Ångaren "EIRA" förliser år 1920 norr om Stenshuvud. De ombordvarande räddas med en "hommebåt".

Tisdagen den 27 januari 1920 rådde en ganska hård ostlig till sydostlig kuling i Hanöbukten.

Från Simrishamn iakttog man ett litet ångfartyg, som försökte ta sig söderöver, men som tydligen inte hade tillräcklig maskinkraft för att förflytta sig sydvart.

Den följande natten observerade man från Vik nödbloss från ett fartyg, men på grund av den kraftiga sjögången, var det en omöjlighet att med båt ta sig ur hamnen, för att eventuellt kunna bistå de ombordvarande. När det började bli dager såg man ett litet fartyg, en ångbåt driva redlös norröver i riktning mot eller utanför Stenshuvud.


Vy mot Simrishamn, 1950-talet

Fiskare från Vik

Några fiskare från Vik följde från land haveristens väg och hur den närmade sig stranden, för att vid 10-tiden driva på grund ett stycke norr om Stenshuvud, vid ålsätteret "Hällevik".

Sjöarna slog oupphörligen över fartyget, som stod ett par hundra meter utanför den s k Hällevikskåsen.

Fiskarna som fick hjälp av några personer som kommit till olycksplatsen, sjösatte "hommebåten" som låg uppdragen på land, och 3 män, fiskare Anton Blom och Axel Öman från Vik, samt en tredje man, sjöman från Kivik, tog plats i båten med avsikt att ta sig ut till haveristen.

Vattenståndet var lågt och man hade besvärligheter att ta sig ut från den grunda "kåsen". Man klarade dock detta genom att några handfasta män, helt enkelt klev ut i "kåsen", där de genom att lyfta och dra i båten fick ut denna, så att besättningen kunde använda årorna. Det visade sig omöjligt att ro ända in till haveristen, som visade sig vara en mindre ångbåt, byggd av trä och hemmahörande i Stockholm, med namnet "EIRA".

Iklädda livbälten kastade sig de ombordvarande i vattnet, efterhand som de fiskades upp i båten. Den förste som plockades upp var en 7-årig pojke, som en besättningsman kom simmande med. Han lyftes upp i båten varpå besättningsmännen själv fortsatte simmande mot land. De ombordvarande hade samlats högst upp på fartyget, för att undgå sjöarna, som hela tiden slog över däcket och spolade bort däcklasten.


Stenshuvud, 1950-talet

16 personer räddades

Hommebåten vattenfylldes delvis och man fick göra ett antal turer till land och så ut igen, innan man hade alla de 16 ombordvarande räddade. Av dessa var det 2 kvinnor, som båda var i dålig kondition när de nådde land, speciellt den yngre av de båda, som var nästan medvetslös. Kvinnorna bars på bårar upp till hus i närheten, där de tillsammans med de övriga fick vilorum hos länsträdgårdsmästare Ekenstam samt hos fruktodlarna Videll och Henrik Åkesson, och fick vila ut efter de svåra strapatserna, under de sista dygnen.

Här bäddades de ned och blev serverade varm mjölk och konjak, samt undersöktes av Doktor Hansson från Simrishamn, som anlänt till olycksplatsen. Endast en av de räddade hade fått lite blessyrer, för övrigt menade Doktor Hansson att det inte förelåg någon risk för framtida men, av det de utsatts för.

"EIRA" som var på 140 netto reg. tons var lastad med trävaror, bräder och fanér, linfrö och papper, samt var på resa från Riga till Köpenhamn. Besättningen bestod av l l man, men därtill kom 4 passagerare, samt I st "fripassagerare".

Av passagerarna var en svensk medborgare, som en längre tid vistats i Ryssland, men nu var på väg hem, en dam i 30 års åldern med en 7-årig son samt en flicka på 16 år.

Sönderslagen av vågorna

På kvällen återstod inte mycket av "EIRA", allt ovanbords var sönderslaget och bortspolat. Fartyget som var gammalt och byggt av trä hade även brutits sönder och hela stranden var full av vrakgods, som kustbefolkningen höll på att samla upp.

Det framkom senare vid samtal med kaptenen på "EIRA" att man på tisdagskvällen sprungit läck i det hårda vädret. Vattnet hade så småningom trängt in i maskinrummet, samt stigit så högt att fyren under pannorna stäckts och maskinen därigenom stoppade. Man kunde inte företaga sig något för att rädda fartyget, utan måste följa med vind, ström och vågor tills strandningen var ett faktum.

Stor välvilja

Redan efter några dagars vila befann sig de räddade i bästa välmåga. Kiviksborna hade visat stor välvilja mot de skeppsbrutna och skänkt bl a kläder, något som dessa var i stort behov av.

På fredagen reste besättningen  till Simrishamn, för vidare avfärd till sina resp. hemorter, medan de båda kvinnorna samt pojken stannade kvar. Damerna, av vilka den yngsta var svårt medtagen när hon kom under vård, hade nu helt repat sig och mådde bra.

Från USA

Damen med sin son, berättade att hon var gift och bosatt i USA, men att hon underrättats om att hennes moder, som bodde i Riga, var sjuk och att hon därför, tillsammans med sin lille son, rest till sin hemstad. Modern hade dock avlidit innan de nådde till Riga. Detta hände 1914 strax innan kriget, som omöjliggjorde hennes återresa till USA. Först nu hade de lyckats få en båtlägenhet med "EIRA" till Köpenhamn, varifrån de skulle fortsätta vidare till USA.

Förhållandena i Riga hade varit svå- ra under tiden där, med grymheter mot en del vänner och värnlösa. Från hemmet i Riga hade hon medfört 9 packlådor med ägodelar, men de var nu borta. Hon hade i tidningar sett och även hört berättas om att kustbefolkningen samlat upp vad som flutit i land och hon undrade försynt, hur det var med deras ärlighet.


