Fritz Kärfve

Lars och Kerstin Kärfve fick den 12 september 1880 en son som skulle bli vida berömd, då föddes nämligen Fritz Edvard Kärfve. Sin barn- och ungdom tillbringade han på Repslagargatan i Malmö, där föräldrarna bodde.

Vid 32 års ålder gifte Kärfve sig med Kerstin Sjögren, som kom att bli hans livskamrat. Tillsammas fick de tre flickor: Marianne, Karin och Lull. Familjen bodde först på Rundelsgatan i Malmö, där Kärfve också hade sin atelje. Senare byggde Kärfve själv ett hus vid Mälarhusen 1917, dit hela familjen flyttade.


Fritz Kärfve framför staffliet vid Sandhammaren.

Studierna

Redan när Kärfve var 14 år gammal började han utbilda sig till dekorationsmålare under Edmond Stoltz. Efter skolan arbetade han bl a under en dansk dekorationsmålare som hette Fischer. Under de här åren gick Kärfve också på tekniska aftonskola och lärde sig teckna kroki.


Kärfves målarlåda

Så en höstdag år 1899, "när jag stod med pytsen i ena och målarpenseln i den andra handen på ställningen för att dekorera taket i Trelleborgs teater, kunde jag se ut Över havet på ena och skåneslätten på motsatta sidan. Jag dängde pyts och pensel i golvet och utropade; Nu är det slut! " Kamraterna tittade frågande. "Nu tänker jag bli riktig målare." Så började Kärfve sin konstnärsbana med försakelse och under kamp för brödet, med viljan att bli något mera än att måla fönsterkarmar och dörrposter.

År 1899 sökte Kärfve in till Konstnärsförbundets skola i Stockholm. Av de 132 sökande, antogs 25 och däribland var Kärfve. Efter ett halvt år återstod endast fem, nämligen; Ivar Arosenius, Tore Wahlström, Hjalmar Asp, Värmlands-Lind och Kärfve.

På konstnärsförbundet fick Kärfve ledning av Richard Bergh, som blev allt mer förtjust i Kärfves konst. Under sina år i Stockholm fick Kärfve många konstnärsvänner bl a Ivar Arosenius, Gerhard Henning, Anders Zorn och skådespelaren John Ekman.

Första gången Bergh träffade Kärfve och såg hans målningar, frågade han honom vad han gjort innan han kom in på konstnärsbanan. Kärfve svarade att han var utbildad dekorationsmålare. "Då ligger du sex år före alla andra" gav Bergh som svar.


Sensommarlandskap vid Kåseberga

Som Sjöman

I december 1901 blev Kärfve sjöman för en kort period. Han tog hyra på en kornlastad skonare, med destination Stockholm. Med sig tog Kärfve sina tavlor och målarlåda. Väl framme i Stockholm, träffade han åter sina vänner och Richard Bergh. Bergh frågade Kärfve var hade kommit ifrån. Kärfve hade gett som svar, att han hade tagit hyra på en båt för att komma till Stockholm för att visa tavlorna för Richard Bergh. Kritiken var sträng och lärorik.

Norrlandsresan

1903 gjorde Kärfve en resa till Norrland. Där tog han intryck av stora och kraftiga färger som senare påverkade hans måleri.

Till Frankrike

Vid jultiden samma år träffade Kärfve Gunnar Löwegren (SDS korrespondent i Paris) på Stortorget i Malmö. Löwegren sa åt Kärfve att han skulle "gå hem och packa sin resväska, för vi skall resa på måndag morgon." "Vart då?" frågade Kärfve. Han fick inte veta det genast. Men resan gick till Paris.

Det visade sig att Löwegren tillsammans med sina vänner och bekanta organiserat ett betalningssystem, där de flesta "betalade" fem kronor i månaden under två års tid för Kärfves studier i Paris. Detta visste inte Kärfve någoting om, förrän långt senare. Till Paris kom han lyckligt. Här studerade han under Emile Renan och Christian Krogh ledning vid Académi Colarrossi.

Åter till Sverige

1906 kom Kärfve åter till Malmö efter en lycklig och lärorik tid i Paris. Han återvände till det sommarvackra Arild. Där han några år tidigare varit på besök hos Richard Bergh och målat. Året därpå, 1907 och fram till 1909 fortsatte Kärfve sina konststudier vid "De fries" skola i Köpenhamn under Johan Rodhes ledning.


Nakenmodell

Studieresor

1912 for Kärfve till Holland och Belgien för att studera valörmåleriet på internationell nivå. 1922 reste han till Italien och mellan åren 1927-1929 var han bosatt på olika platser i Frankrike. Dessutom gjorde han mindre utlandsresor bl a till Tyskland och Jugoslavien.

