Fregattskeppet Emma av Vitemölla
Den sista fullriggaren med träskrov tillfördes segelfartygsflottans
så sent som 1912 i Sverige. Detta skepp var då redan 46 år
gammalt, byggt år 1866 av Tobey & Littiefield i Portsmouth, New
Hampshire, Nordamerika, under namnet, "Semirais". Skrovet var
byggt av ek och furu och mätte 1.194 bruttoton och hade en längd
av 55 meter.
På full last mätte fartyget 6.5 meter. Under drottning Semiramis
namn seglade skeppet under amerikansk flagg till år 1878, då
fartyget efter ankomsten till Europa på en av sina vanliga resor
med petroleum såldes till skeppsredaren Ahrens i Bremen.
Fullriggaren "Semiramis" omdöptes då till "Union"
samt fördes under årens lopp av kaptenerna J H Fokken, B Sauermilch
och H Freese, vilka någon tid även förde befälet å
Ahrens andra fullriggare "Sirena".
Till Tyskland
Vid sekelskiftet sålde Ahréns fullriggaren "Union"
till Deutsche Dampfischerei Gesellsehaft i Nordsee, Bremen, varefter "Union"
i tolv år användes för istransporter för fiskebolagets
räkning. Den första tiden hade man den olägenheten vid dessa
transporter, att "Unions" islaster luktade och smakade fotogen,
som under årens lopp sugits in i träskrovet och som man till
en början ej kunde helt avlägsna. "Union" gjorde varje
år blott två resor till Norge efter is, resten av året
låg fartyget som depåfartyg hemma vid konservfabriken. Det
var sålunda en lindrig befälhavarpost den gamle kapten Meetzen
fått.
En omöjlig önskan
Han var en sjöman av den gamla stammen och var över 70 år
gammal, men han hade under hela sin sjömanstid aldrig fört ångfartyg.
Den gamle kaptenen hade egentligen bara ett bekymmer här i världen
och en önskan, som han ej fick uppfylld, nämligen den, att fostra
sina elva barn till äkta sjömän. Häri misslyckades
han emellertid, ty han hade blott en son och tio flickor. Men sonen var
på den tiden styrman I Norddeutscher Lloyd och blev senare befälhavare
i det stora bolaget.
Vitemölla, 1950-talet
Fullriggaren kommer under sista flagg
1912 låg "Standard" och "Union" upplagda
i Nordenham och utbjöds till försäljning. "Union"
var i likhet med de flesta tyska segelfartygen väl underhållen,
seglen goda och det fanns gott om reservmaterial. "Union" inköptes
i mars för ett gott pris av 15.000 kronor av kapten Nils Svensson,
Hvitemölla, som satte fullriggaren i fraktfart och omdöpte den
till "Emma" efter sin maka. Kapten Svensson förde själv
sitt fartyg och hade tur med detsamma liksom med övriga fartyg han
förde under sin långa sjömansbana. I regel seglade "Emma"
varje år med god behållning. Styrmän voro under årens
lopp Ola Hansson, Hvitemölla, en systerson till befälhavaren,
därefter S 0 Johansson, Stockholm samt slutligen Martin Persson, Hvitemölla.
Större delen av besättningen utgjordes av unga pojkar från
Hvitemölla eller Skånes östra kust. Två av kaptenens
söner seglade med "Emma". Den yngre av dem började
sin sjömansbana ombord på "Emma".
Haverierna under åren med "Emma" torde inskränka sig
till en kollision med barken "John Gill" av Mariehamn, som var
byggd på samma kust som "Emma". På resa från
Alne till London med trälast ankrade "Emma" natten till
den 15:de juli 1912 upp vid Sawin-Middle fyrskepp tillsammans med "John
Gill". Båda fartygen hade vars sin lots ombord. I stiltje och
siktbart väder kolliderade fartygen med varandra p g a den starka
ström som var rådande. Vid kollisionen erhöll "Emma"
en del däckskador, medan "John Gill" förlorade klyvarbommen.
Lotsarna hade förankrat fartygen alldeles för nära varandra
och detta var anledningen till haveriet. "Skeppsbrutna" En gång
påträffade "Emma" ett par danska fiskarpojkar, vilka
drivit till sjöss i en båt utan segel och åror. De hade
drivit omkring i ett par dygn och saknat både föda och vatten.
Då de anträffades av "Emma", var de mycket medtagna.
