l litteraturen finns Kåseberga omnämnt oftast som en lägesbestämning för den mer omskrivna och utforskade skeppssättningen uppe på Kåsehuvud.

Enligt Rune Buntes artikel "Fiske och fiskelägen i Skåne" har emellertid Kåseberga omnämnts i litteraturen redan under medeltiden tillsammans med bl a Skanör, Falsterbo, Malmö, Skåre, Ystad och Simrishamn såsom reglerade fiskelägen för fiske och fiskhandel.

Enligt samma artikel hade Kåseberga år 1684 nio roddbåtar och 18 besättningsmän. År 1858 fanns det 24 egentliga fiskare i Kåseberga och dessa hushåll hade en sammanlagd inkomst av 12.600 kronor. Utöver dessa yrkesfiskare fanns ett stort antal binäringsfiskare t ex fiskebönder, som snabbt kunde anpassa sig till olika arbetssituationer beroende på konjunkturerna. Att Kåseberga haft ganska stor betydelse som fiskeläge framgår bl a av en sammanslagen rangordning beträffande antalet yrkesfiskare, kostnader för fisket samt lönsamheten under åren 1876 - 1960. Av denna kan man utläsa att Kåseberga bland Skånes ca 50 städer och fiskelägen legat som nr 17 och 18 under åren 1881 - 1890 och var då större än t ex Simrishamn som "fiskproducent". Även under åren 1931 - 1940 låg Kåseberga som nr 17 och 18 i rangordningen för Skånes fiskelägen medan rangordningen var 39 åren 1916 - 1920 för att åren 1951 - 1955 gå upp till nr 14.

Hamnens tillkomst - och utveckling

Före 1882 voro Kåseberga fiskare nödsakade att med förenade armkrafter släpa sina fiskebåtar från land ut i "flod" vatten, då de skulle användas vid fisket.

Behovet av en fiskebåtshamn hade länge visat sig angeläget och fiskarbefolkningen strävade efter att erhålla en sådan. Ritningar och kostnadsförslag till den första hamnen daterar sig från den 3 oktober 1881. Den uppgives ha kostat omkring 12.000 kr varav staten lämnade bidrag med 8.000 kr och fiskarbefolkningen skulle anskaffa byggnadsmaterial och göra arbete för 4.000 kr. Fråga uppstod nu var hamnen skulle byggas och varifrån man skulle få gråsten.

Efter mycket diskuterande inom fis- karbefolkningen enades man om att hamnen skulle byggas med ena halvan i fiskevattnet "Riddarsätet" och andra halvan i "Kvadraträtten", ty de enskilda ägarna till det senare fiskevattnet ville inte offra hela sitt fiskevatten till hamnen. Hedvigsdals gård hade år 1874 bortarrenderats till John Persson, sedermera ledamot av Riksdagens Första kammare. Fiskarna vände sig till honom med anhållan, att han ville hos General Cederström - ägaren till Hedvigsdals gård utverka medgivande till att hamnen fick byggas i gårdens fiskevatten "Riddarsätets" östra del. Detta medgivande gavs muntligen men ej skriftligen.

På den andra frågan hoppades fiskarna på hjälp från hemmansägarna inom Valleberga kommun. Detta fick de också. Bönderna lämnande stenen utan ersättning och lät dessutom köra ner den till hamnplatsen från ställen, som var belägna 6-7 km från den samma utan att mottaga någon kontant ersättning. Dessutom använde man sig även av stora stenar från "Gamla Fiskeläget", vilka ansågs ha utgjort grundstenarna i de forna fiskarstugorna på sjösidan av åsen.

Så blev den den första riktiga hamnen byggd vid Kåseberga, men den byggdes så dåligt att västra hamnarmen raserade och måste restaureras redan under åren 1884-1885.


Vy från Kåseberga, 1930

Statsbidrag

Några år efter denna restaurering rasade ytterligare delar av hamnen. Nya ritningar och kostnadsförslag uppgjordes och de stadfästes av Kungl. Mai:t den 26 juni 1891. Kostnadsförslaget slutade på 37.200 kr. Härav beviljades statsbidrag med 24.800 kr om fiskarna själva bidrog med 12.400 kr och lämnade säkerhet för hamnens framtida underhåll.

