Länsmannen Axel Fredrik Montan

Axel Fredrik Montan, son till löjtnanten i lantvärnet Christian Appelonius Montan och dennes maka Botilla, född Malmberg i Södra Mellby, härstammade från en vallonsläkt, som på 1600-talet invandrade från Belgien. Pierre Lambert hette stamfadern, som invandrade. Dennes sonson Erik antog namnet Montanus, som sedan avkortats till Montan. Axel Fredriks farfar, som hette Adolf Fredrik hade lantbruk i Ullstorp socken, och blev kamrer vid Alunbruket i Andrarum. Axel Fredrik hade fyra bröder och två systrar. Själv var han nummer tre i syskonskaran. Han var född den 26 mars 1818. Hemmet var fattigt. Barnen fick tidigt komma ut i förvärvslivet för att tjäna sitt levebröd. Axel Fredrik hamnade som ung pojke hos dåvarande kronolänsmannen Gabriel Strömbäck i Ravlunda som "vaktepåg". Strömbäck bebodde den gård i Ravlunda by, som än idag bär namnet Strömshäll. Axel Fredriks begåvning och försigkommenhet upptäcktes snart av kronolänsmannen, som började använda sig av ynglingens hjälp på sitt kontor. Så småningom hade Axel Fredrik blivit så insatt i skrivgöromålen och ärendena på länsmannakontoret att Strömbäck lät honom i det närmaste sköta hela länsmanssysslan. Efter att under en tioårsperiod på detta sätt ha varit Strömbäcks medhjälpare, blir Axel Fredrik Montan 1849 utnämnd till kronolänsman i Albo efter Gabriel Strömbäck. Han var då 31 år gammal.

Maglehems Ora

Det rådde ännu vid denna tid stor otrygghet för allmänheten inom häradet. Tattare och stråtrövare drog omkring tiggde, stal och härjade. Organiserade band uppträdde bl.a. i Magiehems Ora, där de spände rep över vägen, vilka stramades upp och på så sätt stoppade skjutsbönder, postiljoner m.fl. som färdades vägen fram. Bönderna från Albo körde på den tiden bl.a. "smöräckor" till Kristianstad, där de sålde sitt hemmakärnade smör. När de då var på hemväg, kunde det hända att de i Magichems Ora blev antastade på ovannämnda sätt av ett rackargäng. Därför var bönderna oftast beväpnade på något sätt, då de företog sina stadsresor, och inte sällan blev det våldsamma slagsmål, när tattargängen gjorde sina attacker. En gammal förhärdad tattare, som figurerade ofta under Montans tjänstetid var "Svarte Petter" nerifrån Gladsax Sandar. Tiden var alltså sådan, att det var stora fordringar, som ställdes på ordningens upprätthållare. Men kronolänsman Montan syntes vara en kraftkarl, som var situationen vuxen. Han lär ha varit oerhört stark. Undra på det. Han var 205 cm lång och som det sades nästan lika bred. l sin krafts dagar vägde han 138 kg. Var han på gott humör, då han kom hem med sin skjuts, sköt han med ena axeln mot vagnen ensam in den i vagnslidret. Montans vagn var en stor tung droska.

"Svarte Petter" från Gladsax

Som kronoman förde han ett strängt regemente, men så hade han också framgång i sin strävan att hålla efter de element, som lagstridigt skapade otrygghet i bygden. Det förtäljes att en större stöld hade begåtts i en av Albo socknarna, och att ovannämnde "Svarte Petter" skulle vara föröva en, Mitt i natten for Montan, ensam och endast beväpnad med sin järnskodda käpp till tjuvnästet i Gladsax och väckte upp det sovande tattargänget och befallde "Svarte Petter" att klä på sig samt följa med och visa var stöldgodset fanns. Tattaren vågade inte trotsa. Han fick gräva upp de stulna sakerna i en grusgrop. Därefter fick han följa med Montan, och så blev det häkte och fängelsestraff.