De togs ombord på skeppet, men till följd av vader och vind,
kunde de inte sättas i land förrän de angjorde destinationshamnen
i Norrland. Därifrån fick de båda pojkarna återvända
till sitt hemland. Deras föräldrar hade, innan meddelandet om
räddningen nått dem, förlorat allt hopp om att få
se sönerna levande igen.
Kriget kommer
Liksom flera av våra större segelfartyg blev "Emma"
upplagd vid krigsutbrottet 1914. Fartyget låg upplagd i Malmö
under en längre tid, tillsammans med "Greta" av Simrishamn
och "Svea" av Kivik. Egendomligt nog var de nämnda fartygen yake
byggda. De hade sina hemorter på samma kust (Sydostskåne)
och deras befälhavare var från en och samma trakt, nämligen
Hvitemölla och Kivik. Under uppläggningstiden hyrde kapten Svensson
ut "Emma" till Valskvarnen. Vilka använde fartyget till
lagring av amerikanskt vete och "Emma" fungerade som silo ända
tills hon såldes. - Torr, som skeppet var invärtes, var "Emma"
ett utmärkt spannmålsmagasin.
Varje sjöman - i detta fall den 16-årige jungmannen
Jan Paulin Ebbesson - hade, då han mönstrade på sin
första resa, att avlägga sjömanseden.
Höga priser
När uppståndelsen och oron kring krigsutbrottet hade lagt sig,
började emellertid de stora segelfartygen åter sättas i
sjöfart. Efterfrågan på tonnage steg och det blev med
andra ord bättre tider för segelfartygen. Vid den här tiden
såldes "Emma" av kapten Svensson till kapten Emil Hörberg
i Karlshamn för en summa av 35.000 kronor. Fartygspriserna hade då
ännu inte nått de svindlande summor, som de senare skulle komma
upp till. Men prisutvecklingen gick uppåt, redan då. En vecka
efter försäljningen, såldes ett av de andra fartygen i
Malmö för 60.000 kronor och samma fartyg såldes veckan
efter för 90.000 kronor
Fullriggaren avslutar sitt sjömansliv
Vid "Emmas" försäljning slog kapten Svensson sig
till ro i Malmö, efter en lång tjänstgöring till sjöss
som fartygsbefälhavare. Som ung hade han börjat segla som flaggskeppare
på Simrishamnsfartyg. Under en resa från Sydamerika avled fartygets
befälhavare i gula febern och kapten Svensson fick överta befälet
ombord.
Innan destinationsorten nåddes, sjönk emellertid fartyget i
Atlanten. Men besättningen räddades. I drygt tre år förde
kapten Svensson därefter skonerten "Maria" av Kivik. Därefter
i tre år tog han befälet över "Maria Adelaide"
av Hvitemölla. På barken "Noah" av Hvitemölla
tjänstgjorde han under tio år, senare bl a på skeppet
"Noah IV" av Kungsbacka och ångaren "Bard" av
Stockholm. Sedan återvände kapten Svensson år 1912 till
segelfartyget och inköpte "Emma".
Kapten Svensson
Kapten Svensson, som var född 1861, avled i Malmö 1930. Han var,
säger en barndomsvän till honom, en person med stora gåvor,
som redan vid navigationsskolan förvånade lärare och elever
genom sitt stora mått av kunskaper, vilket förde honom fram
till examen med högsta betyg och premier. Därefter på sitt
23:de år var han fartygsbefälhavare. Svensson pressade alltid
sina fartyg hårt, dock utan att ta onödiga risker. Han var fåordig,
men sträng och rättvis samt var en utpräglad ordningsmänniska.
"Emma" i nya händer
Fullriggaren "Emma" övertogs av den nye ägaren i september
1915 i Malmö och bogserades därifrån till Helsingborg.
I Helsingborg genomgicks hon grundligt. Där gjordes de reparationer
som var nödvändiga för att få henna i sjöfart.
Namnet "Emma" fick hon behålla efter försäljningen.
Fartyget Avgick från Helsingborg till Aalborg på Jylland för
att lasta cement, för att därefter gå till Santos, Brasilien.
Den 27:de november avseglade "Emma" till Sydamerika under kapten
Högbergs befäl. Befraktaren hade destinerat "Emma"
till Santos, men Den högste Redaren hade lämnat andra, förseglade
order. "Emma" torde aldrig ha kommit utanför Skagen, ty
den 29:de november fann några fiskare vid Hermanöhuvud, söder
om Lysekil, stora mängder av vrakgods efter ett förlist fartyg.
