Fregattskeppet Emma av Vitemölla

Den sista fullriggaren med träskrov tillfördes segelfartygsflottans så sent som 1912 i Sverige. Detta skepp var då redan 46 år gammalt, byggt år 1866 av Tobey & Littiefield i Portsmouth, New Hampshire, Nordamerika, under namnet, "Semirais". Skrovet var byggt av ek och furu och mätte 1.194 bruttoton och hade en längd av 55 meter.

På full last mätte fartyget 6.5 meter. Under drottning Semiramis namn seglade skeppet under amerikansk flagg till år 1878, då fartyget efter ankomsten till Europa på en av sina vanliga resor med petroleum såldes till skeppsredaren Ahrens i Bremen.

Fullriggaren "Semiramis" omdöptes då till "Union" samt fördes under årens lopp av kaptenerna J H Fokken, B Sauermilch och H Freese, vilka någon tid även förde befälet å Ahrens andra fullriggare "Sirena".

Till Tyskland

Vid sekelskiftet sålde Ahréns fullriggaren "Union" till Deutsche Dampfischerei Gesellsehaft i Nordsee, Bremen, varefter "Union" i tolv år användes för istransporter för fiskebolagets räkning. Den första tiden hade man den olägenheten vid dessa transporter, att "Unions" islaster luktade och smakade fotogen, som under årens lopp sugits in i träskrovet och som man till en början ej kunde helt avlägsna. "Union" gjorde varje år blott två resor till Norge efter is, resten av året låg fartyget som depåfartyg hemma vid konservfabriken. Det var sålunda en lindrig befälhavarpost den gamle kapten Meetzen fått.

En omöjlig önskan

Han var en sjöman av den gamla stammen och var över 70 år gammal, men han hade under hela sin sjömanstid aldrig fört ångfartyg. Den gamle kaptenen hade egentligen bara ett bekymmer här i världen och en önskan, som han ej fick uppfylld, nämligen den, att fostra sina elva barn till äkta sjömän. Häri misslyckades han emellertid, ty han hade blott en son och tio flickor. Men sonen var på den tiden styrman I Norddeutscher Lloyd och blev senare befälhavare i det stora bolaget.




Vitemölla, 1950-talet



Fullriggaren kommer under sista flagg

1912 låg "Standard" och "Union" upplagda i Nordenham och utbjöds till försäljning. "Union" var i likhet med de flesta tyska segelfartygen väl underhållen, seglen goda och det fanns gott om reservmaterial. "Union" inköptes i mars för ett gott pris av 15.000 kronor av kapten Nils Svensson, Hvitemölla, som satte fullriggaren i fraktfart och omdöpte den till "Emma" efter sin maka. Kapten Svensson förde själv sitt fartyg och hade tur med detsamma liksom med övriga fartyg han förde under sin långa sjömansbana. I regel seglade "Emma" varje år med god behållning. Styrmän voro under årens lopp Ola Hansson, Hvitemölla, en systerson till befälhavaren, därefter S 0 Johansson, Stockholm samt slutligen Martin Persson, Hvitemölla. Större delen av besättningen utgjordes av unga pojkar från Hvitemölla eller Skånes östra kust. Två av kaptenens söner seglade med "Emma". Den yngre av dem började sin sjömansbana ombord på "Emma".

Haverierna under åren med "Emma" torde inskränka sig till en kollision med barken "John Gill" av Mariehamn, som var byggd på samma kust som "Emma". På resa från Alne till London med trälast ankrade "Emma" natten till den 15:de juli 1912 upp vid Sawin-Middle fyrskepp tillsammans med "John Gill". Båda fartygen hade vars sin lots ombord. I stiltje och siktbart väder kolliderade fartygen med varandra p g a den starka ström som var rådande. Vid kollisionen erhöll "Emma" en del däckskador, medan "John Gill" förlorade klyvarbommen. Lotsarna hade förankrat fartygen alldeles för nära varandra och detta var anledningen till haveriet. "Skeppsbrutna" En gång påträffade "Emma" ett par danska fiskarpojkar, vilka drivit till sjöss i en båt utan segel och åror. De hade drivit omkring i ett par dygn och saknat både föda och vatten. Då de anträffades av "Emma", var de mycket medtagna. De togs ombord på skeppet, men till följd av vader och vind, kunde de inte sättas i land förrän de angjorde destinationshamnen i Norrland. Därifrån fick de båda pojkarna återvända till sitt hemland. Deras föräldrar hade, innan meddelandet om räddningen nått dem, förlorat allt hopp om att få se sönerna levande igen.