Befallningsnannens underlydande var kronofjärdingsmännen i socknarna. På bestämt klockslag skulle dessa om söndagarna infinna sig hos Montan för att ta emot order och uppdrag. Då och då färdades Montan också omkring i häradet och gav order åt sina underhuggare. De hade då bestämda platser utmed färdvägen, där de stod i givakt, när befallningsman kom.


Gatumotiv, till vänster ligger Brösarps Gästgiveri, bilden är från 1930-talet

Kiviks Marknad

När det var Kiviks marknad, kunde man på slaget 12 dagen innan marknaden å se Montan i spetsen för sina fjärdingsman - utgörande ett slags livakttåga in på marknadsområdet och förklara att nu kunde 11 ståndspersonerna" släppas in och börja med sina arbeten. Då marknaden tenderat att svälla ut och sträcka sig över flera dagar hade landshövdingeämbetet 1747 utfärdat reglerande bestämmelser för densamma.

Utöver fjärdingsmännen brukade befallningsman utkommendera några handfasta män att hjälpa till med ordningen och hålla de många tattarna i styr. Ofta hade Montan en stor jättestark man vid namn Anders Persson till sin medhjälpare. Så var också fallet en gång, när tattarna på marknaden ställt till med ett rejält bråk och slagsmål. Montan lät dem hållas en stund, men till slut tilläts Anders Persson kränga av sig tröjan för att rensa upp bland de svarte. Det dröjde inte länge, förrän Anders hade ett tjog halvt ihjälslagna tattare liggande omkring sig. Montan blev rädd, att Anders skulle göra sig skyldig till dråp och befallde honom att sluta. Men efteråt gladdes han över att Anders lyckats ge dem en ordentlig omgång.

En marknadshändelse, som är ofta omtalad i bygden. Till den berörda marknaden hade Montan utkommenderat följande tre personer: Måns Jacobsson i Björnastad, Per "Bygga" i Nybygget och Måns Nilsson i Järstorp. Särskilt den sistnämnde var känd för sin styrka och för sina bataljer med tattare i samband med "smöräckor" till Kristianstad. Nu hade på marknaden dessa tre att ta hand om en tattarkäring, som begått stöId. Käringen var stor och kraftig samt i högg grossess. "Det blir nog tvillingar" konstaterade gubbarna. Käringen tog till spjärn i sanden och stretade emot, när gubbarna ville föra bort henne. Då uppenbarade sig Montan som visade, att han också kunde vara human. Det gick inte att hårdföra sig så mot en havande kvinna. tyckte han. En "rullebör" anskaffades och käringen placerades på ändan i densamma. Tvenne rep bands i bören och med dessa över axlarna drog Måns Jacobsson och Per Bygga under det att Måns Nilsson höll i "stärtarna", och på så sätt forslades tattarkäringen till häktet på Revinagården eller Rosentorp, som gården nu heter.

I sin strävan att bringa ordning och rättvisa kunde Montan ibland bli rå och brutal. Detta i förening med hans oerhörda styrka ledde en gång 1854 till att han i tingshuset i Brösarp förgick sig mot en torpare vid namn Nils Carlsson från Svinaberga, som var misstänkt för ett par stölder. Den skräckslagna Nils Carlsson hängde sig i häradsbäktet i Brösarp dagen efter. Rättegången finns utförligt skildrad av Nils G. Nilsson i Tomelilla Hembygdskrets årsbok 1974. Händelsen väckte uppmärksamhet och åtal följde. Flera Urtima ting hölls i Brösarp. Det blev en rättegång med diverse intriger, som slutligen ledde till att Montan dömdes till ett års fängelse. Straffet avtjänade han på Malmöhus. Han dömdes dessutom till böter samt förlustig kronolänsmannabefattningen. När Montan 1855 på sommaren avtjänat sitt straff, blev han av landshövdingeämbetet återinsatt i sitt länsmannaämbete. Detta skedde efter vad som ryktats sedan en skriftlig anhållan därom ingivits av folket i Albo. En lustig episod berättas om när Montan, efter sitt återinträde i tjänsten, träffade på "Svarte Petter", vilken tillbringade sin mesta tid i fängelse. Montan frågade spontant: "Sitter Du inte inne?" "Nä, nådig befallningsman, jag blev fri den dan, när befallningsman åkte in", blev tattarens fyndiga svar. Men Montan var inte bara kronolänsman.