När den aktuella dagen led mot sitt slut, hade man ännu inte lyckats
spåra vilket fartyg som hade förlist. Nästkommande dag
fortsatte man att undersöka vrakgodset mer grundligt. Tyvärr
hade en stor del av vrakgodset flutit till havs och det gick inte att finna.
De återstående vrakdelarna avgav tydligt att de kunde härledas
till ett segelfartyg och av dimensionerna av maststumpar och rår
samt andra delar av riggen syntes framgå att fartyget varit stort
och troligen haft tre master. Man påträffade inte någon
livbåt, men man fann två livbojar med påskriften "Emma".
Vidare påträffade man delar av två amnbrädor, en
del av akterspegeln, varpå man kunde läsa MMA Karish., samt
locket till en instrumentlåda, där det på en plåt
var ingraverad "Premium till Per Leonard Högberg vid styrmansexamen
i Karlshamn den 6 maj 1890". En del kojkläder och andra inventarier
från skansar och inredning anträffades även ilandflutna.
Huruvida "Emma" strandat vid Hermanö eller om olyckan ägt
rum ute till havs och vrakdelarna därefter flutit i land, kunde man
inte klargöra. Bland övriga fynd fanns några bräder
till en hytt. På en av bräderna var det inristat "Timmermannen
Algot Persson, fregattskeppet Emma af Karlshamn. Kom till Aalborg Danmark
den 4 november 1915 och avgick därifrån den 22 november med
cement till Santos, Brasilien." På den andra brädan kunde
man läsa: "Timmermannen Algot Persson mönstrade på'Emma'
den 15 oktober 1915". Man fann även en sjöfartsbok, utfärdad
för en matros Per Eklund, född i Malmö 1891. Boken innehöll
ett porträtt av en vacker ung flicka, taget i Nösund. Någon
tid senare, närmare bestämt den 3:de december påträffades
tre lik vid Gåsön, strax norr om Hermanö. Den ene kunde
man identifiera som konstapeln K G Karlsson och den andre som jungmannen
Alfred Bengtsson. Efter ytterligare någon tid flöt ett fjärde
lik i land vid Bonden.
Sjömansrulla
Man trodde att besättningen räddats
Till en början antog man att besättningen möjligen plockats
upp av något förbipasserande fartyg eller om möjligt drivit
till sjöss av vind och starka strömmar. Antagandet föreföll
troligt, då livbåtsspillrorna inte drivits iland. Denna förhoppning
gäckades emellertid av fiskarna, som fick fel, när man fann några
kroppar på skären. Det befarades då att samtliga ombordvarande
omkommit.
NNO laber vind
Efter timmermannens anteckning att döma, har fartyget varit färdiglastat
och segelklart den 22:de samt därefter utgått och ankrat upp
på redden utanför för Laesö. Först den 27: de
hade hon avseglat. Den sista underrättelsen man erhöll från
kapten Hörberg, var nämligen ett brev, som var daterat sista
lördagsmorgonen den 27:de, då "Emma" låg till
ankars i Laesö ränna och just skulle få bogserhjälp
för att komma runt Skagen. Brevet lämnades för övrigt
i land med bogserbåten. Vädret var vid tillfället NNO laber
vind.
De påmönstrade männen
Eftersom "Emma" mönstrade besättning dels i Karlshamn,
dels i Sölvesborg, Helsingborg och i Aalborg i Danmark för sin
sista resa är uppgifterna om de ombordvarande inte fullständiga.
En ung Malmöpojke hade mönstrat ombord, men "mönstrade"
av en egendomlig anledning, vilket också räddade hans liv.
Ett fartyg med tung last, såsom cement eller tegel, var vanliga laster
för kaptenen ombord. Man fick sedamera höra av en skollärare
att kapten hade lång erfarchet av dylika laster.
Säg honom, att han tager farväl av de sina för alltid. Cementen
kommer att bli "Emma" för tung under hårt väder.
Dock hade cementen inte del i fartygets förlisning.
Befälhavaren och fartygets ägare, kapten Emil Hörberg, Karlshamn,
var en 35 års man. Han var en vaken och god sjöman samt en duglig
navigatör. Kapten Hörberg hade förut i flera år varit
befälhavare på ångfartygen "Smöjan" och
"Kyros" av Karlshamn.