Dessa villkor för erhållandet av statsbidraget var svåra att uppfylla för fiskarna. Därför begärde 29 fiskare att Valleberga kommun måtte åtaga sig borgen för ett lån av 12.000 kr och ikläda sig ansvaret för Kåseberga hamns framtida underhåll. Detta beviljades av kommunen enligt en kommunalstämmobeslut den 3 maj 1892.

Sydvästvindarna

Säg den glädje som varar beständigt. På grund av de förhärskande sydvästvinda,rna igenslammades hamnens södra del och muddring måste igångsättas vilket årligen kostade omkring 700 kr. Vid denna tid utskeppades sockerbetor från Kåseberga hamn till Karishamns sockerbruk. Då båtarna, som transporterade sockerbetorna, hade svårt att komma ut och in i hamnen på grund av igenslamningen yrkade Karishamns sockerbruk att hamnen skulle förbättras. Kostnaden härför beräknades till 21.900 kr.

Splittring

Nu uppstod emellertid söndring bland fiskarbefolkningen om hur man skulle förfara med hamnen. Det uppstod tre partier, franistegspartiet, splittringspartiet och vankelmodspartiet.

Framstegsportiet hade till sin ledare fiskare Ola Bengtsson. De ville förbättra hamnen och åt densamma bevara transporten av sockerbetor till Karishamns sockerbruk emedan hamnavgifterna för denna rörelse kunde uppgå till ca 1.200 kr årligen.

Splittringspartiet hade till ledare fiskaren Lars Nilsson, Borgmäster, ägare till en 6:del av Kvadraträtten. Han och de övriga ägarna ville ej avstå något mera av sitt fiskevatten.

Vankelmodspartiet hade ingen ledare och ingen åsikt utan höll med dem som pratade bäst.

Då man ej kom överens om hamnens framtid fick den förfalla och det lån, som Valleberga kommun gått i borgen för, uppsades av banken.

Kommunen sökte återvinning av hamnintressenterna och häradsrätten dömde dem att återbetala ett belopp på 10.827 kr. Då man nu hade "kniven på strupen" avstodo hamnintressenterna sina hamniotter till ett blivande aktiebolag och lovade att teckna aktier i bolaget för angivna skuldebelopp.

Sålunda uppstod aktiebolaget Kåseberga Hamn den 13 september 1902. Aktieteckningen uppgick till 21.000 kr.


Invigningen av den nya livräddningsbåten, 1959

Hamnen byggdes åter ut

Hamnen byggdes ut år 1907 för ca 40.000 kronor samt i sitt nuvarande skick på 1930-talet.

Under åren 1908-1917 gick hamnen med vinst och man hade t o m utdelning på aktierna. Sedermera blev emellertid lönsamheten allt sämre beroende på bl a att transporten av sockerbetor till Karishamns sockerbruk upphörde.

Efter denna tid "livnärde" sig hamnen i huvudsak på hamnavgifter för fisk, lossning av kalk från Öland samt från tångtäkter. Emellertid blev det allt svårare för bolaget att få kredit och debet att gå ihop enär kalkskutorna från Öland försvann, fisket minskade kraftigt och tångtäkterna blev mindre attraktiva sedan konstgödsel medlen introducerades i lantbruket. För att klara driften av hamnen beslöt styrelseledamöterna för bolaget att av egna medel uppföra en kiosk vid hamnen för att på detta sätt få inkomster. "Ryttens kulle", rnot öster över nedfarten

Då muddring av hamnen ej var oundgängligen nödvändig och medel härtill ej kunde uppbringas, beslöt aktieägarna för AB Kåseberga Hamn vid en extra bolagsstämma den 28 juni 1967 att ingå till Löderups kommun med anhållan om övertagande av hamnanläggningen och övriga tillgångar mot att kommunen förband sig att svara dels för bolagets samtliga skulder med undantag för aktiekapitalet och dels för aktuell muddring i hamninloppet. Löderups kommun, som ej tidigare lämnat några bidrag till hamnen, beslöt den 7 mars 1968 att övertaga Kåseberga Hamn enligt ovanstående villkor.

Kommunsammanslagning

Genom kommunsammanslagningen 1971 kom Ystads kommun att bli ägare till Kåseberga hamn. Hamnen har numera blivit en attraktiv gästhamn - i synnerhet för tyska och danska turister - och under 1983 besöktes den av över 1.500 gästbåtar, som i hamnavgifter gav över 60.000 kr. Högsta beläggningen under en dag var 67 gästbåtar.