Som privatbankir

Själv agerade han i stor omfattning som privatbankir, men han var också med bland förkämparna för inrättande av tre sparbanken i bygden, bland dem Albo härads sparbank i Brösarp, som grundades 1875. Montan var denna banks styrelseordförande i tolv år. Albo härads sparbank fungerade som autonom bank fram till år 1971, då den gick samman med Tomelilla Sparbank. När frågan om järnvägsbyggen, berörande Brösarps kommun, på 1890-talet behandlades, figurerade länsman Montan vid olika tillfällen och medverkade på olika sätt för att järnvägarna skulle komma till stånd.

Brandväsendet Brandväsendet

Brandväsendet Brandväsendet var ett annat område, som Montan visade intresse för. Han väckte 1887 förslag om att trenne brandsprutor skulle inköpas och 6 placeras en i vardera av församlingens tre skolor. Då kommunalstämman behandlade ärendet överlämnade Montan av egna medel 300 kronor som bidrag till inköpet.

Fattigvården

Montan visade också sin omtanke om bygden genom donationer. Under den tid han var bosatt på Grevlundagården skänkte han tomt till Grevlunda första skola. Av sin egendom i Attusa donerade han trettio tunnland plus 5.000 kronor för anläggande av en fattiggård för socknarna Brösarp, Rörum, S:t Olof och Vitaby. Året var 1888 och två år därefter byggdes Attusa fattiggård. Denna har för länge sedan upphört och byggnaden är borta, men om verksamheten där berättar Stina Wargel född Arvastson intressant i artikeln "Barndomsmin- nen från Albo" i Tomelilla hembygdkrets årsbok 1976-77.

Boupptecknare

Montan anlitades att förrätta bouppteckningar, att upprätta arvskiften och att upprätta skrivelser och handlingar, som krävde vana och kunnighet. Man kan påstå att han var som en klockarefar för sin bygd. Allt kunde han bestyra. Mäklaren

Montan hade också gott sinne för lönande affärer. Han köpte upp egendomar, som han sedan sålde med god förtjänst. På en del egendomar med värdefull skog avverkade han denna och inhöstade stora penningsummor. De ofta magra och steniga marker, som avverkningen efterlämnade, avstyckade Montan och bjöd ut dessa mindre jordiotter som ett slags egna hemslotter. När han på äldre dar någon gång lär ha berömt sig av att ha hjälpt många albolter till en egen torva, skall han ha fått det ganska riktiga genmälet: "Ja, befallningsman har låtit kalhugga skogen och plantera stackare bland stabbarna".

Genom sin egendomsaffärer blev Montan under olika perioder ägare till många både större och mindre gårdar. Större egendomar, som han ägt är Grevlundagården, Kiviks Äsperöd, Vantaröd och Södra Björstorp. Dessutom har många mindre gårdar och jordlotter, framförallt i Albos nordligaste byar varit i hans ägo. Den 16-kantiga säregna 5. Björstorpsgården tillägnade sig Montan 1856 genom bytesaffär.


Gatubild från omkring år 1900

Södra Björnstorp

Från 1864 till sin död nyårsafton 1910 bodde Montan med sin familj på Södra Björstorp och skötte därifrån länsmannasysslan, bedrev därifrån sin lånerörelse och sin affärsverksamhet.

Han drev också i egen regi jordbruket på gården liksom på den närliggande Vantarödsgården. Den var mycket omfattande såväl före som efter tillkomsten av de ovan nämnda sparbankerna. Sparbankens borgenskrav gjorde att man hellre vände sig till Montan med sina låneärenden. Men Montan hade också sina krav och mycket bestämda fordringar på sina låntagare. Likviden skulle vara på öret överensstämmande med reversens belopp och likaså skulle gäldenären betala just på den i reversen angivna dagen - varken före eller efter. Många bevis på hans petighet i dessa avseenden finns i de skildringar som bevarats. Från dem som inte kunde klara sin skuld, tog han obönhörligen gårdarna, och blev på så sätt ägare till många gårdar.