Förste styrman var Jean Dering, Karlshamn, ociså han i 35-års
åldern. Han hade tidigare varit styrman på ångfartygen
"Otago" och "Miranda" av Karlshamn. Styrman Dering
var förlovad med en syster till kapten Hörberg.
Andre styrmannen hette Johan Möller, Helsingborg. Han efterlämnade
en stor familj. En av hans söner blev sedamera sjökapten. Vidare
efterlämnade konstapeln Karl Gustaf Karlsson, född 1886 i Björnstorp,
Bräkne-Hoby, vilken var gift, och matros Per Eklund, född 1891
i Malmö. Man vet inte riktigt om han hade följt med på
resan. Timmerman Algot Persson, ort?, efterlämnades liksom lättmatrosen
Arvid Lagerblad, Karlshamn. Han var yngste son till boktryckaren R Lagerblad
i Karlshamn. Vidare efterlämnades lättmatrosen Karl Fritiof Olofsson,
född 1896 i Galleryda, Gustafstorp, jungmannen Karl Henrik Karlsson,
född 1897 i Kalmar, jungmannen John Fredrik Åhsberg, född
1896 i Kalmar, jungmannen Jöns Månsson, född 1882 i Strand,
Lillåker, jungmannen Alfred Bengtsson, född 1898 i Fjälkinge.
Stewarden medförde sin hustru på resan och även tre unga
studenter hade påmönstrat. Dessutom kompletterades besättningen
i Aalborg, så att 18 personer torde ha befunnit sig ombord vid förlisningen.
Avmönstringsbetyg
De omkomna begravdes i Grundsund
De fyra omkomna begravdes i Grundsund under stor tillslutning av ortsbefolkningen
från Grundsund och från Gåsö. Rederiet hade sänt
en krans till varje kista och dessa var smyckade med många kransar
från befolkningen. Tre unga flickor i Grundsund hade med hjälp
av listor insamlat 33 kronor till svepningar och kransar.
Ett sista sammanträffande
Den siste, som observerade "Emma" under segel var troligen kapten
N Månsson från Helsingborg, befälhavare på ångaren
"Montanus". Hans berättelse kastar ett visst ljus över
"Emmas" olycksöde och det läge hon befann sig i, kort
före katastrofen. Kapten Månsson hade avgått lördagen
den 27:de november - samma dag som "Emma" lättade ankar
- från Limhamn till Norge.
Vid Skagerack passerades "Emma" följande dag, alltså
eftermiddagen före den kväll eller natt då "Emma"
förliste. Vid middagstiden på söndagen var det stilla och
vackert väder. Men ett par timmar senare började det blåsa
en frisk nordanvind och klockan fyra på eftermiddagen var det redan
full storm. Kapten Månsson var då tvungen att lägga sitt
fartyg i vindriktningen och hålla sjön. Under tiden drog sig
vinden från norr mot väster, så att den klockan åtta
på kvällen var VNV. Under natten drog den sig ännu mera
mot väster och mot söder. På söndagsmorgonen var vinden
VSV och det rådde fortfarande full storm.
"Montanus" låg bi till söndag eftermiddag klockan
tre, då kaptenen beslöt hålla av för att söka
land. Det rådde ett ruskigt väder. Det var stormdis med blandande
snöhagel- och regnbyar. Vid denna tid fick man plötsligt syn
på ett stort segelfartyg. Det skymtades mycket otydligt i diset,
så att man till en början inte kunde avgöra, om det var
en bark eller en fullriggare. Men något senare kunde man med bestämdhet
avgöra att det var en fullriggare. Den låg bidevind för
styrbords halsar, för tre under märssegel och försträng
samt stävade sydvart. Kapten Månsson passerade norr och akter
om fartyget på en distansminuts avstånd. Man hade då
ombord på "Montanus" ännu inte sett skymten av land.
Men en halvtimme senare siktades Väderöbods fyr och brot- ten
på Väderöarnas klippor. Med ledning av denna pejling gick
"Montanus" in och lade sig i lä av Väderöarna.
Då var klockan sex på kvällen. Klockan åtta kom
lotsen ombord. Efter att ha tillbringat natten vid Väderöarna
gick "Montanus" på måndagsmorgonen under lotsens
ledning in till Dyngö och ankrade upp.
