På heden några kilometer norr om Haväng, vid det lilla vattendraget Knäbäcken, finns platsen där fiskeläget Knäbäck en gång låg. Besöker man platsen idag finner man spår efter husgrunder och en bygata och det ger en fingervisning om hur Knäbäck en gång såg ut. Bevarat åt eftervärlden finns också en hel del litteratur och artiklar, kartor, fotografier, målningar, avritningar, filmer, ja till och med en levande by i form av "Knäbäckshusen" vid Rörums Strand, som ger en mycket klar bild av det försvunna fiskeläget.

Den I oktober 1956

Den 1 oktober 1956 upphörde Knäbäck att existera, då fiskeläget revs för att länina plats åt utbyggnaden av Ravlunda skjutfält. Ravlunda hade sedan slutet av 1940-talet stått till försvarsmaktens förfogande och man använde området som övningsfält för stridsvagnar. Fiskeläget låg inom området men utanför riskzonen. Under 1950-talet inköptes mer avancerade stridsvagnar som kunde skjuta längre än de gamla och då hamnade Knäbäck långt innanför riskzonens gräns. Beslutet om rivningen av byn medförde en del protester, främst från konstnärer som hade Knäbäck som ett kärt motiv och en inspirationskälla. Men domen var fälld och byggmästare Liljedahl från St Olof åtog sig uppdraget att riva bebyggelsen. Då han och andra intressenter insåg värdet av den idyll som fiskeläget skapat, tog de vara på det bästa byggnadsmaterialet, köpte mark vid Rörum strand och uppförde Knäbäckshusen.

Knäbäckshusens uppkomst

Fiskeläget Knäbäcks 'försvinnande' var förutsättningen till Knäbäckshusens uppkomst. Jag förmodar att det tidigt fanns boplatser i området där Knäbäck låg. Förutsättningarna för fiske och jordbruk var ganska goda och Knäbäcken gav lättillgängligt färskvatten. Knäbäcksdösen några hundra meter väster om fiskeläget ger en antydan om mänsklig aktivitet redan under yngre stenåldern. Det är först på 1600-talet som namnet Knäbäck mer allmänt påträffas på kartor och sjökort, men någon upplysning om fiskelägets betydelse och storlek har inte återfunnits. Kartor från 1700-talet visar att bebyggelsen utgjordes av sju hus eller gårdar av vilka fem var belägna söder om Knäbäcken, utmed en väg som ledde ned till stranden. De övriga gårdarna låg norr om bäcken. Söder om bygatan, på den s k Knäbäckslyckan fanns 3 ingen bebyggelse förrän mot slutet av 1700-talet.

Dubbel radby

Fiskets egentliga storhetstid inföll under 1800-talets senare hälft och fiskeläget växte. Under denna tid uppstod en 'dubbel radby', bestående av boningslängor med fasaderna utmed bygatan söder om de vid bäcksluttningen belägna gårdarna. De 'gamla' och 'nya' områdena skillde sig åt till formen. De äldre husenlgårdarna var stora, ofta med tillhörande ekonomibyggnad, och var uppförda på något avstånd från varandra. De yngre och mindre husen vid bygatan skildes åt genom trånga passager och till dessa hörde endast mindre uthus. Under byns vidare utveckling tillkom ny bebyggelse söder om bygatan. En stor del av Knäbäcks 28 hus på 1950-talet var uppförda under 1800-talet. Flertalet av dessa bostäder var byggda av svartmålat ekkorsvirke med vitkalkad fackfyllning av råsten eller bränt tegel, på en sockel av gråsten och med halmtak. På 1950-talet ersattes halmen med annat material som tjärpapp, tegel eller etemit. Bygatan som gick i nästan västöstlig riktning delade sig i två armar att par hundra meter från stranden. Den norra grenen av bygatan ledde till fiskebodarna, vilka var av backstugetyp.

