Sandhammarens Fyr

Den allra första personalen på Sandhammarens fyr kom alla med ett undantag, fyrbiträdet Anders Olsson (född den 17 januari år 1839 i Hagestad) från Karlskrona. Det gällde fyrmästaren Carl Fredrik Bergstrand, fyrvaktaren Carl Fredrik Bergstrand, som efterträder sin namne den 8 augusti 1871, fyrvaktare Frans Abraham Comstedt och fyrvaktare Anton Rudolf Runqvist. De flyttar in i de nya fyrvaktarebostäderna, innehållande tillsammans sju rum, två kök och två förstugor. Fyrmästaren har egen bostad.



Det här fotografiet är taget många år senare, bostäderna är dock desamma men personalen ny. Den ende som saknas på den här bilden av personalen är fyrmästare Adolf Conrad Ribbing, som sedan 1893 dessutom är uppsyningsman vid livräddningsstationen.

Längst till vänster står fyrvaktare Carl Dahlström som började här 1916. Upptill honom sitter fyrbiträdet Magnus Collin, som också är båtstyrare på livräddningsbåten. Collin började 1891. Intill honom står Charlotta Söderlindh, Arvid Söderlindh, Signe Söderlindh, Henry Österlund, Nils Söderlindh (den lille parveln i vit mössa) och Maria Collin. I bakre raden fr. v. Anna Söderlindh, hennes make Nils Charles Söderlindh som var fyrbiträde, en okänd man samt Anna Månsson.


Strax öster om Sandhammarens fyr, 1960-talet.

Skeppares skydd

Det sydostligaste hörnet av Skåne var i stort sett bortglömt och vilt långt in på 1800-talet. Därför dröjde det också innan Sandhammaren fick en fyr som varning för den förrädiska udden.

Om Sandhammaren skrev skalden Vilhelm Ekelund följande "Mäktig, heroisk kust. brett, vinande av sand...." Mäktig och sandbred är den, vindpinad när ostan ligger på. Det där med heroisk får väl tillskrivas den tidens ideal. Däremot är det svenska territorialvattnet utanför udden inte lika brett som på andra delar av kusten. Det sträcker sig här endast cirka 6,5 nautiska mil ut från kustlinjen mot vanliga tolv mil och Danmark hävdar endast tre nautiska mil. På så sätt har en ungefär 9,5 nautiska bil bred korridor skapats i Bornholmsgattet för den fria Internationella sjöfarten.

Hedenstam

Sandhammarens fyr är konstruerad av fyringenjören Nils Gustaf von Heidenstam, pappa till nationalskalden Verner von Hedenstam och kan därför på ett något långsökt sätt sägas ha viss poetisk anknytning.

Den består av ett fackverksstagat stålrör som bär upp fyrapparat och lanternin, cirka 31 meter ovan havsytan. Inne i röret löper en spiraltrappa upp till lanterninen. Konstruktionen är luftig och elegant. Lanterninens takgesims till och med utsmyckad med små lejonmaskaroner. Den är emellertid tidskrävande att måla och underhålla. Bland fyrfolk går sådana fyrar under namnet Heidenstammare.

Udden fick ingen fyr på den danska tiden. Den delen av Skåne var långt in på 1800-talet en bortglömd del av landskapet, ödslig och vild. Kustbefolkningen livnärde sig på fiske och vad kusten gav efter skeppsbrott och förlisningar.

Vandrande relar

Strömsättningen är ibland stark utanför udden och de vandrande sandrevlarna är förrädiska, vilket många skutskeppare fick erfara. Vid mitten på 1800-talet strandade årligen 10-15 fartyg utanför udden. Först i nutid tid har en lysboj, Svartgrund, lagts ut cirka nio nautiska mil syd-sydost om udden. Fartygen kan nu hålla väl ut från udden. Men det var inte omsorgen om de sjöfarande som först föranledde att en fyr sattes upp på Sandhammaren. Nej, det var lokalbefolkningens oro för att smittas av kolera från skeppsbrutna och ilandflutna sjömän.

Provisorisk fyr

Efter påstötning från överordnad satte därför chefen för södra lotsdistriktet på sommaren 1831 upp en provisorisk fyr vid udden. Den bestod av en järngryta i vilken det eldades med stenkol, anbragt på ett stenfundament så att den kom 7,5 meter högt över havet. Risken för smitta ansågs vara över i april 1832 och då släcktes fyren. Men fram emot mitten av århundradet hade sjöfartens behov av en fyr blivit uppenbart. Då tog man till ordentligt och byggde två fyrar.

Drevs med rovolja

Åren 1861-1862 uppfördes den nuvarande fyren samt cirka 300 meter nordost om denna ytterligare en fyr, detta för att skilja dem från fyrarna på danska sidan av Bornholmsgattet. Ljuskällorna drevs med rovolja som under senare delen av 1880-talet byttes ut mot fotogen.

1891 monterades den nordligaste fyren ner och skeppades senare till Rönnskär. Letar man noga i terrängen kan platsen där den stod fortfarande urskiljas i markvegetationen.

1892 installerades fransmannens Henry Lepautes linsapparat och början av 1900-talet förbättrades tekniken genom att man drog en strumpa över fotogenbrännaren, det vill säga lät fotogenet förgasas och förbrännas i ett glödnät vilket gav bättre ljuseffekt.

Elektrifiering, avbemanning av fyrplatsen och fjärrövervakning av fyren följde därpå. Den står nu under övervakning av Sjöfartsverkets centralmonitor i Norrköping. Fyrplatsens bostadsbebyggelse finns kvar, en liten husgrupp inne i skogspartiet.

Livräddningsstationen

Av stort kulturhistoriskt värde är livräddningsstationen vid fyrplatsen. I ett vitrappat stenhus står livbåten på sin vagn, klar att rycka ut. Det finns en skrift om fyren; Välsignad kust, utgiven av Sydöstra Skånes förening för fornminnes- och hembygdsgård. I denna kan man bland annat läsa att det är Sveriges första och äldsta livräddningsbåt. Sista gången den var i bruk var i november 1942 då man bärgade besättningen på en finländsk motorseglare. Österlens museum, som också på andra sätt vårdar sjöfartsvarvet, ser i regel till att båten kan beses sommartid.