Kaptenen berättade att stormen tilltog under natten
Vid denna tid hade troligtvis "Emma" - ty det anses uteslutet
av de på den ångare som passerade fregattskeppet, att det kunnat
vara någon annan - redan gått sitt öde till mötes.
Kapten Månsson var redan vid passerandet av fartyget på det
klara med, att det befann sig i lägervall (dvs hade land i lä
om sig, med hård vind blåsande i riktning mot kusten, så
att fartyget under seglingen drev ner mot denna eller, i lyckligaste fall,
endast genom forcerad kryssning och segelpressning kunde rädda sig
från strandning) och var dömt att förlisa. Denna mening
uttryckte han även för Dyngölotsen, då han på
kvällen berättade om händelsen. Kapten Månsson hade
emellertid haft tillräckligt att göra för att klara sitt
eget fartyg och den pråm, som han hade på släp till Norge.
Efter den prejling, som kapten Månsson fick klockan halv fyra, beräknade
han, att fullriggaren vid mötet befunnit sig ca sex distansminuter
SV 1/2 V från Väderöbods fyr. Kapten Månsson berättade,
att stormen under olycksnatten ökade alltmera och han hade beräknat
att man inte skulle kunna hålla fartyget ute till havs längre
än till midnatt. Om man beräknar att fartyget drivit rätt
betydligt i sydostlig riktning - från mötesplatsen räknat
- torde strandningen ha skett på Hermanö. De ilanddrivna vrakspillrorna
stämmer väl överens med denna beräkning.
För den händelse fartyget hållit av i tid, hade det måhända
varit möjligt att åtminstone rädda besättningen ombord,
om lotsarna fått syn på fullriggaren "Emma". Men
av alla tecken att döma hade man ombord på "Emma"
inte en aning om hur pass nära land de befann sig, vilket inte var
förvånansvärt, då den starka strömmen i hårt
och osiktbart väder ofta vållat befälhavarna utanför
denna obehagliga kust många överraskningar. Det fanns ingen
nödflagg på "Emma", inte heller andra synliga signaler
från henne och att "Emma" inte var läck bevisas därav,
att vindmöllan ej var igång. Det är min fasta övertygelse,
slutade kapten Månsson sin gripande skildring av mötet med det
dödsdömda fartyget, att de ombordvarande på "Emma"
seglat i land utan att veta var de var. Sjömännen och deras anhöriga
har alltid hårt drabbats av ödets hjärtlösa slag.
Källa: A. Axwik 1937, Svenska segelfartyg
Fjärrskådaren Fritz Kärfve
Fritz Kärfve känner vi mera som konstnär. Att han var s k spåman eller fjärrskådare visste man inte, förrän jag besökte Universitetsbibliotekets handskriftsavdelning I
Lund och tog del av hans efterlämnade handskrifter.
"Jag är fullt medveten om, att en fjärrskådare av somliga människor, betraktas med skepsis. Ja till och med ett visst löje. Det sker dock saker, som inte kan bortförklaras med en axelryckning. Nej, man måste nog söka svaret i en djupare källa.
Drukningsolyckan utanför Kivik
När Kärfve bodde i Vitemölla, hände det en tragisk olycka på sjön, då en pojke omkom strax utanför Kivik. Dagen då olyckan hände hade Kärfve kört till Malmö, för att köpa material till sitt arbete. Först vid niotiden på kvällen korn han hem, och fick höra om olyckan. Två pojkar hade varit ute och seglat. Båten hade vid ett tillfälle kantrat och den ena pojken hade räddats. Under dagen hade flera fiskebåtar draggat efter bara den andra pojken, men man lyckades inte finna honom. När Kärfve ätit sin kvällsmat, och satte sig till rätta med kaffe och cigarr fick han plötsligt en klar bild av pojken, där han låg på havsbottnen utan huvudet mot sydost, med händerna krampaktigt tryckta mot bröstet. Han var iklädd svarta byxor och en blågrå sweaters. Det enda som syntes av ansiktet, var en liten ljusgrön strimma av kinden.