Kriget kommer

Liksom flera av våra större segelfartyg blev "Emma" upplagd vid krigsutbrottet 1914. Fartyget låg upplagd i Malmö under en längre tid, tillsammans med "Greta" av Simrishamn och "Svea" av Kivik. Egendomligt nog var de nämnda fartygen yake byggda. De hade sina hemorter på samma kust (Sydostskåne) och deras befälhavare var från en och samma trakt, nämligen Hvitemölla och Kivik. Under uppläggningstiden hyrde kapten Svensson ut "Emma" till Valskvarnen. Vilka använde fartyget till lagring av amerikanskt vete och "Emma" fungerade som silo ända tills hon såldes. - Torr, som skeppet var invärtes, var "Emma" ett utmärkt spannmålsmagasin.


Varje sjöman - i detta fall den 16-årige jungmannen
Jan Paulin Ebbesson - hade, då han mönstrade på sin
första resa, att avlägga sjömanseden.

Höga priser

När uppståndelsen och oron kring krigsutbrottet hade lagt sig, började emellertid de stora segelfartygen åter sättas i sjöfart. Efterfrågan på tonnage steg och det blev med andra ord bättre tider för segelfartygen. Vid den här tiden såldes "Emma" av kapten Svensson till kapten Emil Hörberg i Karlshamn för en summa av 35.000 kronor. Fartygspriserna hade då ännu inte nått de svindlande summor, som de senare skulle komma upp till. Men prisutvecklingen gick uppåt, redan då. En vecka efter försäljningen, såldes ett av de andra fartygen i Malmö för 60.000 kronor och samma fartyg såldes veckan efter för 90.000 kronor

Fullriggaren avslutar sitt sjömansliv

Vid "Emmas" försäljning slog kapten Svensson sig till ro i Malmö, efter en lång tjänstgöring till sjöss som fartygsbefälhavare. Som ung hade han börjat segla som flaggskeppare på Simrishamnsfartyg. Under en resa från Sydamerika avled fartygets befälhavare i gula febern och kapten Svensson fick överta befälet ombord.

Innan destinationsorten nåddes, sjönk emellertid fartyget i Atlanten. Men besättningen räddades. I drygt tre år förde kapten Svensson därefter skonerten "Maria" av Kivik. Därefter i tre år tog han befälet över "Maria Adelaide" av Hvitemölla. På barken "Noah" av Hvitemölla tjänstgjorde han under tio år, senare bl a på skeppet "Noah IV" av Kungsbacka och ångaren "Bard" av Stockholm. Sedan återvände kapten Svensson år 1912 till segelfartyget och inköpte "Emma".

Kapten Svensson

Kapten Svensson, som var född 1861, avled i Malmö 1930. Han var, säger en barndomsvän till honom, en person med stora gåvor, som redan vid navigationsskolan förvånade lärare och elever genom sitt stora mått av kunskaper, vilket förde honom fram till examen med högsta betyg och premier. Därefter på sitt 23:de år var han fartygsbefälhavare. Svensson pressade alltid sina fartyg hårt, dock utan att ta onödiga risker. Han var fåordig, men sträng och rättvis samt var en utpräglad ordningsmänniska.