På sitt kontor i Södra Björstorp hade Montan sitt skrivbord så placerat, att han vände ryggen mot dörren, men i en spegel kunde han iaktta besökarna. Kunderna fick vanligtvis stå, endast de som stod högst i gunst erbjöds att sitta. På bordet stod en låda cigarrer att bjuda besökande av. Andra kunde bli bjudna på en snaps. "Kyssa på handen", var en ynnest, som befallningsman kunde tillåta väl anskrivna gäster, men han blev illa berörd om den artige lämnade märken av snus på handen.

Myntsamlingen

I Fritiof Nilsson Piratens bok Historier från Österlen berättas om Montans rnyntsortering. Han hade på bordet åtta djupa tallrikar, en för varje myntsort från ettöringar till tvåkronor. Montans bastanta kassaskrin står nu ännu idag i hallen på Södra Björstorp hos Malte Frithiof.

Låntagare och episoder

Måns Håkansson från Rörurn besökte Montan för att betala sin ränteskuld. Montans kusk, Nils Johansson, har berättat att Måns korn fort ut igen från Montans kontor, varvid han beklagade sig: "Ja, vidd inte va de e' me gubben där inge. Ja fattades lid penga ti räntan ida o nu vill han ente ta imod mina penga." Det var bara 7 öre Måns fattades. Nils Johansson erbjöd sig låna honom dessa, och så återvände Måns till kontoret. Montan undrade förstås var Måns fått pengarna ifrån. "Di har ja lånad å befallningsmans dräng", förklarade Måns. Efteråt fick Nils Johansson skrubbor av Montan för sin hjälpsamhet. "Du har vel for fan inga penga å långa bort. Har han kört så långt som fro Rörum ti Björstorp o ente sett ette, så han hade penga nock, så kunne han min själ kommed hid igen i morron".

En annan person, som kom en dag för tidigt, då han skulle göra avbetalning på sitt lån var Nils Andersson i Bosarp. Han arbetade som murare i Köpenhamn och skulle efter sitt besök hemma, resa tillbaka till "Kongens by" just den dag, amorteringen var utsatt till. Därför begav han sig till Björstorp dagen innan. Men det gick inte bra. Av Montan fick han beskedet: "Nä du, de e' inte förrän i morron, du ska betala. Kom igen då". Följden blev att Nils Andersson fick skicka sin svåger Lars Jönsson, att sköta om amorteringen på den rätta dagen.

I fråga om penningaffärer var Montan väl bevandrad och rutinerad, men trots detta berättas det om att han åtminstone en gång blev grundligt lurad - och detta av en sockenpräst i Albo. Prästmannen hade mot sitt livförsäkringsbrev som pant fått låna 10.000 kronor av Montan. Men sedan han fått lånet, underlät han att betala försäkringspremierna. Så bar det sig inte bättre än att prästen avled efter några år. När Montan ville indriva sin fordran, visade det sig att det inte fanns några tillgångar i dödsboet. När en av hans vänner pikade honom för han låtit lura sig av en kyrkans tjänare, svarade Montan drastiskt: "Ja, vem fan kunde tro, att prästadjävulen var en sån lurendrejare".

Om nu befallningsman var mycket fordrande och hård då det gällde låntagarnas punktlighet o.s.v., fanns det dock tillfälle, då han kunde visa sig förstående och tillmötesgående. Så när en låntagare vid ett tillfälle begärde uppskov med betalningen. "Hur lång tid behöver du på di?" undrade Montan. "En fjorton da", menade låntagaren. "Då sier vi vel en månad", svarade Montan överraskande.

Vi har hört att Montan var stor och kraftig, sträng och fordrande och fruktad av många. Också barnen hade smittats av den skräck som ortsborna hyste förden så ofta omtalade befallningsmannen. Detta belyses av historien från bygden om det svar prästen fick, då han frågade en pojke i konfirmandskolan: "Nå, vem är människornas mest fruktade fiende på jorden?" Pojkens svar kom tveklöst: "De e' Montan".