Måleriet

Det var framför allt inom två områden som Kärfve hävdade sig i den skånska konsten, nämligen som figurmålare och som naturmålare. Dessutom målade Kärfve moralfilosofiska målningar. Kärfve betraktade sig själv som figurmålare. Det visar de studier han företog i "Den fria" skola i Köpenhamn, där han endast målat naket. Kärfve hade sagt att: "det är en hård och nyttig skola att måla efter modell..."

Han hade sin styrka som valörmålare och en ovanligt känslig blick för de finaste skiftningarna i luft- och ljustonernas komplicerade spel. Han besatt en på säker grund uppbyggd kunskap i fråga om uttrycksmedeln samt utvecklade en musikalisk färglyrik, vilken på ett lika orginellt som lyckat sätt återgav vissa av den skånska naturens karaktäristiska drag. De växlande dagrarna och de skiftande molnbildningar fann Kärfve, då han skådade ut över slätten uppe från någon ås. Gång på gång har han därför återvänt och försökt att ge en bred, vid vy över slättlandskapet. "Heden", genom sin rena aldrig suddande, alltid klangfulla skildring av mulen atmosfär, eller "Det gryr", en tavla präglad av djup lyrik som föreställer; fiskebåtar på havet strax före solens uppgång, med morgonrodnadens linje skiljer det ännu sovande vattnet från den vaknande himlen. 1925 gjorde han "Åreadia", en enkel men helgjuten komposition, en kulle vid vars fot några får betar i det saftiga gräset, medan ett hotande orosmoln och en tillstymmelse till regnbåge skänker en ypperlig kontrastverkan åt idyllen.


Sommarlandskap vid Brantevik

Strandmålningarna

I strandmotiven visade Kärvfe sin styrka; där luften silar milt kring dynerna och flygsandens blomster, där sjögräs, alger och tång bryter sina färger genom det grunda vattnet, där havet långt ute vid synranden tar avsked med strimmor i olivgrönt och blågrönt. Kärfve lyckades ge stämning i måleriet, som oemotståndligt fängslat betraktaren, en stämning med samma grundmotiv men skiftande efter olika dagrar. På något vis förhistoriska ödesstämningar, med färger som grått, gult och vitt som kunde sägas vara honom ingivna genom något slags geomantik. Att betrakta hans målningar är som att lyssna till musik.

1915 målade han "Ekar på sandmark" en monumental målning, en glans i behandlingen, ett naturbesjälat uttryck i stämning. Målningen blev mycket uppmärksammad samma år vid utställningen i Helsingborg.

Porträttmåleriet

Vid sidan om landskapsmåleriet, målade Kärfve gärna porträtt- och figurmålningar. Som porträttmålare har Kärfve bl a skapat "Mor" (Malmö museum), en kunnigt och kärleksfullt gjord karaktärsstudie, självporträttet, utställt på Salongen i Paris 1939, en djärv och kraftfull bildskapelse, finstämt koloristiska med en Tizian gyllne ton som dominant. Figurmåleriet är starkt påverkat av reminiscenser från dansk konst.

I sitt moralfilosofiska måleri har Kärfve vågat ta steget från det sköna, det estetiskt tilltalande till det skrämmande, det tankeförlamande, det sinnesfriden förjagade. Han tvekade inte, då han kände sin kallelse som förkunnare och sanningssägare, att måla det osköna, förintelse och död. Som visionär målare på detta område intar Kärfve en fullt självständig plats i vår moderna konsthistoria. Liksom Durer målade, som han sade, tyskt, det vill säga dilriskt, gestaltade Kärfve sitt diktar- och tänkarmåleri i egen stil och anda. Han skapade en danse macabre, en skräckvärld från liemannens domäner, en värld med en överdimensionering av det fasansfulla, som människorna genom sin livsföring själva givit upphov till, onskans och hatets alla konsekvenser; krig, materiell och andlig undergång, död och förintelse. Dessa förkunnelsen med ett apokalyptiskt innehåll, besläktat med de duriska och doréska verkens, är präglade av ett eget rikt fantasiliv och de griper, fångar och fängslar till en gastkramning och blir till kraftfulla fredspredikningar. Kärfve har sagt; "var skulle jag i Malmö kunna hänga upp dessa dukar? ...'Pest', 'Krigets hemlösa offer', 'Exodus', 'Offer till solen', 'Den evige Plöjaren', 'Religionskriget', som för övrigt inte ses utan helt döljes av 'Krigets offer.' Det finns inga möjligheter att i Malmö finna en lokal, där jag kan hänga dem, så att de någorlunda kommer till sin rätt." Dessa verk vore väl värda att ställa ut idag, dels eftersom vi lever i en orolig tid präglad av krig och förintelse, och dels för att de inte tidigare har visats.


