så kommersiell bransch som musikbranschen och dess svans, där det bara är framgångar som gäller, är så njugg mot eller ointresserad av framgångsrika artister om de är av "fel" sort, vare sig det är Tomas Ledin, hårdrock eller U2.

I en ständig slit-och-släng-värld där flexibilitet lätt blir till minsta möjliga motstånd har U2 över 25 år efter debuten visat att de är sin generations främsta rockband. De provocerar och utmanar. Bono och U2 har till och med kritiserat IRA, vilket i många andra fall inneburit en verkställd dödsdom.

Medan andra pratar om att förändra världen gör Bono och U2 det. Han är aktiv när det gäller att begränsa tredje världens skulder. När andra stjärnor organiserar Live Aid som, de konstnärliga kvaliteterna till trots, var ett praktfiasko, möter Bono president George W. Bush och en rad politiker med makt att göra något åt problemet. Bush höjde det amerikanska u-landsbiståndet med fem miljarder dollar (cirka 45 miljarder kronor). Bush kallar kärleksfullt Bono för "pesten" och menar att Bono vill utrota fattigdomen i världen.

I en helsidesartikel i det aktuella numret av Time kallar Bono kampen mot fattigdom och sjukdomar i tredje världen för "vår generations månlandning".

Bono, som är döpt till Paul Hewson, är född 1960 och minns hur han som pojke visste att en amerikan gått på månen. För de fattiga irländarna var USA i generationer drömmen om någonting bättre. För pojken Paul var det även Elvis Presley och filmer.

Han skriver: "Aldrig förr har västvärlden blivit så rannsakad. Våra övertygelser och vår trovärdighet står under attack. Vilka är vi? Vilka är våra värderingar? Har vi några över huvud taget?"

Bono påpekar att nu finns det vaccin mot malaria och kronisk diarrŽ och att det finns bromsmediciner mot aids som även når de fattiga i tredje världen. Bono ifrågasätter dock den politiska viljan hos en del politiker, men lovprisar Bill Gates som skänkt 258 miljoner dollar för att bekämpa malaria. Bono visar att framsteg görs. Att det hjälper att engagera sig.

Han avslutar sin text med orden: "Att besegra aids och den extrema, enfaldiga fattigdomen, det är vår månlandning. Det är vår kamp för medborgerliga rättigheter, vår anti-apartheidrörelse. Det är vad historieböckerna kommer att minnas vår generation eller klandra oss för, om vi misslyckas."

Bono är en modern blandning av Jesus och jultomten. Att se U2 kan vara som att bevista en riktig bra mässa - eller predikan.

Läs mer om bandet på u2.se.