"Emma" i nya händer

Fullriggaren "Emma" övertogs av den nye ägaren i september 1915 i Malmö och bogserades därifrån till Helsingborg. I Helsingborg genomgicks hon grundligt. Där gjordes de reparationer som var nödvändiga för att få henna i sjöfart. Namnet "Emma" fick hon behålla efter försäljningen. Fartyget Avgick från Helsingborg till Aalborg på Jylland för att lasta cement, för att därefter gå till Santos, Brasilien. Den 27:de november avseglade "Emma" till Sydamerika under kapten Högbergs befäl. Befraktaren hade destinerat "Emma" till Santos, men Den högste Redaren hade lämnat andra, förseglade order. "Emma" torde aldrig ha kommit utanför Skagen, ty den 29:de november fann några fiskare vid Hermanöhuvud, söder om Lysekil, stora mängder av vrakgods efter ett förlist fartyg. När den aktuella dagen led mot sitt slut, hade man ännu inte lyckats spåra vilket fartyg som hade förlist. Nästkommande dag fortsatte man att undersöka vrakgodset mer grundligt. Tyvärr hade en stor del av vrakgodset flutit till havs och det gick inte att finna. De återstående vrakdelarna avgav tydligt att de kunde härledas till ett segelfartyg och av dimensionerna av maststumpar och rår samt andra delar av riggen syntes framgå att fartyget varit stort och troligen haft tre master. Man påträffade inte någon livbåt, men man fann två livbojar med påskriften "Emma". Vidare påträffade man delar av två amnbrädor, en del av akterspegeln, varpå man kunde läsa MMA Karish., samt locket till en instrumentlåda, där det på en plåt var ingraverad "Premium till Per Leonard Högberg vid styrmansexamen i Karlshamn den 6 maj 1890". En del kojkläder och andra inventarier från skansar och inredning anträffades även ilandflutna. Huruvida "Emma" strandat vid Hermanö eller om olyckan ägt rum ute till havs och vrakdelarna därefter flutit i land, kunde man inte klargöra. Bland övriga fynd fanns några bräder till en hytt. På en av bräderna var det inristat "Timmermannen Algot Persson, fregattskeppet Emma af Karlshamn. Kom till Aalborg Danmark den 4 november 1915 och avgick därifrån den 22 november med cement till Santos, Brasilien." På den andra brädan kunde man läsa: "Timmermannen Algot Persson mönstrade på'Emma' den 15 oktober 1915". Man fann även en sjöfartsbok, utfärdad för en matros Per Eklund, född i Malmö 1891. Boken innehöll ett porträtt av en vacker ung flicka, taget i Nösund. Någon tid senare, närmare bestämt den 3:de december påträffades tre lik vid Gåsön, strax norr om Hermanö. Den ene kunde man identifiera som konstapeln K G Karlsson och den andre som jungmannen Alfred Bengtsson. Efter ytterligare någon tid flöt ett fjärde lik i land vid Bonden.


Sjömansrulla

Man trodde att besättningen räddats

Till en början antog man att besättningen möjligen plockats upp av något förbipasserande fartyg eller om möjligt drivit till sjöss av vind och starka strömmar. Antagandet föreföll troligt, då livbåtsspillrorna inte drivits iland. Denna förhoppning gäckades emellertid av fiskarna, som fick fel, när man fann några kroppar på skären. Det befarades då att samtliga ombordvarande omkommit.

NNO laber vind

Efter timmermannens anteckning att döma, har fartyget varit färdiglastat och segelklart den 22:de samt därefter utgått och ankrat upp på redden utanför för Laesö. Först den 27: de hade hon avseglat. Den sista underrättelsen man erhöll från kapten Hörberg, var nämligen ett brev, som var daterat sista lördagsmorgonen den 27:de, då "Emma" låg till ankars i Laesö ränna och just skulle få bogserhjälp för att komma runt Skagen. Brevet lämnades för övrigt i land med bogserbåten. Vädret var vid tillfället NNO laber vind.

De påmönstrade männen

Eftersom "Emma" mönstrade besättning dels i Karlshamn, dels i Sölvesborg, Helsingborg och i Aalborg i Danmark för sin sista resa är uppgifterna om de ombordvarande inte fullständiga.

En ung Malmöpojke hade mönstrat ombord, men "mönstrade" av en egendomlig anledning, vilket också räddade hans liv.

Ett fartyg med tung last, såsom cement eller tegel, var vanliga laster för kaptenen ombord. Man fick sedamera höra av en skollärare att kapten hade lång erfarchet av dylika laster.

Säg honom, att han tager farväl av de sina för alltid. Cementen kommer att bli "Emma" för tung under hårt väder. Dock hade cementen inte del i fartygets förlisning.

Befälhavaren och fartygets ägare, kapten Emil Hörberg, Karlshamn, var en 35 års man. Han var en vaken och god sjöman samt en duglig navigatör. Kapten Hörberg hade förut i flera år varit befälhavare på ångfartygen "Smöjan" och "Kyros" av Karlshamn.

