Rörums by har varit en av de största och ståtligaste i Albo härad. Först år 1845 påbörjades skiftet, men tack vare ingripande från Rörumskungen Per Bengtsson avstannades det 1864, då enskiftet genomdrevs i byn.

Av de 23 gårdar som då låg i byn återstår endast 5, nämligen Rörum nr 5, Rörrum nr 8, Rörum nr 13, Rörum nr 27 och Rörum nr 34. Två av dessa gårdar, nämligen nr 5 och nr 8 är helt ombyggda.

Gathusen är inte av sent datum, tordde vara från omkring mitten av 1800-talet. Dock är det gamla gästgiveriet från tidigt 1700-talet.

Tusen lärkor hänger i den klara rymden över den torra heden och jorden är fylld av deras sång. På bägge sidor om den lilla väg som i mjuka kurvor slingrar sig genom landskapet, stå fälten fulla av Anthericum Lillago, sandnejlika och malört, som mätta luften med en vällukt så ljuvlig, att den ende passageraren i den lilla fyrplatsdiligens, som i sakta mak kommit utefter vägen och rört upp moln av damm för varje hästfjät, tecknar åt kusken att hålla in för ett ögonblick. Resenären, en finlemmad, medelålders man med krås, knäbyxor och pudrat hår, stiger av och fyller lungorna med den härliga heddoften, varefter han till körkarlens stora förvåning sätter av utåt heden, springer sökande kors och tvärs som om han hade tappat någonting och slutligen läger sig raklång på marken, där han noggrant undersöker den magra floran genom sin lupp, varpå han i en pergamentbunden anteckningsbok noterar: " ...... denna ljuvliga lukt funno vi härröra, av blommorna på en nejlika, som vi aldrig sett uppe i landet, men råkade den sedermera här i Skåne på alla sandfält och besynnerligen ibland flygsanden så allmänt som det gemenaste ogräs. Örten är nämligen DIANTHUS caulibus unifloris, squamis calyelnis ovatis, corollis multifidis, foliis linearibus."


Från norra infarten, 1928



Mot Österlen

Färden går vidare genom det vårfagra Österlen; den lärde främlingen får ideligen tillfällen att plocka fram sin fickbok. Vägen stryker ibland förbi, "ättehögar, stora och ansenliga"; mån når den klassiska bärnstenskusten mellan Ravlunda och Haväng: "Rav eller bärnsten finnes här vid havsstranden i små stycken varav Ravlunda ofelbart fått sitt namn", vägen går över den bokskogsklädda Linderödsåsen och stryker förbi Stenshuvud - "ett högt berg som ligger inpå själva havskanten intill en nyttig landkänning för de sjöfarande." Sedan bär det utför, lövskogen glesnarr och landet öppnar sig mot en kullig slätt, i söder och väster ändad med synen, i öster med havets turkos. Lå-ga, vitrappade enmanslängor, halm- täckta, fyrlängade korsvirkesgårdar, ofta med storkbon på taket, och små vinbevuxna torp ligga rätt tätt utströdda bland backarna.


Bygatan, norra delen, 1927

Rörum Gästigivaregård

I skymningen når man Rörum, en samling gårdar och hus kring en mossbelupen träkyrka, med havet nedanför och väldiga hedbackar på bägge sidor, och stannar utanför "Rörums gästgivaregården mitt emot kyrkan belägen långsträckt länga med enkupigt tegel på taket - efter 7 kvarts krokvägar".

Främlingen träder in genom den kraftiga, skönt snidade och bemålade ekporten oth möts av en tung doft av tobak, öl, matos och sot från de rykande talgljusen. Värden på stället tar emot och för honom från den trånga förstugan genom den bjälkade gillessalen, med dess av flaskor, ölfat och trästånkor belamrade utskänkningsdisk, dess välfyllda barskåp, dess båda glödheta kakelugnar, dess många bord och bänkar av eke och dess av buller och stoj, spritångor och tobaksrök uppfyllda nästan ogenomskinliga luft, ut till "röda rummet" som tillsammans med det angränsande "gröna rummet" utgöra de enda gästrummen. En träsäng, ett väggfast bord med mässingsstake och talgljus, trasmattor på golvet, ett par holländska tallrikar på de rödtapetserade väggarna - det är "röda rummets" interiör.

