Kiviks marknad, när seklet var ungt

Vi var två systrar som tillbringade sommaren hos mormor och morfar på deras stora gård i utkanten av Färs härad. Här var det sed, att gårdens tjänstefolk skulle ha fritt dagen för Sjöbo marknad. Då fick husbondefolket sköta sig och sitt bäst de kunde och ville. Detta var anledningen till att morfar i stället erbjöd oss en tur till Kiviks marknad, som inföll en vecka tidigare. Att vi var överlyckliga låter sig kanske tänkas...

Resfeber

Natten som föregick utfärden var ganska orolig. Resfebern satt i blodet, och vi var givetvis rädda för, att vi skulle försova oss. Vi skulle inte bara komma till marknaden. Vi landkrabbor, uppväxta mitt inne i Skåne, skulle för första gången få se havet, som vi hört så mycket talas om. Tidigt på morgonen packades matsäck för hela dagen, inte bara för oss själva. Vi skulle ju dessutom ha, så vi kunde bjuda på vänner och bekanta. Hästarnas dagsreson fick heller inte förglömmas. Charabangen var fullastad eftersom flera släktingar och grannar deltog i utflykten och resan österut gick lyckligt med framkomst efter c:a tre timmars åktur. Vi småttingar var inte särdeles förtjusta i de många bestyren, innan vi fick blanda oss i vimlet. Hästarna skulle "parkeras" och utfodras, frukosten i det gröna undanstökas och gårdens specielle ålfiskare skulle besökas i och för avtal om höstens ålleverans. Vid samma tillfälle hämtades ett par lådor sill. Salt Kivikiasill kunde man ju inte vara förutan. Men äntligen...


Marknaden runt 1930-talet


Hamnen i Kivik

Marknadsstånden

Vi såg nog åtskilligt förvånade och bortkoinna ut, där vi gick hand i hand mellan stånden med var sin enkrona hårt inknuten i ett hörn av näsduken. Vi tittade och tittade och tyckte att all världens härlighet låg utbredd för våra blickar. Dockor och trähästar, trumpeter, munspel och gummibollar, fingerringar och halsband samt de många hemkokta marknadskaramellerna och polkagrisarna. Den traditionella pappersruskan i rött och grönt med långa fransar, bilder och versar frestade, och efter en stunds pariamenterande var första inköpet undanstökat. Med var sin trofé dinglande på ryggen, kände vi oss först nu som värdiga marknadsbesökare. "Minne från marknaden" stod det under bilden av en skön, ljuslockig gosse. Det skulle bli något att visa statarbarnen vid hemkomsten.

Nöjesfältet

Väl framme på nöjesfältet fick vi syn på en stilig dam i knallröd jacka, vita ridbyxor och svarta lackstövlar högt uppe på en ställning. Den svartmuskige karin vid hennes sida hojtade och skrek i en lång tratt: "Här va de, här va de..." Något annat av hans otroliga svada kunde vi inte uppfatta. Plötsligt avfyrade damen ett skott upp i luften, så flertalet hoppade till. Det var sista signalen före första föreställningen. Skulle vi våga oss in?

Den lilla klarögda, lustiga apan, som klängde på biljettförsäljerskans axlar, avgjorde saken. Vi intog våra ståplatser, i likhet med den övriga publiken runt omkring ett högt järngaller, nervösa av spänning inför vad som komma skulle. Efter lång och från vissa element mycket otålig väntan infann sig äntligen den sköna, som utrustad med en lång piska och revolver oförfärad klev in i buren, varefter det vilda djuret släpptes in till henne och med ett par dova rytanden satte skräck i våra upprörda barnasinnen. Att det troligen var en halvgammal, slö, kanske halvt medvetslös lejonhane begrep vi inte. Den kvinnliga domptören fick dock besten att utföra det ena konststycket efter det andra. Den hoppade genom tunnband, stod på två ben m.ni. Vår ohejdade beundran nådde sin kulmen, när lejonet tog en sockerbit från den skönas läppar, och applåderna var lika ihållande som uppriktiga. Nästa nummer var än mer skräckinjagande. En ondskefull leo- pard rusade med ett ilsket fräsande emot henne och hon tvingades retirera några meter, men ett par slag av piskan och tvenne revolverskott kom odjuret att snabbt dra sig tillbaka. Föreställningen var slut, och det var med en viss lättnad vi drog oss ut i det fria.