Men det finns också hågkomster och minnesbilder som visar att denne storväxte och myndiga kraftkarl kunde få nerverna i olag och att det t.o.m. gick att skrämma honom.


Apoteket vid 1900-talets början.

Misshandeln av Nils Carlsson

Vid tiden för rättegången 1854 angående misshandeln av Nils Carlsson, då Montan var hårt ansatt, besökte han vid något tillfälle familjen Nils Sjöbergs i Agusa, där han betraktades som god vän. Dottern i huset, Kersti Sjöberg, som då var 13 år har berättat för sina efterkommande om att Montan vid detta tillfälle var mycket nervös. Han promenerade av och an på golvet och talade om att "han kanske åkte i den svarta kurran".

Inteckningar

Gustaf Thulin, död 1976, har berättat följande för undertecknad: Montan hade inteckningar i de flesta gårdar. En gång korn han skjutsad av drängen till Stenhusen mitt för Getings mosse för att hos en bonde, som ej erlagt ränta, göra utmätning. Hustrun på gården kom in och frågade om det skulle "skrivas". Då hon fick besked om att detta var avsikten, avlägsnade hon sig, men korn snart tillbaka med en stor kniv i högsta hugg, förklarande, att här skulle ingenting 11 skrivas. Inför kvinnans hotfulla beteende lär Montan ha tillsagt drängen att skjutsa honom hem utan att någon "skrivning" blev gjord.

Ett tillfälle då Montan lär ha blivit ordentligt livrädd skildras i boken om Ravlunda socken 1984. Det var en fiskare, som gick under namnet "Srnugglaren" - kanske inte oförtjänt - som med list lyckades få länsmannen i båten, då denne infann sig med ett stämningsdelgivande. "Smugglaren" styrde båten ner mot Stenshuvud, där dyningarna var som starkast. På något mystiskt sätt lossnade också dyvikan, så att båten började vattenfyllas. När så småningom länsmannen var tillräckligt ankommen, blek och livrädd lovade "Smugglaren" att föra honom i land mot löfte att Montan, dels lät stämningshandlingarna fara vind för våg, dels lovade att aldrig återkomma i ärenden av det slaget samt att han omedelbart övertog öskaret. Länsman hade inget val och så slutade äventyret väl för dem båda.

Det finns berättelser om personer, som genom för oss ofattbar förmåga, kunde mjuka upp den hårdhjärtade befallningsmannen. Det talades förr om personer som kunde stämma hästar. En sådan berättelse har Astrid Krondahl i Bertlistorp hört: Montan hade kommit till Truls Rasmusson - Truls Mista kallad - i Mistehus mellan Snärpe och Bertilstorp, för att kräva Truls på förfallen ränta. Denne kunde inte betala och Montan tog till grova artillerist för att skrämma Truls. När Montan skulle bege sig därifrån ville inte hästarna röra sig ur fläcken. Montan försökte först med hot skrämma Truls att lösa hästarna ur förtrollningen, men då inte detta lyckades, fick han ta till förhandlingar. Det slutade med att Truls, som hade bikupor på gården, sparkade till en av dessa, varvid bina svärmade omkring hästarna, som strax reagerade och villigt drog åstad med den säkerligen förtörnade länsmannen.

I yngre dagar färdades Montan ofta ridande. En gång när han red genom Brösarp uppehöll sig på bygatan ett gäng av hans antagonister med Kristian Brolin i spetsen. Denne var häradsvalackare, vars syssla var att kastrera hingstar. Det spjuveraktiga gänget lockade nu Kristian att mot löfte om mat och brännvin skämta med Montan genom att rida i kapp med honom. Tattaren satte sig upp på sin utmagrade krake och red upp vid sidan av Montan. Retad röt Montan: "Va vill du här? Håll dej på avstånd!" Men Kristian blev inte svaret skyldig: "Va tatan, kan vi ente ria ve slan om hårannra? Vi e' ju häradstjenare begge". Resultatet blev att Montan sporrade sin häst och hade snart lämnat Kristian bakom sig.