I ateljen

Genombrottet: Tavlan "marsafton", daterad 1901

Hans "Marsafton" med motiv från Regementsgatan, öster om kanalen i Malmö: kanalens starkblåa vatten rynkas lätt och lyktornas gula ljuskäglor dallra i dess spegel. I dunkel ligger promenaden, men borta över bron skälver ett färgat hav av ljus och dunst. Gaslyktornas ljusgårdar bryter igenom mörkret och ett svagt ljusdunkel vilar i mynningen mellan fasaderna.

Genom vilkas sken man upptäcker människornas braskande steg. Månens skära hänger uppe i den kallt blåa marsluften och speglar sig i kanalen. Denna tavlan hade Kärfve tagit med sig sommaren 1901 till Arild och uppvisat den för Richard Bergh. Bergh hade sagt - "Den ska du skicka till Konstnärsförbundet i höst, den kan du komma var helts med."

Arild

Åren 1906 och 1907 bodde Kärfve under flera korta perioder i Arild hos Richard Bergh, där han bl a målat den tungsinta stämningen i tavlan "När dagen dör" föreställande en gubbe stående på strandängen som med lien på axeln, en halvdunkel senhöstkväll, vandrar hemåt. Han stannar ett ögonblick och ser ut över det dunkelblå, upprörda havet och den molnfyllda himlen med de sista röda reflexerna från den sjunkande solen. Ett annat motiv är "Oväder nalkas" med den vidsträckta utsikten över strandens mörka klippor, som liksom ligger och väntar på att ta emot anfallet av havet i väldiga brottningar, då ovädret bryter den hotande stillheten för att kasta brusande vågor mot dem. "Silverklippor" (tillhör Malmö museum) är ytterligare ett fint exempel på Kärfves delikata färgbehandling, där havet ljust gröngrått i fördelat månsken står mot standkullarnas, i gröngula toner, hållna gräsmark och därur uppskjutande klippor i silverglans. Hit hör också på sitt sätt den stora tavlan "Skåne", där en vidsträckt utsikt över fält, dungar och gårdar står i motsättning till den inskjutande havsviken och på samma gång i harmoni med den.

Tiden tillsammans i Arild, arbetade de intensivt under dagar och kvällar och om nätterna satt de ofta och diskuterade konst och olika konstnärers arbetssätt. Ibland blev de ovänner, nien nästa dag var de åter vänner.


En Bondgård på Österlen

Theodor Thufvesson

1909 träffade Kärfve Theodor Thufvesson i Malmö. Under samtalet övertygade Thufvesson Kärfve om hur vackert sydöstra Skåne var med dess klitter och långa sandstränder. Så en marsdag samma år for Kärfve ned till Borrby strand och hyrde sig i en ålabod under några månader. Här fann han den stora ödsligheten, men i högre potens än förut, här fann han de vida sandfälten som här och var under vindens lek och stormens våld tornat upp till höga klitter, vilka lagt över sig till skydd ett glest täcke av starrgräs och strandhavre, sandfält och klitter som fått vara i fred för människorna och därför ännu hade karaktären av orörd natur, där den stora ensamheten rådde. Den vita eller vitgula sanden mot det blå eller gröna havet ger oändliga färgkombinationer i solsken och skugga, i klara, och gråa dagar, vid kvällar eller morgnar eller nattliga månsken, i storm och stillhet. Hit återkom Kärfve under de följande åren. Begåvad med ett målartemperarment, kände Kärfve sig i samklang med naturen här, och han kom att till sist att stanna här för gott.

Kärfve har sagt: "Det var svårt nog, när stormen tjöt kring knutarna flera dagar i rad och sanden yrde in genom minsta springa och satte sig fast i min färska färg"...vidare "Även när det var något så när lugnt, riktigt lugnt är det knappast någonsin härute, var det föresten ett göra med att hålla dukarna rena, ty om morgnarna hade vanligtvis en rad malar, som kommit ur det gamla virket i träväggarna, torkat fast på dem och det gällde att gräva ur dem med uppoffrande av den fina, nyss pålagda färgen. Och så var det ensligheten, som delades blott av min hund och då och då av skalden Thufvesson, som bor i Borrby och emellanåt kom flåsande ner över de sommarheta slätterna i sin unga korpulens för att dricka kaffe hos mig. " - Havsviken och på samma gång i harmoni med den.