Gjorde ett experiment
Nästa dag hade Kärfve ett ärende till Kivik. Stämningen i Kivik var mycket tryckt, och sorgen över att de inte funnit pojken var stor. Flera båtar höll fortfarande på med eftersökningen. Kärfve stod nere vid hamnen, och plötsligt kom han på idén, att försöka med ett experiment. Han satte armbågarna i sidorna, med händerna utåt havet, fingrarna höll han stretande som sökarantenner. Han slöt ögonen och sökte på så sätt finna den riktning åt vilken pojken kunde tänkas finna. Det dröjde inte många minuter förrän. Kärfve hade klart för sig, åt vilket håll pojken låg. Eftersom han inte hade någon lust, att bli utskrattad, sa han inte något, om vad han kände, utan körde hem. Så gick fredagen och lördagen, utan att något hände. Då Kärfve på lördagkvällen kom hem, efter att ha varit ute och målat hela eftermiddagen, fick han se att fiskarna släpade ner linor och trossar till den stora båten. Han funderade på om de skulle ut på fiske. Senare på kvällen fick Kärfve veta, att de hade fått besked, att infinna sig i Kivik vid halvfemtiden på söndagsmorgonen, för att där möta dykaren, som skulle anlända med bil från Åhus. Man hade tänkt att eventuellt finna pojken med dykarhjälp.
Fick inte någon ro i Kroppen
Kärfve vaknade tidigt på söndagsmorgonen. Klockan var omkring fyra och han kände sig egendomlig till mods. Han steg upp och gick fram till fönstret och såg ut över hamnen. Allting var stilla. Vädret var vackert och solen hade precis gått över horisonten. Kärfve gick åter till sängs, men kunde inte få någon ro. Något inom honom mande honom att stiga upp och åka till Kiviks hamn. Åter steg han upp och gick fram till fönstret. Genom fönstret såg han fiskarna gå ner till båten. Kärfve gick ut och satte sig på trappan för att solade sig. Inte heller då fick han någon ro i kroppen. Det var någonting inom honom som sade; "du skall till Kivik". För att bli fri, tog Kärfve bilen, och körde dit.
Framme i Kivik
Det sista av dykarens utrustning höll på att flyttas över från lastbilen till båten, då han kom fram. Kärfve vinkade till sig en av besättningsmännen, och talade om för honom vad han hade sett och bad honom att förklara det vidare till dykaren. Kärfve satt kvar på en bänk på stranden och iakttog båten, men kände hela tiden att den var på fel väg. "Pojken har säkert drivit till havs, eftersom de inte kan hitta honom," sa en gammal fiskare, som slagit sig ner vid Kärfves sida. Man hade nu sökt i fyra timmar och började tröttna på sökandet efter pojken. Två svartklädda människor kom gående över hamnplatsen. "Här kommer de, som förlorat
pojken." sa den gamle fiskaren. Kärfve funderade en liten stund om han skulle tala med dem om saken. Då han såg dessa människor, som drabbats av en så stor sorg och som nu bara kunde hoppas på, att åtminstone få sin son i vigd jord, fattade Kärfve sitt beslut.
Kärfve gick fram till föräldrarna
Han gick fram till dem, presenterade sig och beklagade sorgen. Därefter frågade han. om de kunde skaffa en båt och lovade dem att det inte skulle dröja länge, innan de skulle få den omkomne i land. De stirrade på Kärfve som han varit en dåre. Kärfve upprepade än en gång vad han sagt. Fadern skyndade då upp bland husen och kom tillbaka med en kustvakt. Dessa två rodde ut med Kärfve till dykarbåten. När han där satt, kände Kärfve, att pojken fanns till vänster om honom. Pojkens fader togs ombord på dykarbåten, själv bad Kärfve kustvakten att ro i den riktningen, som han visade med sina händer.
Kärfve slöt ögonen, där han stod i båten och med sina händer hade han snart funnit den rätta linjen. Efter en stund kände han hur han drogs allt mer och mer åt vänster. Kärfve slog åter upp ögonen. "Ja, han ligger inte där" blev svaret. Kärfve bad
roddaren att vända båten rätt igen. Efter att ha rott ytterligare ett stycke ut, började Kärfve känna att strömmningarna blev kraftigare. Plötsligt låg båten mitt över den drunknade och Kärfve höll på att gå över bord av de kraftiga elektromagnetiska strömmarna. Han fick tag i relingen och satte sig ner i båten och bad kustvakten att försöka hålla upp båten, så att de inte skulle glida därifrån. Därefter vinkade han åt dykarbåten. Det dröjde inte mer än sju, åtta minuter förrän dykaren hämtat upp den drunknade. Dykaren, som var mycket förvånad sa, "Det var
det egendomligaste, som jag varit med om. Han låg precis, som ni hade sagt till besättningsmannen".