Kåseberga samhälle och historia

l Nordens första fornniinnesinventering år 1624 omnämndes Kåseberga som Kasseblerge Le:e. År 1687 är Kåseberga markerat på Buhrmans karta. På Hilfelings karta år 1777 synes husen ligga bakom den skyddade vallen nedanför sjöhällarna, det vill säga där rökeriera numera ligger och bildade där Kåseberga. Man förstår deras besvärligheter. Enligt vad jag kunnat utröna fanns det inte en "riktig" väg mellan Kåseberga och Valleberga kyrka förrän i samband med enskiftet år 1813.

Vägar

Mot öster till Sandhammaren och mot väster till Hammar och Kabusa fanns i min barndom endast s k markvägar, som slingrade sig runt åkrarna längs åsen. Inte förrän i mitten på 1930-talet fick Kåseberga en "riktig" väg mot såväl Ystad som Simrishamn. Det var kustvägen, som anlades under den stora arbetslöshetsperioden såsom AK-arbete.

På tal om dåliga vägar så var det svårt att på vintern cykla mellan Kåseberga och Ystad på markvägarna. Det fanns således inga allmänna kommunikationer att anlita förrän "Skillingebussarna" började trafikera den nya kustvägen. På den tiden var det inte tal om några skolskjutsar, hur långt man än hade till skolan.

Isolerat fiskeläge

Kåseberga var således före kustvägens tillkomst ett ganska isolerat samhälle mot landsidan. Detta fick till följd att man hade mera kontakt med exempelvis Bornholm, vars fiskare ofta besökte Kåseberga och viceversa. När det var dåliga tider på Österlen var det många fiskare och övriga, som for över till Bornholm och arbetade i jordbruket och övriga näringsgrenar.

De flesta familjer på läget hade 5-8 barn och ibland flera. Det fanns skola, tre affärer, smedja, måleri- och snickareverkstäder, borstbinderi m m. Dessutom fanns givetvis ett stort antal fiskare och småbrukare.

En annan yrkesgrupp, som var speciell för Kåseberga och många andra fiskelägen, var de så kallade "silla- prångarna". De hämtade sin sill kl 2 - 3 på morgonen när vrakbåtarna återvände från sina fångstplatser. Sedan var det att bege sig iväg ut på landsbygden runt omkring att försälja densamma. Detta skede antingen per häst och vagn eller per cykel. En av dessa "sillaprångare" beskrivs i sista versen i Kåsebergavisan här ovan. Han hade utbytt sin häst och vagn mot en T-Ford och ovan som han var med bilen glömde han att vrida på ratten i en kurva mitt i samhället och körde på ett träd, som stod i vägen. Farten var inte så hög och därför blev föraren ej allvarligt skadad - men kanske var han berusad av fartens tjusning och annat - han satt emellertid kvar i bilen och ropade pro... pro... och trodde det var gamle Brunte, som var i sken och inte ville stanna.

Under sommarhalvåret, när sillen gick till, begav sig 10-12 vrakbåtar med 3-4 mans besättning i gåsrad ut till Bornholinshålet vid 15-16-tiden. Då satt fiskarhustrurna - särskilt på söndagarna - på ljugarbänken och tittade efter sina män och utbytte tankar med varandra och önskade naturligtvis att fiskelyckan skulle bli god. Vid 2-3-tiden på morgonen kom båtarna tillbaka och då var det för hustrurna att börja plocka av sill från kanske 40-50 garn. När detta var färdigt skulle alla garnen läggas ut på tork på s k brissior för att efter några timmar tas ihop igen.

Det var alltid något visst med båtarnas avfärd ut på havet. Vi barn samla- des ofta på "Kullen" d v s den högsta backen ovanför hamnen för att bevittna evenemanget. Där kunde vi vara 25-30 både flickor och pojkar på en gång. Då passade vi på att leka olika slags lekar och hade väldigt roligt.


Vid räcket, sommaren 1921

För- och lekskola

Redan i början på 1930-talet kanske landsbygdens första för- och lekskola I Kåseberga. Det fanns nämligen en dansk "miljonärska", som hette Ebba Nielsen, vars moder var från Kåseberga. l dagligt tal hette hon "Tant Ebba". Hon bedrev i sitt hus vid torget "Kindergarten" för de flesta småbarnen i Kåseberga. Förutom lek och viss undervisning bjöds barnen på saft och kakor m m.