Jordbruket

Som tidigare nämnts drev Montan jordbruket på sina gårdar S. Björstorp och Vantaröd i egen regi. Under gårdarna lydde 9 torpare, som hade dagsverksskyldighet. Också som arbetsgivare var Montan sträng och fordrande, men han var inte vidare praktiskt lagd, och förstod sig dåligt på hur mycket arbete folk kunde hinna med. Detta i förening med att han inte var särskilt misstänksam, eftersom han trodde, att ingen vågade trotsa honom, gjorde att han ofta lurades av sitt arbetsfolk. Torparna hade det synnerligen knalt ställt och förmådde inte livnära sig, varför de med list ansåg sig nödsakade stjäla säd, hö och fläsk från sin arbetsgivare. I golvet i ett magasin på Södra Björstorp, sitter än idag de träpluggar, som torparna satte i hålen de borrat, för att sä- den nattetid skulle rinna ned direkt i deras egna säckar. Fläskstyckena, som röktes i gårdens öppna skorstenar brukade torparna tulla av. Det berättas att husföreståndarinnan en gång blev förbryllad av att det fanns en bit mer än det skulle. Tjuvarna hade blivit skrämda och inte fått med sig ett av de avskurna fläskstyckena.

Arbetet på gården började senast klockan fem. Klockan fyra på morgonen skulle kusken Nils Johansson - död 1974 - hämta gårdens nycklar i sängkammaren hos Montan och få besked om dagens göromål. Klockan halv tio på kvällen skulle den stora inkörsporten till gården låsas. Vintertid pågick plejeltröskningen på logen. Det var fyra man, som i två lag sysslade med detta arbete. Man började vid fem tiden på morgonen, och Montan öppnade då och då fönstret eller dörren för att kontrollera att arbetet fortgick. Tröskningen var emellertid tung, matsäcken dålig och daglönen bara en krona. Därför hittade någon på att en kunde låta sina flatbottnade träskor markera plejeltakten mot golvet, medan kamraterna vilade. Själv gick Montan ut på logen endast, när säden skulle mätas. Då ville han själv stryka skeppamåttet.

Den skjutna råbocken

Det berättas, att en torpare skaffat sig litet förstärkning till hushållet genom att skjuta råbock. Montan fick emellertid nys om det. Han kallade till sig torparen och fordrade betalning för djuret. Torparen förklarade att han inte kunde betala, men väl att släkten kunde. Det var ju bra släktingar, tyckte Montan, och så fick torparen anstånd. Denne begav sig då ut, och lyckades skjuta ytterligare en råbock, vilken han sålde. Med pengarna på fickan gick han till Montan och förklarade att nu hade släktingarna - "råbockens" betalt. Genom denna finurlighet fick torparen behålla sin råbock gratis.

Giftomål

Länsman Montan hade varit gift två gånger, men efterlämnade vid sin bortgång inga bröstarvingar Nils G Nilsson berättar att Montan första gången ingick äktenskap med Helena Jakobina Solberg, född i Vitaby 1815 och dotter till inspektoren Jakob Solberg och hans hustru Maria Katarina Modéer. Hon hade tidigare varit gift med inspektoren Karl Magnus Ahlberg i Vitaby och hade med honom två döttrar. Maria född 1840, blev gift med häradsskrivare J W Hammar och Elfrida, född 1841, med professor Areschoug. Montans första äktenskap ingicks 1852 och upplöstes genom hustruns död 1874. l detta äktenskap föddes i Vitaby två söner, Axel Jakob Kristian 1853, och Carl Fredrik Gustaf 1854. Båda dog ogifta under tragiska omständigheter 1885 och 1887. Axel uppgives som lantbrukare och Carl som student, men det ryktas om att de gick omkring som luffare.

I sitt andra äktenskap var Montan gift med Servina Wilhelmina Elisabeth (Ellse) Andersson, född i Lund 1843 och fosterdotter till kyrkoherde Bengt Andersson i Oppmanna. Äktenskapet ingicks 1877 och upplöstes genom laglig skilsmässa 1878. Äktenskapet var barnröst.