Stenshuvud från väster, 1950-talet

Fripassageraren

Beträffande fripassageraren, visade det sig att han var lettländare, och genom att han var rädd att bli uttagen som soldat, smugit sig ombord på "EIRA" och gömt sig. Först när situationen började bli kritisk kröp han fram och gav sig till känna, varefter han blev räddad tillsammans med de övriga. Han kunde dock sägas vara hemtam ombord, eftersom han tidigare varit mönstrad ombord som kock.

Sjöförklaringen

Vid sjöförklaringen i Simrishamn, avlade kapten Lundqvist på "EIRA" vittnesmål om att man sprungit läck. Vid 11-tiden på kvällen befann man sig utanför Simrishamn och blossade efter lots, dock utan resultat. Han hade tänkt söka nödhamn, men inte vågat detta, eftersom han inte kunnat upptäcka den gröna inseglingsfyren. Senare släcktes elden under pannorna av det inströmmande vattnet och man drev norrut, för att till sist driva på land.

Under tiden som de ombordvarande fördes i land, hade livräddningsutrustningen från Brantevik anlänt till platsen. Denna behövdes dock aldrig tas i bruk.

Kivik hade vid detta tillfälle ingen egen livräddningsstation, men just händelserna kring "EIRAS" strandning, gjorde att förberedelserna om att anskaffa en egen station för livräddning kom i gång.

Källa: Cimbrishamnsbladet


Ett vykort från Ernst Beckman i Kivik, skeppsredaren som startade
och ledde insamlingen av medel till bildandet av Livräddningssällskapet
Livbojen i Kivik samt att man kunde köpa in livräddningsutrustning.
Texten på vykortet nämner att de ombordvarande tagits i land med denna utrustning.



Den Hollländska Tjaken "GOT MIT ONS" förliser vid Stenshuvud 1927.

Livräddningssällskapet Livbojen i Kivik tar i land de ombordvarande på holländska Tjalken "GOT MIT ONS" Torsdagen den 24 mars 1927 rådde en stark sydostlig kuling och regntjocka i Handbukten. Vid halv tio tiden hörde de närboende nödsignaler från havet norr om Stenshuvud.

Strax efter iakttogs ett fartyg ett stycke ut från land, som redlöst drev in mot bränningarna, där det efter en stund satte sig på grund. Fartyget satte sig ett 50-75 tal meter utanför stranden, där bottnen Utgjordes av stora stenar. Vågorna bröt ständigt över fartyget, på vilkens stormast en holländsk flagg var hissad och på däck kunde man stundtals skymta två man.

Fruktodlare Videll som upptäckte haveristen, tog telefonledes kontakt med livräddningsstationen i Kivik, där man omedelbart larmade stationens besättning.

Inom ca en halv timme var man på plats vid strandningsstället och riggade upp utrustningen, för att omedelbart gå i gång med räddningsarbetet.

Redan vid första skottet kunde männen ombord fånga upp den smäckra raketlinan och hala ut den grövre bärtrossen.

Som brukligt gjordes denna fast ett stycke upp i stornlasten, medan den i land kunde angöras i ett träd. Räddningsstolen uthalades och först i den placerade en besättningsman, en liten pojke på ungefär 8 år, varefter stolen hatades i land.

Nästa passagerare blev en broder i 10-årsåldern, som även han kom lyckligt i land, där de blev omhändertagna på bästa sätt. Ingen av dem ville dock lämna platsen, förrän deras moder, befälhavarens fru, kommit i land.

När denna dam skulle klättra upp i räddningsstolen, brast en vevling i "vantstagen" och hon var på väg att falla ned. Hon hade dock ork nog att med händerna hålla sig kvar i en annan vevling och kom upp i stolen, varpå även hon hatades till land.

Näste man var en besättningsman, även han son till befälhavaren, och så sist befälhavaren, Kapten de Vreis. Denne var mest illa däran, genomvåt och skakande av köld, så att han knappast kunde tala. De skeppsbrutna fördes till i närheten boende där de fick varmt att dricka och all möjlig vård.

Det strandade fartyget var en holländsk Tjalk, hemmahörande i Groningen och med namnet "GOT MIT ONS". Tonnaget var 95 netto reg. tons och lasten bestod av 112 ton kol. Fartyget var byggt av järn och var på resa frän Lubeck till Karlshamn.

Efter att på onsdagen ha kommit upp i Hanöbukten, var vinden västlig med fint väder. De höll sig nära land, men vid midnatt svängde vinden till sydost och ökade i styrka, samtidigt som sikten blev obefintlig genom regntjocka. Vind och ökande sjögång gjorde att de drev in mot land, för att vid 10-tiden driva på land.

Som brukligt är på dessa små fartyg, består besättningen av familjemedlemmar, i detta fall föräldrar och en vuxen son, men där de yngre sönerna även var med.

Livräddningssällskapet "LIVBOJEN" i Kivik bildades 1920, efter att Ångaren "EIRA" grundstöt, inte långt från platsen där nu "GOT MIT ONS" mötte sitt öde. De ombordvarande på "EIRA" räddades i land med en homniebåt. Man insåg då behovet av att ha tillgång till en räddningsutrustning, för att vid behov kunna ta i land besättningar, på en utsatt kust.

Skeppsredare E Beckman startade och ledde en insamling, där frivilliga bidrag gav ett resultat som trotsade alla förväntningar, och där man fick in 12.000 kronor. För denna summa kunde man köpa Livräddningsmaterial och uppföra en byggnad nere vid hamnen, där materialen förvarades.

Källa: Cimbrishamnsbladet