Blomstringstid

Sin högsta blomstring vad gäller folkmängd hade Knäbäck omkring år 1900, då antalet uppgick till närmare 200 personer. Knäbäcks välstånd, som till stor del berodde på fisket, tycks ha bestått ftam till första världskriget. Tillbakagången började när det skånska fisket in på 1900-talet motoriserades, och allt större båtar med moderna redskap började brukas. Dessa krävde hamnar, och eftersom en hamn saknades i Knäbäck, övergav allt fler yrkesfiskare byn och fiskenäringens betydelse minskade. Kvar i Knäbäck fanns ännu efter första världskriget en del fiskare, men ett allt större antal människor inom fiskenäringen var tvungna att utöka inkomsterna med bisysslor som t ex handel och rumsuthyrning. Andra sökte bärgning inom andra näringar, t ex arbete i Christinehofs skogar. Det var vid denna tid som utomstående upptäckte idyllen i Knäbäck och ett ökande antal sommargäster, såväl konstnärer som semesterfirare, kom att utgöra en betydande inkomstkälla för befolkningen. Knäbäcksborna erbjöd gästerna sina lediga rum, några fa bybor öppnade pensionat medan andra tillverkade trasmattor som såldes till sommargästerna.

Försvarsmakten

År 1938 igångsattes rekognoseringar för att finna ett område i den södra delen av Sverige för skjutning med skarp ammunition från stridsvagnar. Man fann att området mellan Verkeåns utlopp och Knäbäck var det ur militärsynpunkt bästa området, och det enda som med hänsyn till terrängens utseende, markbeskaffenhet och bebyggelse var lämpligt. Skjutfåltet inköptes 1947, och Knäbäck kom att ligga i dess norra del. Markområdet runt byn kom under Kronans förvaltning men tomterna inlöstes inte. Fiskeläget låg alltså kvar, men händelsen initierade en funktionell förändring av bebyggelsen, som skulle pågå fram till rivningen av byn 1956.

Närheten till skjutfältet inskränkte fiskemöjlighetema och skjutningarna som var förlagda till vinterhalvåret medförde en bullernivå som med all säkerhet upplevdes som störande av den permanenta befolkningen. Dessa två effekter av skjutfåltet medförde att en del av den permanenta befolkningen flyttade från byn och ersattes av inflyttande sommargäster, dvs husen i fråga skiftade funktion från bostad för fast boende till bostad utan fast boende. För en del bostäder har antagligen denna förändring skett tidigare, vilket är troligt med tanke på Knäbäcks växande betydelse som sommarort.

Husen funktionaliteter

Utifrån en förteckning över husägare i Knäbäck, har jag försökt fånga bostadsbebyggelsens huvudfunktion, nämligen 8 av 28 hus kan betecknas bostad utan fast boende. Ägarna hade följande yrke: 2 Adjunkter, tullmästare, 2 ingenjörer, direktör, tandläkare och sjökapten. Fyra hus var tidigare bostad för yrkesfiskare, ett hus var bostad för en lantbrukare och ytterligare ett var bostad för en väverska. De övriga två husens tidigare huvudfunktion är okänd. De övriga 20 husen kan betecknas som bostad för fast boende. Av de 20 bostäderna för helårsboende var 15 bostad för lokal verksamhet. Sex av dessa 15 var bostad för sysselsatta inom fiskenäringen. Fisket var den dominerande näringen, därnäst handel och lantbruk. Övriga yrken var t ex slaktare, skogshuggare, väverska och smed. För de övriga fem husen saknas uppgifter Största antal hus som fungerat som bostad för sysselsatta inom fiskenäringen är 12 st.

Förändringsprocess

Det tycks pågått en förändringsprocess där permanent boende människor, ofta med sysselsätt ning i byn lämnat sina hus till förmån för människor utifrån, vilka nyttjat husen som fritidshus. Denna process speglade dels fiskenäringens tillbakagång, och det speciella förhållande som rådde i området runt Knäbäck efter 1947, dels förbättrad levnadsstandard efter andra världskriget, vilket t ex innebar ökat bilinnehav och därmed ökad rörlighet, ökad inkomst och ökad fritid. Dessa 'förmåner' gav ett sug efter fritidshus, framförallt hos den växande stadsbefolkningen.

De familjer som köpte sommarhus i Knäbäck kom från övre medelklassen, där huvudpersonerna hade yrken som t ex ingenjör och tandläkare. Vad gäller lokalisering av familjernas permanentbostad utmärker sig städer i syd- och nordvästra Skåne. Denna förvandlingsprocess från bostad för fast boende till bostad utan fast boende fick ett abrupt slut då byn revs, men om så ej varit fallet hade med all säkerhet processen fortgått och då med ökad hastighet. Om man studerar andra fiskebyarnas omvandling till "fritidsbyar" verkar detta antagande rimligt.

