Kiviks marknad, när seklet var ungt

Vi var två systrar som tillbringade sommaren hos mormor och morfar på deras stora gård i utkanten av Färs härad. Här var det sed, att gårdens tjänstefolk skulle ha fritt dagen för Sjöbo marknad. Då fick husbondefolket sköta sig och sitt bäst de kunde och ville. Detta var anledningen till att morfar i stället erbjöd oss en tur till Kiviks marknad, som inföll en vecka tidigare. Att vi var överlyckliga låter sig kanske tänkas...

Resfeber

Natten som föregick utfärden var ganska orolig. Resfebern satt i blodet, och vi var givetvis rädda för, att vi skulle försova oss. Vi skulle inte bara komma till marknaden. Vi landkrabbor, uppväxta mitt inne i Skåne, skulle för första gången få se havet, som vi hört så mycket talas om. Tidigt på morgonen packades matsäck för hela dagen, inte bara för oss själva. Vi skulle ju dessutom ha, så vi kunde bjuda på vänner och bekanta. Hästarnas dagsreson fick heller inte förglömmas. Charabangen var fullastad eftersom flera släktingar och grannar deltog i utflykten och resan österut gick lyckligt med framkomst efter c:a tre timmars åktur. Vi småttingar var inte särdeles förtjusta i de många bestyren, innan vi fick blanda oss i vimlet. Hästarna skulle "parkeras" och utfodras, frukosten i det gröna undanstökas och gårdens specielle ålfiskare skulle besökas i och för avtal om höstens ålleverans. Vid samma tillfälle hämtades ett par lådor sill. Salt Kivikiasill kunde man ju inte vara förutan. Men äntligen...

Marknadsstånden

Vi såg nog åtskilligt förvånade och bortkoinna ut, där vi gick hand i hand mellan stånden med var sin enkrona hårt inknuten i ett hörn av näsduken. Vi tittade och tittade och tyckte att all världens härlighet låg utbredd för våra blickar. Dockor och trähästar, trumpeter, munspel och gummibollar, fingerringar och halsband samt de många hemkokta marknadskaramellerna och polkagrisarna. Den traditionella pappersruskan i rött och grönt med långa fransar, bilder och versar frestade, och efter en stunds pariamenterande var första inköpet undanstökat. Med var sin trofé dinglande på ryggen, kände vi oss först nu som värdiga marknadsbesökare. "Minne från marknaden" stod det under bilden av en skön, ljuslockig gosse. Det skulle bli något att visa statarbarnen vid hemkomsten.

Nöjesfältet

Väl framme på nöjesfältet fick vi syn på en stilig dam i knallröd jacka, vita ridbyxor och svarta lackstövlar högt uppe på en ställning. Den svartmuskige karin vid hennes sida hojtade och skrek i en lång tratt: "Här va de, här va de..." Något annat av hans otroliga svada kunde vi inte uppfatta. Plötsligt avfyrade damen ett skott upp i luften, så flertalet hoppade till. Det var sista signalen före första föreställningen. Skulle vi våga oss in?

Den lilla klarögda, lustiga apan, som klängde på biljettförsäljerskans axlar, avgjorde saken. Vi intog våra ståplatser, i likhet med den övriga publiken runt omkring ett högt järngaller, nervösa av spänning inför vad som komma skulle. Efter lång och från vissa element mycket otålig väntan infann sig äntligen den sköna, som utrustad med en lång piska och revolver oförfärad klev in i buren, varefter det vilda djuret släpptes in till henne och med ett par dova rytanden satte skräck i våra upprörda barnasinnen. Att det troligen var en halvgammal, slö, kanske halvt medvetslös lejonhane begrep vi inte. Den kvinnliga domptören fick dock besten att utföra det ena konststycket efter det andra. Den hoppade genom tunnband, stod på två ben m.ni. Vår ohejdade beundran nådde sin kulmen, när lejonet tog en sockerbit från den skönas läppar, och applåderna var lika ihållande som uppriktiga. Nästa nummer var än mer skräckinjagande. En ondskefull leo- pard rusade med ett ilsket fräsande emot henne och hon tvingades retirera några meter, men ett par slag av piskan och tvenne revolverskott kom odjuret att snabbt dra sig tillbaka. Föreställningen var slut, och det var med en viss lättnad vi drog oss ut i det fria.

Tio för de stora...

Några få steg bort snurrade karusellerna. Där var det liv och lust. Skrattsalvor och glädjetjut blandade sig med med utroparens: "tio för de stora, fem för de små, skynda på, skynda på......" Här måste man vara med. Vi stegade på, och snart gick det för fullt. Efter ett par varv började lillasyster gasta: "Jag vill av... Jag vill av ...... därmed bortellminerande den glädje jag känder över turen, så det var med en viss lättnad jag efter en stund åter var på terra firma. För att i någon mån få lillasyster att glömma luftfärden anammade jag tacksamt teater Maxims erbjudande att mot en entréavgift av tjugofem öre vara med om den första filmförevisning som någonsin ägt rum på Kiviks marknad. Snart var vi placerade längst fram i tältet på en skranglig träbänk bland en hel del andra småungar. Plötsligt drogs tältöppningarna till och det blev mer än halvmörkt. Här och där hördes förskräckta utrop, några småttingar började gråta och jag grep krampaktigt efter lillasysters hand, varefter vi båda kände oss lite lugnare. Strax därefter syntes något irra fram och åter på den lilla duken som hängde i fonden. Bakom oss hördes några mystiska ljud från en apparat i bakgrunden, men efter en stund var allting tyst igen. Samma sak upprepades flera gånger, tills publiken, som andlöst följt händelsernas gång, långsamt men säkert började ge sitt missnöje tillkänna. En röst ur mörkret förklarade att det uppstått ett mankemang, men det skulle snart vara avhjälpt. Under tiden kom ett tvillingpar - knappast tonåringar - in på scenen och sjöng några visor, till det yngsta auditoriets stora begeistring. För egen del fann jag dem underbara. Lite avundsjuka kom nog också med i bilden - en liten teaterapa som jag var redan då. Jag såg dem senare flera år i rad på Sjöbo marknad, en gång som vitklädda sjömansflickor, och min beundran höll i sig ända tills jag en gång vid mera mogen ålder återsåg dem ute i marknadsvimiet i helt vanliga kläder utan smink och puder. En illusion som brast... Karamellstånden lockade på nytt, och mina sista småslantar utbyttes mot ett par rödvita polkagrisar, den tidens begärliga slickepinnar.