Förste styrman var Jean Dering, Karlshamn, ociså han i 35-års åldern. Han hade tidigare varit styrman på ångfartygen "Otago" och "Miranda" av Karlshamn. Styrman Dering var förlovad med en syster till kapten Hörberg.

Andre styrmannen hette Johan Möller, Helsingborg. Han efterlämnade en stor familj. En av hans söner blev sedamera sjökapten. Vidare efterlämnade konstapeln Karl Gustaf Karlsson, född 1886 i Björnstorp, Bräkne-Hoby, vilken var gift, och matros Per Eklund, född 1891 i Malmö. Man vet inte riktigt om han hade följt med på resan. Timmerman Algot Persson, ort?, efterlämnades liksom lättmatrosen Arvid Lagerblad, Karlshamn. Han var yngste son till boktryckaren R Lagerblad i Karlshamn. Vidare efterlämnades lättmatrosen Karl Fritiof Olofsson, född 1896 i Galleryda, Gustafstorp, jungmannen Karl Henrik Karlsson, född 1897 i Kalmar, jungmannen John Fredrik Åhsberg, född 1896 i Kalmar, jungmannen Jöns Månsson, född 1882 i Strand, Lillåker, jungmannen Alfred Bengtsson, född 1898 i Fjälkinge. Stewarden medförde sin hustru på resan och även tre unga studenter hade påmönstrat. Dessutom kompletterades besättningen i Aalborg, så att 18 personer torde ha befunnit sig ombord vid förlisningen.


Avmönstringsbetyg


De omkomna begravdes i Grundsund

De fyra omkomna begravdes i Grundsund under stor tillslutning av ortsbefolkningen från Grundsund och från Gåsö. Rederiet hade sänt en krans till varje kista och dessa var smyckade med många kransar från befolkningen. Tre unga flickor i Grundsund hade med hjälp av listor insamlat 33 kronor till svepningar och kransar.

Ett sista sammanträffande

Den siste, som observerade "Emma" under segel var troligen kapten N Månsson från Helsingborg, befälhavare på ångaren "Montanus". Hans berättelse kastar ett visst ljus över "Emmas" olycksöde och det läge hon befann sig i, kort före katastrofen. Kapten Månsson hade avgått lördagen den 27:de november - samma dag som "Emma" lättade ankar - från Limhamn till Norge.

Vid Skagerack passerades "Emma" följande dag, alltså eftermiddagen före den kväll eller natt då "Emma" förliste. Vid middagstiden på söndagen var det stilla och vackert väder. Men ett par timmar senare började det blåsa en frisk nordanvind och klockan fyra på eftermiddagen var det redan full storm. Kapten Månsson var då tvungen att lägga sitt fartyg i vindriktningen och hålla sjön. Under tiden drog sig vinden från norr mot väster, så att den klockan åtta på kvällen var VNV. Under natten drog den sig ännu mera mot väster och mot söder. På söndagsmorgonen var vinden VSV och det rådde fortfarande full storm.

"Montanus" låg bi till söndag eftermiddag klockan tre, då kaptenen beslöt hålla av för att söka land. Det rådde ett ruskigt väder. Det var stormdis med blandande snöhagel- och regnbyar. Vid denna tid fick man plötsligt syn på ett stort segelfartyg. Det skymtades mycket otydligt i diset, så att man till en början inte kunde avgöra, om det var en bark eller en fullriggare. Men något senare kunde man med bestämdhet avgöra att det var en fullriggare. Den låg bidevind för styrbords halsar, för tre under märssegel och försträng samt stävade sydvart. Kapten Månsson passerade norr och akter om fartyget på en distansminuts avstånd. Man hade då ombord på "Montanus" ännu inte sett skymten av land. Men en halvtimme senare siktades Väderöbods fyr och brot- ten på Väderöarnas klippor. Med ledning av denna pejling gick "Montanus" in och lade sig i lä av Väderöarna. Då var klockan sex på kvällen. Klockan åtta kom lotsen ombord. Efter att ha tillbringat natten vid Väderöarna gick "Montanus" på måndagsmorgonen under lotsens ledning in till Dyngö och ankrade upp.