Funktionen hade således förändrats, men, efter vad källorna antyder, inte formen. Sommargästerna byggde inte nya hus utan övertog redan befintliga, men det är möjligt att man rustade upp och byggde till de gamla husen. plats.

Frans Löfströms besök i det egentliga Knäbäck 1939

"Bland den skånska ostkustens mångafiskelägen är det intet, som ligger så ensligt och isolerat som Knäbäck, Örnahusen, Skillinge, Gislövshammar och Brantevik. Baskemölla, Vik, Kivik och Vitemölla har endast korta avstånd mellan sig, men Knäbäck är det långa vägar till, vilket grannsamhälle som man än startar ifrån. Givetvis kan man komma dit med båt, men jag vill inte uppmana folk att välja sjövägen, åtminstone inte under senhösten och vintern. Eftersom samhället inte har någon hamn och havet är grunt utanför, måste man lägga till medfarkosten ganska långt från land och så leka vadfågel för att komma iland. Då går det bättre att landvägen komma till fiskeläget, men man får fråga sig fram, om man ska hitta rätt, ty den lilla avtagsväg, som från stora landsvägen Simrishamn - Kristianstad leder österut inte långt från Maglehem, observerar man näppeligen, om man inte görs uppmärksam på den. Visserligen står det en liten vägskylt med namnet Knäbäck på, men knappast heller denna ger man akt på, ty den har fått en anspråkslös och föga iögonfallande plats".

Nu har vi emellertid kommit in på den nämnda avtagsvägen, och vi fortsätter rakt österut. I början bär det åstad över öppen, kuperad slätt, men snart är vi inne i Christinehofs stora skogar. Dessa följer oss på ömse sidor ca tre km, ända tills vägen plötsligt tar slut uppe på en sandig högslätt, vilken stripigt gräs endast delvis lyckats mattbelägga. Framför oss, högst uppe på en kulle, ligger en gammal gård med två små längor och till höger och lite längre bort en klunga av hus. Vi befinner oss i Knäbäck.

Platån

Platån som vi kommit upp på, är bara ett litet avsnitt av den höga, milslånga strandvall, som börjar långt nere i söder vid Baskemölla för att med endast obetydliga avbrott fortsätta ända upp mot Åhus. Den vilken sätter sin egendomliga prägel på kustbandet. Här från krönet av strandvallen är utsikten lika mäktig som bedårande. Nedanför oss har vi en härlig sandstrand. Denna fortsätter i en mjuk båge mot norr och förtonar till sist i en knappt märkbar strimma vid horisonten. Där tar Blekinge vid. Även mot söder sträcker sig en strand av sand, endast sand. Långt nere skymtar Vitemölla och Kivik fram i soldiset, och Linderödsåsen ormar sig genom landskapet ända ut till sjön, där Stenshuvud bildar slutpunkten. Härifrån sett har berget ett helt annat utseende, än vad det har från söder och man har svårt att tro, att detta är samma stenmassiv, som dominerar kusten på det hållet. Innanför strandvallen, lika mycket åt väster som sydväst, breder torra och fattiga hedar milsvitt ut sig och skogsdungar har och var och långt i fjärran sticker S Mellby kyrka sin tornspira upp mot himlen.

Hanöbukten

Åt öster breder Hanöbukten ut sig i all sin majestätiska skönhet. Ingen rök, inga segel syns därute. Havet är lika öde som den bygd, vi har runt omkring oss. Inne vid land, strax nedan för oss, rullar dyningar upp på stranden, stannar kvar där ett ögonblick och sjunker så tillbaka och drar sig åter ut i det stora, vida havet. Någon sång har havet inte i dag. Endast ett plaskande sorl hörs, som blandar sig med det milda suset i den blå strandrågen, som här växer ymnig och hög. Här är så ensligt, öde och tyst, att det förefaller, som om vi hade kommit till världens yttersta ände.