Värden lägger nu fram den silverbeslagna gästboken och den bleke främlingen präntar med sin magra hand: Carl von Linné, arehiat. et. med. prof. Upsala, den. 31 maj 1749.

Föga anade väl den gode värdshusvärden, att det namn som nu lades till alla de andra i hans liggare, inte bara var berömd i Sverige utan dessutom känd och aktat av hela den lärda världen. Linnés internationella rykte skulle dessutom om några år komma att ytterligare befästas, sedan han fullbordat sin genialisk "kartläggning," av floran och uppställt sitt "växternas sexualsystem".

Linné bodde endast två dagar i Rörum, dock hann han i alla fall göra en del iakttagelser och anteckningar för sin sedermera utgivning "Skånska resa". Så skriver han till exempel: "Rödsjukan, dysenteri, gick ännu här i Rörum, som förlidet år skövlade bort oängligt mycket folk i Skåne, besynnerligen av allmogen. Alla undrade, vad orsaken månde vara, att denna sjukdom på några år tillbaka blivit här så allmän. De flesta trodde att den inhämska tobaken såsom mindre mogen i än den utländska skulle kunnat förorsaka sjukdomen, emedan den isynnerhet yppat sig, sedan tobaksplantagen blivit allmänna".


Bilden tagen från Nya kykogården.
Den flata stenen I förgrunden är den s k byastenen,
dock finns den ej kvar, 1927.

Tjörnedala vid Baskemölla

Och från Körndala - Lund, "2 kvart söder - om Rörum", härstammar den enda växtprofil som Linné tecknade under hela sin skånska resa. I Körnedala, "en av de skönaste lunder jag sett i riket", fann han sådana rariteter som Polygonatum multifiorum och Veronica spleata, vilka han tillsammans med en rad andra växter och blommor beskriver i sin reseskildring.

Två hundra år efter Linnés resa har naturligtvis mycket förändrats i Rörum, även om landskapsprofilen väl är densamma. En ny, ful sekelskiftskyrka har ersatt den gamla träkyrkan, gårdar och hus har brunnit, rasat eller rivits ner och villor byggts på ruinerna, vägen har breddats....


Från södra infarten, 1928

Rörums Gästgivaregård

Den gamla gästgivaregården står emellertid fortfarande, men är numera inredd som affär dvs år 1947. I den forna gillesalen står förutom det gamla barsskåpet, även de båda vackra handgjorda kackelugnarna kvar. De tillverkades I Simrishamn av en erfaren mästare och kakelugnar av denna tyå är numera mycket sällsynta. Den bastanta ekporten, genom vilken Carl von Linné en gång trädde, hänger ännu på sina hamrade gångjärn och resterna av såväl den förr så berömda trädgården som vinkällaren där inunder. till vilka vi senare skall återkomna finnas även de kvar.

Men allt detta är ändå bara det svaga ekot från förr, då gästgivaregården i Rörum var en blomstrande rörelse vid stråkvägen. Låt oss därför, innan det är försent, forska vidare i "kruens" historia!

Vi uppsökte kyrkvärden August. Henriksson i Rörum, son till den siste gästgivaren, och det visar sig att han har rätt mycket att berätta. Nils Henriksson, August Henrikssons far, var gästgivare till år 1908, då gästgiveriet upphörde. Han var född 1856 och dog vid 85 ård ålder, dvs 1941. Han efterträdde Anna Larsson, den enda kvinnliga gästgivaren. Före henne stod en viss Emil Pettersson för värdskapet, som han i sin tur hade övertagit från Bror Pettersson någon gång i mitten av 1800-talet. Bror Pettersson avlöste den beryktade Göransson, som på sin tid serverade det säkerligen starkaste brännvinet i hela sydöstra Skåne! Sist i raden kommer Anders Andersson, dvs. denne är den sista vår sagesman känner. Denna gästgivare måste ha levat någon gång i början av 1800-talet.

I August Henrikssons barndom - för en 60 år sedan - var gästgiveriet en stor och lönande rörelse vid stråkvägen. På denna tid hämtades spriten vanligen från Smedstorp och ölet från Bjärsjö bryggeri - båda i närheten av Rörurn. Det var ernellertid inte bara öl och brännvin som serverades, barskåpet vid skänken i gillessalen var dessutom fyllt av konjak, champagne, viner, punsch osv.