Sedermera inköpte Ebba Nielsen ett stycke mark i Löderups Strandbad och på denna uppförde Österlens Majblommekornmitté nuvarande barnhemmet därstädes. Detta drives nu av Ystads kommun, som erhöll det av Majblommekommittén utan vederlag. Vackert gjort - till fromma för många Ystads- och andra barn, som vunnit hälsa och krafter i den vackra miljön.

Traditioner i Kåseberga

Varje påskafton samlades barnen för att gå upp till Ales stenar - eller som det sas I byn: Hé-ste- nar - och plocka mossa på stenarna. Mossan användes för att färga påskäggen. På påskdagen skulle det pickas ägg på "Gaddan" d v s torget. På vårarna skulle pojkarna - med ägarnas goda minne - bränna bort det gamla gräset på backafallen mot sjösidan. Detta kunde ibland få sina konsekvenser. En annan tradition var att på nyårsafton "driva spektakel". Det innebar bl a att dra vagnar och andra redskap upp på backarna. Vi hartsade på vissa personers fönsterrutor; hissade upp diverse klädesplagg i flaggstängerna m m.

Konstnärernas paradis

Kåseberga har sedan lång tid tillbaka varit besökt av konstnärer från när och fjärran. För att nämna några som bott eller nästan "bott" i Kåseberga är Tora Vega Hplmström, Johan Johansson, Gerhard Wihlborg, Fritz Kärfve, Rickard Björklund, Frans Berg, Ägda Holst, Prins Eugen och A Genberg m fl. Många av konstnärerna korn tillbaka år efter år och blev mycket goda vänner med befolkningen. Flera vackra och numera dyrbara konstverk hänger i många hem i Kåseberga.


Vid byavägen, 1917

Ales stenar - hé-stenar - Urbans grav

Man kan inte tala om Kåseberga om man inte nämner Ales stenar eller något av de i rubriken angivna namnen. Kärt barn har många namn. Det berättades enligt en sägen att under Ales stenar var en vikingahövding begravd med sitt skepp. Det berättades vidare att vikingahövdingen hade stupat i slaget vid Svolder omkring år 1000. Svolder var en ö, som antingen var Bornholm eller en ö mellan Rugen och Pommerns kust. Den trolige vikingahövdingen, som var begravd, var - enligt sägnen - den norske kungen Olav Tryggvason, som stupade omkring år 1000 i ett sjöslag mot Sven Tveskägg av Danmark och Olof Skötkonung av Sverige.

När man läser om det år 1903 funna Osebergskeppet i Norge är det kanske inte helt otroligt vad sägnen förtäljer om ett vikingaskepp under Ales stenar. Osebergskeppet är fullt hopsatt och delvis rekonstruerat. Det är ett 20 meter långt, med femton par åror försett, rikt utsirat vikingaskepp.


Mattorna skuras rena vid slipen, 1930-talet

Kungabesök

Ales stenar har också haft flera kungliga besök. Om det första skriver kyrkoherde Nils Östman i Löderup år 1729 att "Hans kong Maljt. K. Carl den Xl har ock behagat bese dessa stenar, såsom en märkvärdighet, af denna orten".

Saga och sanning

Den som vill veta mera om Ales stenars historia och bakgrund kan bl a läsa Gustaf Åbergs artikel i Skånes Hembygdsförbunds Årsbok år 1960 angående "Saga och sanning om skeppssättningen vid Kåseberga".

Översandades

I början av 1900-talet översandades skeppssättningen sakta men säkert, men kom att restaureras år 1916, vilket bekostades av disponent Sture Kemner, Ystad. kunde man dagligen se hur turister försökte ta sig till skeppssättningen via gågångarna i de olika åkertegarna. De flesta, som lyckats ta sig en titt på fornlämningarna, voro mycket besvikna, då de endast kunde upptäcka en och annan sten. Marken runt skeppssättningen ägdes av fyra lantbrukare och genom växtföljden för de olika tegarna lågo markerna runt om ofta öppna och det var således fritt fram för sandflykten. Gustaf Åberg skriver i sin ovan angivna artikel "Tack vare bl a donerade medel och med målaremäst. Herman Håkansson som trägen medhjälpare kunde Vitterbetsakademin omsider förvärva markerna, så in dem med gräs och genomföra den nya restaureringen. Sedan år 1956 stävar det stora stenskeppet åter fritt och mäktigt mot havets horisont."


Kåseberga från luften, 1930-talet