Ålasumpar

Men vi lämnar vår präktiga utsiktsplats och beger oss bort emot det samhälle, som vi kommit hit för att titta lite närmare på. Först bär det ned i en dalgång i vars botten en liten bäck tyst flyter fram. Om denna är ingeting annat att säga, än att den har sin stora mission att fylla under tiden för ålafisket. I strömfåran ligger då åtskilliga sumpar uppradade, och vet man inte förut, att de gömmer på värdefulla saker, så anar man det, när man ser, hur väl tillbornmade de är med dyrkfria hänglås. Det kan ligga hela små förmögenheter i en sådan där ålsump, och därför gäller det att ha ett säkert lås. Att ta hela sumpen och ge sig iväg med, ja, dylikt har verkligen inträffat, men sådant räknar man inte med.


Knäbäcks sandstrand, 1950-talets börrjan

Det mäktiga trädet

Det är kanske inte utan att Knäbäck har sin största sevärdhet just här vid bäcken och i de pilar, som växer här. En lång rad av dessa träd följer vattendraget och sätter sin egendomliga prägel på landskapsbilden, men det är inte dessa tätt stående pilar, som väcker det största uppseendet, utan de jätteexemplar, som växer på strandkullarna strax upptill. Det är träd, som återfinns på bilder som de väldigaste pilar, jag någonsin sett, och jag får bege mig långt ut på en åker för att kunna få en av dem med på foto. Kronan har ett otroligt stort omfång, de nedersta grenarna har tagit spjärn mot marken, som om de ville stötta kolossen och hindra dess fall, då stormen kommer farande. Stammen nedtill mäter fem meter i omkrets. Trädet har något vindunderligt och fantastiskt över sig. Det ser ut att ha stått här i sekler.

Det egentliga samhället

är snart inspekterat, ty man räknar inte mer än 23 hus och 3 små gårdar, samtliga uppradade längs en liten gata i öster och väster. Det är prydligt och snyggt kring de flesta av husen, men man lägger märke till, att flera av dem är tillbommade och verkar övergivna. I själva verket är det inte mindre än 9 hus, som står obebodda, varför befolkningsantalet inte utgör mer än 16 personer. Sedan jag blivit upplyst om detta, frågar jag vidare den handlare på platsen, som blivit min ciceron, hur många invånare det kan vara i det här lilleputtsamhället. Han sträcker ena pekfingret upp mot det hus, vid vilket vi står, och låter så handen sakta glida ut över hustaken, medan han räknar och summerar. Han kommer till siffran 57. Kanske ser jag en smula tvivlande ut, ty han säger: 'Nej, här är inte en själ mera, och då har jag räknat med ett par nyfödda också'.

När jag var pojke...

Och så berättade han om sin gamla hemby och konstaterar med vemod i rösten att samhället håller som bäst på att dö ut.

'När jag var pojke' säger han, 'och det är inte mer än 40 år sedan, var här 130 invånare, och då det nu inte finns hälften så många kvar, så är det inte svårt att räkna ut, att den dagen inte är långt avlägsen, då vi inte ska vara mer än en handfull människor. Att det skulle bli så, är jag säker på, ty allteftersom de unga växer till, flyttar de sin kos och kommer aldrig igen. Och någon inflyttning förekommer inte'.

Om Knäbäck vid sekelskiftet berättar han, att det då var ett blomstrande fiskeläge med ett 30-tal yrkesfiskare. Det var gott om spättor på den tiden och lax och sill. Fast samhället då som nu låg 'långt bortom ära och redlighet', gick det då galant med fiskenäringen. Den besvärliga avsättningen hade man ordnat på det viset, att medan en del av karlarna skötte om fisket, var det andra bland dem, som verkställde försäljningen. Så snart varan på morgnarna kommit i land, var det vissa båtar som tog den ombord och så seglade man eller rodde till Kristianstad och sålde den där. Med betydande kvantiteter fisk begav man sig in på landsbygden. Vad som man fick i pengar, delade fiskarna broderligt. Ganska många båtar fanns det på platsen på den tiden och tre stycken var stora vrakekor. Samtliga dessa tre gick all världens väg vid den svåra nyårsstormen 1905 och har aldrig blivit ersatta.