Stuglängan på Rörum nr 8

Detta var någonting rätt ovanligt på ett värdshus i 1800-talets Skåne och Rörums gästgivaregård intog också, även av andra anledningar, en särställning bland landsbygdens gästgiverier. Punsch hade man särskilt fin; särskilt ett märke, Röda Lacket, var mycket omtyckt. Brännvinet kostade 80 öre á I krona litern, en sup några ören. För en halva punsch tog man 75 öre! Emil Pettersson. Var nog den minst omtyckta av gästgivarna; han var snål och lämnade aldrig någon kredit. En dag blev han anmäld för att ha hällt för mycket vatten i brännvinet, detta skulle nämligen hålla en vise alkoholprocent. Man skickade det till kontroll och det visade sig att brännvinnet höl för låg alkoholhalt, vilket lede till att gästgivaren blev ådömd att betala böter.

Den före detta Gästgivaregården är idag boningshus.


Gårdsinteriör från Rörum nr 13


Den gamla "maltkölnan" i Rörum

Trots att den användes ända in på 1920-talet måste man betrakta den som en rest från svunnen tid, den gamla "maltkölnan" som finns intill gården Fridhem. Där har åtskilliga tusen kilo korn blivit malt under den nära sekellånga tid den var i bruk. Hembygdsföreningen hade fått överta huset i början av 1940-talet.


Det vackra gråstenshuset ligger på krönet av en backe intill Fridhem, bilden tagen i slutet av 1940-talet.


Dricka

"Dricka" var nationaldrycken fram till början av 1900-talet, och på Fridhem bryggde man på den tiden två stora tunnor två gånger l veckan. Drickakrusen stod alltid på bordet, och den stående frågan när någon kom på besök var: 'Är du drickatörst'.

En som, kunde berätta om den gamla maltkölans användning var fröken Johanna Persson på Fridhem. Hon hade l unga dar många, gånger torkat malt där och det var hennes morfar som på 1830- eller 40-talet bryggde "kölnan" i tillsammas med några andra lantbrukare i trakten.


Gården Rörum nr 27

Kornet

För malttillverkningen användes helst det sexradiga kornet. Det fick ligga l blöt under ett dygn, och därefter var det tid att låta det vattenränna lika länge. Så bars det upp på vinden och lades till groning, och då gällde det att röra om jämt i det upptill tre decimeter tjocka lagret. Omrörningen gjordes med händerna, och när det blivit små krusiga i groddar, var det klart för torkning. Både vår och höst torkades det malt, och det gjorde man I maltkölnan.

Eldstaden

Innanför de tjocka gråstensväggarna finns det ännu mitt på golvet en ugn. Över denna ligger bräder med hål i, och det var över dessa maltet lades för tokning. Eldstaden går bara in till hälften , I den omgivande kölnan och meningen var att det endast skulle brinna i dess yttersta del. Röken var det väsentliga och därför eldades det med grönt "alebränne", som gav rikligt med tjock rök.

Att befinna sig i det lilla, totalt rökfyllda huset under torkningen var inte lätt, men det gällde att se till elden, så att den inte blossade upp och kastade sig över bräderna och kornet.

Kornet bräddes ut till en tjocklek av en decimeter, och när det lagret var tomt, lades det ned för eftertorkning i kölnans bakre hälft bakom "pungen" dvs eldstaden, och nytt färskt korn togs ned från maltkölnans loft. När maltet var färdigt lades det i bingar eller korgar och maldes efterhand.


Gårdsinteriör frrån Rörum 27

En av de få bevarade

Maltkölnan i Rörum är var en av de få bevarade på Österlen, och den är, som nämnts, i så bra skick att den troligen skulle duga att torka malt i. Numera vårdas av den av hembygdsföreningen, och de ansvariga där kommer naturligtvis att göra allt för att bevara kölnan i samma skick, som den befann sig under sig glans dagar, och för att låta den stå som ett minnesmärke över en gången tid.


Rörums Gästgivaregård i förgrunden, 1930-talet


Södra delen, strax före Gästgivaregården, ca 1925