Hamnen i Kivik

Tio för de stora...

Några få steg bort snurrade karusellerna. Där var det liv och lust. Skrattsalvor och glädjetjut blandade sig med med utroparens: "tio för de stora, fem för de små, skynda på, skynda på......" Här måste man vara med. Vi stegade på, och snart gick det för fullt. Efter ett par varv började lillasyster gasta: "Jag vill av... Jag vill av ...... därmed bortellminerande den glädje jag känder över turen, så det var med en viss lättnad jag efter en stund åter var på terra firma. För att i någon mån få lillasyster att glömma luftfärden anammade jag tacksamt teater Maxims erbjudande att mot en entréavgift av tjugofem öre vara med om den första filmförevisning som någonsin ägt rum på Kiviks marknad. Snart var vi placerade längst fram i tältet på en skranglig träbänk bland en hel del andra småungar. Plötsligt drogs tältöppningarna till och det blev mer än halvmörkt. Här och där hördes förskräckta utrop, några småttingar började gråta och jag grep krampaktigt efter lillasysters hand, varefter vi båda kände oss lite lugnare. Strax därefter syntes något irra fram och åter på den lilla duken som hängde i fonden. Bakom oss hördes några mystiska ljud från en apparat i bakgrunden, men efter en stund var allting tyst igen. Samma sak upprepades flera gånger, tills publiken, som andlöst följt händelsernas gång, långsamt men säkert började ge sitt missnöje tillkänna. En röst ur mörkret förklarade att det uppstått ett mankemang, men det skulle snart vara avhjälpt. Under tiden kom ett tvillingpar - knappast tonåringar - in på scenen och sjöng några visor, till det yngsta auditoriets stora begeistring. För egen del fann jag dem underbara. Lite avundsjuka kom nog också med i bilden - en liten teaterapa som jag var redan då. Jag såg dem senare flera år i rad på Sjöbo marknad, en gång som vitklädda sjömansflickor, och min beundran höll i sig ända tills jag en gång vid mera mogen ålder återsåg dem ute i marknadsvimiet i helt vanliga kläder utan smink och puder. En illusion som brast... Karamellstånden lockade på nytt, och mina sista småslantar utbyttes mot ett par rödvita polkagrisar, den tidens begärliga slickepinnar.


Kiviks marknad, 1928, hästauktionen.

Armbandet

Lillasysters återstående trettiosju öre skulle slutligen skifta ägare, och vi underkastade kramhandlarna en genomgående granskning. Till slut fängslades hennes blickar av ett guldskimrande armband med vita och blå stenar. Att priset var en krona och tjugofem öre var ju inte vidare upplyftande, men ståndspersonen var inte av ovilligaste sorten, så när han efter diverse köpslående lämnat sitt sista pris, femtio öre, och ändå inte kunde komma till resultat, måste vi ju upplysa om anledningen till prisets olämplig, varefter han med stor generoistet överlämnade det åtråvärda arnibandet mot den kontanta erkänslan av Lillans sista blygsamma summa: trettiosju öre. Det var en mycket lycklig och stolt ägarinna, som knäppte den gyllene länken kring sin solbrynta handled. Att densamma efter några vecka var svartnad av ålder må ju hänföras till kapitlet om alltings förgängelse. Efter kassabristen nu var total, söktte vi oss saktliga tillbaka till parkeringsplatsen och det övrriga sällskapet, som efter diverse kulinariska utsvävningar fann oss alla redo för återfärden. Mycket belåtna, men också mycket trötta återvände vi sovande från vår första konfontration med Kiviks marknad.

Källa: Här Ostpå 1986:2

Barken "Active" av Kivik strandar vid Ålabodarna 1902

Barken "Activ" av Kivik fick ett brått slut natten mellan juldagen och annandagen 1902. Hon byggdes redan 1866 i St John, N B, med namnet "Ilione". Omkring 1880 kom hon till Norge och fick då namnet "Activ". I Lloyd's register 1888 står J Christophersen i Sandefjord som ägare och i början av 1890-talet redfars hon av A J Friberg på samma ort. I febuari 1901 säljes hon av A/S Activ (L Christensen) i Arendal till ett kiviksrederi. Hon låg upplagd på hemorten, dit kapten Per Bernhard Hansson reste för att överta henne. Man betalade 18.000 kronor för skeppet, som torde ha tillhört de större bland ostkustens seglare, ty hon mättes i Malmö den 24:de maj inköpsåret till 735 brutto- och 682 nettoton. Hon bör därför haft en lastförrnåga på över 1.000 ton.