Knäbäcks sandstrand, slutet av 1940-talet

Arbetade som skogshuggare

Vid sidan om fisket gjorde man sig ganska bra inkomster på timmerskeppning. Förr i världen utskeppade Christinehof massor av ved och timmerstockar från Knabäck. Man forslade detta ned till fiskeläget och ortsinvånarna transporterade sedan timret ut till de segelfartyg och ångare, som låg förankrade ute på redden. Fiskarna kunde göra sig en 3-400 kronor per man årligen på denna timmerskeppning och detta var ett bra tillskott till den inkomst, som fisket lämnade. En del extra inkomster gjorde sig fiskarna också under den del av vintern, då fisket låg nere. Då arbetade de som timmerhuggare i de till Christinehof hörande skogarna.

Sedan många år tillbaka är det slut med timmerutskeppningen och fisket lämnar vida mindre i utbyte än förr. Utkomstmöjligheterna har år efter år blivit sämre och detta är anledningen till, att fiskarna under de sista decennierna lämnat platsen för att söka sin bärgning på andra håll. Endast tre personer finns det i dag, som på somrarna bedriver fiske, och som kan benämnas yrkesfiskare. Det är bara en tidsfråga, när även dessa kommer att upphöra med den näring, som genom åren givit ortsinvånarna deras uppehälle. Är sålunda fisket på platsen snart en saga blott, så är förhållandet detsamma, då det gäller lantbruket. Det fanns på sin tid sex gårdar i samhället och lika många lantbrukarfamiljer. Gårdarna lydde under Christinehof, och inne- havarna var arrendatorer under denna egendom. Det är känt, att markerna runt Knäbäck mestadels består av mag ra sandhedar, trots detta drog arrendatorerna sig fordomsdags ändå fram. Detta kunde ske på grund av att de hade goda inkomster som timmerkörare i Christinehofs skogar. Denna inkomst täckte inte endast arrendatoravgifterna utan även till andra utgifter. Det blev ofta en bra slant över, vilken tillsammans med försäljningen av råg och potatis från gården var tillräcklig för att föda familjerna. Kanske är fordringarna på livet större nu än förr. Kanske ansågs arrendena vara för höga i förhållande till det man kunde utvinna på de magra markerna. Hur som helst, allteftersom arrendena utgått, ville invånarna inte förnya dem. Så har den ene efter den andre av arrendatorerna begivit sig iväg, och ingen har kommit i deras ställe. För närvarande är det endast en gård, som är bebodd. De övriga står öde. På de forna uppodlade markerna växer det nu gräs och vildmarksblommor, och på de fält, där plogen förr gick fram, skall det nu planteras träd.

Vad lever samhället av

På min fråga, vad samhällets nuvarande invånare lever av, svarade min ciceron: 'Ja, vi har tio stycken, som är ålfiskare. Men det är ju bara på hösten. Under vintern går de på arbete i skogarna, och på somrarna sysslar de med stenarbeten. Utom ålafiskarna har vi inte mer än tre familjeförsörjare till, men dessa ser vi inte mycket av, ty de är ute på cementarbeten nästan året runt'. Jag har upptäckt ett tillbommat pensionat mitt i husklungan och får veta, att det är gott om badgäster här under sommrarna. Något skolhus har jag emellertid inte kunnat få syn på och när jag frågar, om samhället inte har någon skola får jag till svar:

'Skola! Nej, inte har vi nån skola, inte! Det har vi förresten aldrig haft här i samhället. Ända till i år (1939) har barnen gått till Skogsdala, en plats som ligger en km härifrån mitt ute i ödemarken, och dit har också barnen från Killehusen, Brostorp och Tegelhusen gått. Men då fanns det nästan inga barn att skicka dit och då skolformen var en s k mindre folkskola, så drog man in hela härligheten. Nu skickar vi barnen till Ravlunda. Det är visserligen långt, men varje dag går skolbussen dit och tillbaka igen. Det betyder inte att skolan ligger ca en mil bort.

Vi lämnar det lilla samhället och styr stegen mot sjön nedanför den branta strandvallen. Här nere påträffade vi en hel klunga av gamla fiskebodar, alla liggande sida vid sida och till hälften nedgrävda i sandvallen. Ända tills nu har jag haft konstnären Edvin Ollers som min trogne följeslagare, men vid åsynen av de sammangyttrade, av ålder, mossa och lavar grågröna bodarna ger han till ett utrop av förtjusning och börjar skyndsamt plocka fram sina målargrejor. Jag förstår, att nu är det slut med sällskapet, för den närmaste timmen åtminstone, och vandrar ensam vidare.