I hans ålabod år 1910

"Nå, är du nöjd med din sandhammarjour i år?" "Ja, och den har t o m gett mer än i fjor. Jag är liksom mer bekant med landskapet nu... Men fö resten är jouren inte slut för i år. Jag kommer hit i september igen. Sandhammaren i höstdagar, det är säkert något sällsamt. Till dess ligger jag i Kåseberga." "Har du varit där?" "Jag måste bekänna nej." "Det var dumt! För ser du det är ett stycke natur det! Kåsehammar! Stort - mäktiga linjer - påminner närmast om Jylland. Fast mindre kanske. Och så själva fiskeläget. En idyll, en förtjusande idyll. Gamla, roliga hus, inbäddade i hyll och hagtorn och äppleträd. Riktigt roligt för dem som är specialister på hus." "Men nu ska här packas, avbryter Kärfve." En av målningarna kallad "Oväder". "Det är Sandhammaren, havet och sanden - strandbädden, som kan skifta i de finaste, färgtoner, som Kärfve företrädesvis fäst på duken. Sandhammaren i kvällsbelysning, i månsken och Sandhammaren i gråväder, då hav och strand smälta samman i mörka silvertoner. Men han har även sökt sig bortom sandklitterna och målat slätten, slätten i aftonglans med guldgrönskimrande vidder och sval, tyst himmel, slätten i dalande sol, då gårdar och marker slumra in i vilande sol, då gårdar och marker sluma in i vilans frid - härliga, stämningsburna dukar".

"Det har varit som en fest att arbeta här nere" säger Kärfve. Och man förstår att det varit så, när man ser hans tavlor. "Det gör riktigt ont att flytta härifrån, om också bara på en månad. Och jag har börjat hålla riktigt av min ålabod". "Men är det inte ensamt här ibland?" "Jo, naturligtvis... men jag har ju Jean - hunden - och blir det riktigt jäktigt nå'n kväll, går jag till mitt mjölkbud och spelar tolva och tar en kaffegök... Apropå!" och Kärfve börjar ordna med kaffeköket.


Fritz Kärfve ridande på häst vid Sandhammaren, 1950-talet.

En plats bland de stora

"Konsten skall vara nationell, skall omfatta den bygd, där vi är födda och fostrade genom blodet. Denna natur och detta liv ligger oss närmast... Vi ser i vårt eget långa land hur det ena landskapet är danat annorlunda an det andra. Luftförhållanden och människokaraktärer spelar in. Och här kommer konstnärens uppgift, nämligen att återge landskapet så, att man känner mera än ser, vad det kommer ifrån". Fritz Kärfve bör nämnas som en av dem, vilka gjort skånekonsten nationell.

Separatutställningar

Konstnärshuset i Stockholm 1910, Göteborg 1910, i Malmö 1911, 1920, 1921, 1925, 1931, 1936 och 1941 samt i Lund 1956. Tillhörde Skånska konstnärslaget och utställde där under åren 1903-15. Skånes konstförening i Mal- mö 1914-1920, 1922-1940, 1943- 1946, 1948-1950, 1954-1957 och 1962. Därjämte framträtt regelbundet på Sveriges allmänna konstförenings utställningar.

Framträtt i flera samlingsutställningar i Sverige och utomlands, bl a på Salongen i Paris 1926, 1927 och 1939, i Deauville 1928, i Köpenhamn, Prag, Venedig, Berlin, Wien och Buenos Aires.

Kärfve är representerad med bl a "Skogsgläntan vid Löderup", Nationalmuseet, "Skymning med vinfärgat hav, Sandhammaren", Malmö museum och "Mognade fält", Göteborgs museum och i Tomelilla konsthall med två verk.

Ystad Konstmuseum?

Att Fritz Kärfve inte är representerad på Ystad konstmuseum i ett eget kabinett, tycks för mig vara mycket märkligt. Min förhoppning att ett antal av Kärfve's konstverk inom spar framtid kommer att så vara. övriga stora konstnärer, såsom Johan Johansson, Gerhard Wilhborg och Erik Jönsson som bott och verkat på Österlen har ju fått en given plats på Ystad Konstmuseum.

Övrigt

Fritz Kärfve som fjärrskådare kan Ni läsa om under Österlens kustbyar, Vitemölla.

Källor

Hedemann-Gade H., 1939. Festskrift vid Skåiies konstförenings 35-årsjubileum. Hedeniann-Gade H., 1945. Skånsk konstrevy 1939-1944. Malmberg E., 1942. Konstnärsfolk. Nilsson F., 1955:2. Fritz Kärfve - en målarkonstens diktare och tänkare. Palinér T., 1954. Konst i Skåne 1904-1954. Robertsson V & Weimarek T., 1974. Konst i Skåne 1954-1974 Svenskt konstnärslexikon, del 3. 1954. Samt olika recensioner i dagspress.


Fritz Kärfve sittande med en konstnärskollega
i Paris i början av 1920-talet.


Tillbaka till konstnärssidan