Barken "Active"

Strandningen vid Ålabodarna år 1902

1902 års seglation led mot sitt slut sedan "Activ" lossat årets sista last i London. Därefter avseglade man den 18:de december i barlast med Malmö som destination. Juldagens morgon klockan tre gick man till ankars tre distansminuter NNO om Vens västra fyr.

Vädret var till en början ganska bra, varför man bara lade ut ett ankare. Ännu på eftermiddagen låg hon kvar på ankarplatsen, men nu började vinden att öka och vid åttatiden på kvällen blåste det full storm från västsydväst och man ansåg det nödvändigt att lägga ut även det andra ankaret samtidigt som man lade ut mer kätting på det tidigare utlagda. Vinden ökade allt mer och klockan elva på kvällen var den uppe i orkanstyrka. Man såg ombord på skeppet att man draggade för ankarna och drev så smått under en timmes tid innan ankarna åter fick fäste. Vinden ökade ytterligare och sjön växte, vilket gjorde att fartyget sattes hårt åt och detta blev till slut för mycket för kättingarna. Klockan ett på annandagens morgon sprang först den ena och sedan den andra kättingen, varefter fartyget hastigt drev mot land. Efter en kvarts timmes tid törnade hon mot land strax norr om Alabodarnas hamn. Vid de första hårda stötarna gick det mesta av storriggen överbord och bara undermasten blev stående kvar, som synes på fotot. "Activ" högg hårt mot bottnen och sjön slog ständigt över henne.

Endast botten finns kvar...

Vid draggningen fann man att hon var vattenfylld och vidare att rodret huggits loss. Längre fram på eftermiddagen, då vinden hade lagt sig något och dragit sig till västnordväst, kom en båt ut från land till haveristen. Kapten Hansson följde med i land för att underrätta assuransen. Redan dagen efter var man och besiktade henne och det gav resultatet att hon förklarades "kondemnd". Etfer en tid såldes hon stående på platsen för 1.600 kronor till en person från Råå och så började man hugga upp henne där hon stod. Ett par år senare meddelade man i ett intyg till fartygsregistret att "endast botten finnes qvar på strandningsplatsen".


Bygata i Kivik, 1930-talet

En f d skeppare minns

För många år sedan talade jag med en f d skeppare från Ålabodarna som 1902 var "skolepåg". Han mindes väl "Activ's" haveri. Man hade redan på kvällen haft sina aningar om att hon inte skulle komma i land. Det var rent svart i skyn inne över Danmark och det syntes att det var oväder på gång. Man visste att skeppens ankarkättingar inte alltid brukade vara av högsta klass och man hade ju fog för sina misstankar.

Höll auktion på stranden

Mannen berättade också att allt efter- som man högg upp "Activ" höll man auktion på virket på stranden. Skutan var 45 meter lång, II meter bred och djupet i skrovet var 6 meter enligt mätbrevet. Det bör alltså ha blivit åtskilligt till brasorna i fiskarestugorna i Ålabodarna. För övrigt lär det fortfarande ligga delar av botten kvar ännu en bit ut från stranden.

Huvudredaren med en liten andel

Skolläraren Jöns Holm från Kivik var huvudredare för "Activ" och han ägde endast 2/80-delar i henne. Befälhavaren Per Bernhard Hansson var, som brukligt, störste delägare, med 12/80- delar. Han hade fått sitt sjö kaptensbrev redan 1889 och tidigare fört skonerterna "Solamith" och "Eliezer", båda från Kivik. På våren 1903 köpte han 1/4-del i barken "Japan" av Malmö, vilken han sedan förde några år till dess att den höggs upp omkring 1910.


Motbok från 1883


Kiviks marknad 1928, vid restaurangtälten.


Vrakekan, sjösatt pingsten 1985.