Fiskebodarna är så gamla, att ingen vet, när de byggdes. Man vet endast, att de legat där så länge far och farfar kunde minnas och att de kommit till i en tid, då samhället ägde en talrik fiskarebefolkning, och då fisket var en viktig näringsgren för samhället. De har en gång tjänat som förvaringsrum för alla de många föremål, som hörde till fisket, dvs nät och linor, segel och åror, hommor och störar och allt vad det nu beter. Men det är länge, länge sedan dess. Även om en och annan bod fortfarande tjänar som tillfällig uppehållsplats, så har de knappast någon mission att fylla längre. Ingen bryr sig om att underhålla dem och därför är de skröpliga och förfallna. Särskilt en av bodarna gör ett tröstlöst intryck, där den står, illa åtgången av tidens tand och nästan helt i avsaknad av tak och väggar. Det är för övrigt ett stort under, att den kan hålla sig upprätt och det är ett lika stort under, att inte östanstormarna för länge sedan sopat undan den.


Ålabodaran vid Knäbäcks sandstrand, 1930-talet

I en av ödegårdarna bor dr John Nihlén under somrarna. Jag vet inte om han har några planer på att försöka bevara de gamla fiskebodarna, men bevaras borde de! De är så typiska för Knäbäck och de ger en sådan särprägel åt det lilla samhället. Det finns inte en enda plats vid kusten, som har något liknande att uppvisa. Några år till och det är försent att rädda dem.

Nere på stranden stöter vi på några ålfiskare som är i färd med att dra upp den båt på land, vilken de just varit ute på sjön med. Vi frågade efter förhållandena för ålfisket på detta kustavsnitt och får då höra, att här finns det inte ett enda privat ålsätter, utan alla hör hemma under Christinehof. Samtliga ålfiskare är arrendatorer under detta herresäte.

"Men sämre husbönder kan man ha" säger fiskarna och vi har egentligen ingenting att klaga över, åtminstone inte under sådana år, då ålen går till. Vårt arrende uppgår till 100 kg ål om året, och det kan ju vara nog. Det bästa är emellertid, att vi inte behöver betala hela arrendet "in natura". Vi brukar lämna 25 kg, och resten får vi betala i kontanter. Men då priset räknas efter 1,25 per kg, och vi erhåller omkring 2 kr på handeln, så är det inte vi som blir lidande på affären. Fast nog hade det varit bättre om vi själva ägt ålfiskena. Nu är man ändå beroende av gården, vilket vi var ända tills för några år sedan. Då gällde det våra hustomter, som alla var ofria. Tack vare ensittarlagen har vi nu blivit ägare till dessa och det är skönt att ha något, som man kan kalla sitt, men ålsätterna lär vi aldrig komma att rå om.

Under tre fjärdedelar av året ligger stranden på detta håll öde och människotom, men på höstsidan avbrytes ödsligheten av de ålfiskare som då har sitt dagliga tillhåll här, och av de båtar, redskap och fiskedoningar, som man radar upp på den mjölfina, vita sanden. De svarttjärade hommebåtarna bildar ett så dekorativt inslag i strandskoningens ödslighet. Störar, ankare och linor gör sitt till att bryta enformigheten, och hommorna.


Bygata vid Knäbäck, 1930-talet

Ja, man kan knappast se något vackrare! De är rena små konstverk med sina runda och avsmalnande byglar, sina luftiga väggar, 'strutar' och 'gårdar' och sina harmoniska mjuka linjer. Men allt det där ska man akta sig för att säga till en ålfiskare. För en ålfiskare är en homma ett redskap och ingenting annat, en utstuderad lurig sak, som kostar så och så mycket i anskaffning, och som man är piskad att hålla sig med, då man har ett ålasätter att betala arrende för och hustru och barn därhemma att försörja.

Åter på strandvallen

Då vi åter står uppe på strandvallen, färdiga att lämna det lilla samhället, står solen röd över skogarna i väster. Rök börjar stiga från skorstenarna, och folket kommer hem från sitt arbete utomhus. Kanske är det inte synd om människorna, som fjärran från allfarvägarna här lever sitt ensamma, avskilda liv. Men det är synd om Knäbäck, fiskeläget som obemärkt och obönhörligt sakta går mot sitt slut.

Källa: Hemmet 1939