Kaptenen berättade att stormen tilltog under natten

Vid denna tid hade troligtvis "Emma" - ty det anses uteslutet av de på den ångare som passerade fregattskeppet, att det kunnat vara någon annan - redan gått sitt öde till mötes. Kapten Månsson var redan vid passerandet av fartyget på det klara med, att det befann sig i lägervall (dvs hade land i lä om sig, med hård vind blåsande i riktning mot kusten, så att fartyget under seglingen drev ner mot denna eller, i lyckligaste fall, endast genom forcerad kryssning och segelpressning kunde rädda sig från strandning) och var dömt att förlisa. Denna mening uttryckte han även för Dyngölotsen, då han på kvällen berättade om händelsen. Kapten Månsson hade emellertid haft tillräckligt att göra för att klara sitt eget fartyg och den pråm, som han hade på släp till Norge. Efter den prejling, som kapten Månsson fick klockan halv fyra, beräknade han, att fullriggaren vid mötet befunnit sig ca sex distansminuter SV 1/2 V från Väderöbods fyr. Kapten Månsson berättade, att stormen under olycksnatten ökade alltmera och han hade beräknat att man inte skulle kunna hålla fartyget ute till havs längre än till midnatt. Om man beräknar att fartyget drivit rätt betydligt i sydostlig riktning - från mötesplatsen räknat - torde strandningen ha skett på Hermanö. De ilanddrivna vrakspillrorna stämmer väl överens med denna beräkning.

För den händelse fartyget hållit av i tid, hade det måhända varit möjligt att åtminstone rädda besättningen ombord, om lotsarna fått syn på fullriggaren "Emma". Men av alla tecken att döma hade man ombord på "Emma" inte en aning om hur pass nära land de befann sig, vilket inte var förvånansvärt, då den starka strömmen i hårt och osiktbart väder ofta vållat befälhavarna utanför denna obehagliga kust många överraskningar. Det fanns ingen nödflagg på "Emma", inte heller andra synliga signaler från henne och att "Emma" inte var läck bevisas därav, att vindmöllan ej var igång. Det är min fasta övertygelse, slutade kapten Månsson sin gripande skildring av mötet med det dödsdömda fartyget, att de ombordvarande på "Emma" seglat i land utan att veta var de var. Sjömännen och deras anhöriga har alltid hårt drabbats av ödets hjärtlösa slag.

Källa: A. Axwik 1937, Svenska segelfartyg



Fjärrskådaren Fritz Kärfve

Fritz Kärfve känner vi mera som konstnär. Att han var s k spåman eller fjärrskådare visste man inte, förrän jag besökte Universitetsbibliotekets handskriftsavdelning I Lund och tog del av hans efterlämnade handskrifter.

"Jag är fullt medveten om, att en fjärrskådare av somliga människor, betraktas med skepsis. Ja till och med ett visst löje. Det sker dock saker, som inte kan bortförklaras med en axelryckning. Nej, man måste nog söka svaret i en djupare källa.

Drukningsolyckan utanför Kivik

När Kärfve bodde i Vitemölla, hände det en tragisk olycka på sjön, då en pojke omkom strax utanför Kivik. Dagen då olyckan hände hade Kärfve kört till Malmö, för att köpa material till sitt arbete. Först vid niotiden på kvällen korn han hem, och fick höra om olyckan. Två pojkar hade varit ute och seglat. Båten hade vid ett tillfälle kantrat och den ena pojken hade räddats. Under dagen hade flera fiskebåtar draggat efter bara den andra pojken, men man lyckades inte finna honom. När Kärfve ätit sin kvällsmat, och satte sig till rätta med kaffe och cigarr fick han plötsligt en klar bild av pojken, där han låg på havsbottnen utan huvudet mot sydost, med händerna krampaktigt tryckta mot bröstet. Han var iklädd svarta byxor och en blågrå sweaters. Det enda som syntes av ansiktet, var en liten ljusgrön strimma av kinden.

Gjorde ett experiment

Nästa dag hade Kärfve ett ärende till Kivik. Stämningen i Kivik var mycket tryckt, och sorgen över att de inte funnit pojken var stor. Flera båtar höll fortfarande på med eftersökningen. Kärfve stod nere vid hamnen, och plötsligt kom han på idén, att försöka med ett experiment. Han satte armbågarna i sidorna, med händerna utåt havet, fingrarna höll han stretande som sökarantenner. Han slöt ögonen och sökte på så sätt finna den riktning åt vilken pojken kunde tänkas finna. Det dröjde inte många minuter förrän. Kärfve hade klart för sig, åt vilket håll pojken låg. Eftersom han inte hade någon lust, att bli utskrattad, sa han inte något, om vad han kände, utan körde hem. Så gick fredagen och lördagen, utan att något hände. Då Kärfve på lördagkvällen kom hem, efter att ha varit ute och målat hela eftermiddagen, fick han se att fiskarna släpade ner linor och trossar till den stora båten. Han funderade på om de skulle ut på fiske. Senare på kvällen fick Kärfve veta, att de hade fått besked, att infinna sig i Kivik vid halvfemtiden på söndagsmorgonen, för att där möta dykaren, som skulle anlända med bil från Åhus. Man hade tänkt att eventuellt finna pojken med dykarhjälp.

Fick inte någon ro i Kroppen

Kärfve vaknade tidigt på söndagsmorgonen. Klockan var omkring fyra och han kände sig egendomlig till mods. Han steg upp och gick fram till fönstret och såg ut över hamnen. Allting var stilla. Vädret var vackert och solen hade precis gått över horisonten. Kärfve gick åter till sängs, men kunde inte få någon ro. Något inom honom mande honom att stiga upp och åka till Kiviks hamn. Åter steg han upp och gick fram till fönstret. Genom fönstret såg han fiskarna gå ner till båten. Kärfve gick ut och satte sig på trappan för att solade sig. Inte heller då fick han någon ro i kroppen. Det var någonting inom honom som sade; "du skall till Kivik". För att bli fri, tog Kärfve bilen, och körde dit.

Framme i Kivik

Det sista av dykarens utrustning höll på att flyttas över från lastbilen till båten, då han kom fram. Kärfve vinkade till sig en av besättningsmännen, och talade om för honom vad han hade sett och bad honom att förklara det vidare till dykaren. Kärfve satt kvar på en bänk på stranden och iakttog båten, men kände hela tiden att den var på fel väg. "Pojken har säkert drivit till havs, eftersom de inte kan hitta honom," sa en gammal fiskare, som slagit sig ner vid Kärfves sida. Man hade nu sökt i fyra timmar och började tröttna på sökandet efter pojken. Två svartklädda människor kom gående över hamnplatsen. "Här kommer de, som förlorat pojken." sa den gamle fiskaren. Kärfve funderade en liten stund om han skulle tala med dem om saken. Då han såg dessa människor, som drabbats av en så stor sorg och som nu bara kunde hoppas på, att åtminstone få sin son i vigd jord, fattade Kärfve sitt beslut.

Kärfve gick fram till föräldrarna

Han gick fram till dem, presenterade sig och beklagade sorgen. Därefter frågade han. om de kunde skaffa en båt och lovade dem att det inte skulle dröja länge, innan de skulle få den omkomne i land. De stirrade på Kärfve som han varit en dåre. Kärfve upprepade än en gång vad han sagt. Fadern skyndade då upp bland husen och kom tillbaka med en kustvakt. Dessa två rodde ut med Kärfve till dykarbåten. När han där satt, kände Kärfve, att pojken fanns till vänster om honom. Pojkens fader togs ombord på dykarbåten, själv bad Kärfve kustvakten att ro i den riktningen, som han visade med sina händer.

Kärfve slöt ögonen, där han stod i båten och med sina händer hade han snart funnit den rätta linjen. Efter en stund kände han hur han drogs allt mer och mer åt vänster. Kärfve slog åter upp ögonen. "Ja, han ligger inte där" blev svaret. Kärfve bad roddaren att vända båten rätt igen. Efter att ha rott ytterligare ett stycke ut, började Kärfve känna att strömmningarna blev kraftigare. Plötsligt låg båten mitt över den drunknade och Kärfve höll på att gå över bord av de kraftiga elektromagnetiska strömmarna. Han fick tag i relingen och satte sig ner i båten och bad kustvakten att försöka hålla upp båten, så att de inte skulle glida därifrån. Därefter vinkade han åt dykarbåten. Det dröjde inte mer än sju, åtta minuter förrän dykaren hämtat upp den drunknade. Dykaren, som var mycket förvånad sa, "Det var det egendomligaste, som jag varit med om. Han låg precis, som ni hade sagt till besättningsmannen".