Tillbaka till ÖsterlenforskningI städerna fanns fria hantverkare, ofta sammanslutna i föreningar, collégia opi´ficum, senare genom statens medverkan i auktoriserade korporationer. De medeltida storgodsen uppvisa från 700-talet en talrik hantverkarstam såväl å kungens och stormännens gårdar som särskilt inom klostren, där yrkesskickligheten, även bland munkarna, var högt uppdriven och spred sig till städernas hantverkare.
Den medeltida staden som centrum och
marknadsplats för omgivande landsbygd bildade en lämplig
jordmån för hantverkets utveckling, ty här förelåg i den
slutna ekonomiska kretsen de gynnsammaste betingelserna för
arbete på beställning. Ursprungligen ofria yrkesmän från
godsen, blev hantverkarna i städerna sina egna herrar. Det
utmärkande kännetecknet för medeltidens hantverkare var
skråna. Dessas uppkomst infaller på 1100-talet, blomstringen
på 1300-, 1400- och början på 1500-talen. Ursprungligen var
flera hantverksgrenar förenade i ett skrå, men snart hade varje
hantverk sitt eget skrå.
År 1683 kom genom generalguvernör Rutger von Aschebergs
förordnande följande hantverkare att tillhöra Malmöskrå: guldsmeder, remsnidare,
hattmakare, fällberedare, handskmakare, svarvare och pottmakare. Snart nog
ändrades dock detta.
I riksdagsbesvären år 1689 så beklagar sig staden Simrishamn att det inte längre
finns några skrå i staden. Man ber nu om att få upprätta skrå för skräddare,
skomakare och smeder. År 1708 får skräddareämbetet i Simrishamn sina
skråartiklar: "Anno 1708 den 20 Juli. Skräddare
Ämbetet här i Cimbrishambn upwiste widh Åldermannen Mest:r Diedrich Jacobsson
In för RådstuguRätten deras undfångne skråå Articklar, som dhe efter
Erhåldne Resolut:n ifrån Ämbetet i Ystadh, till detta Ämbetetz inrättande
undfångit hafwa, hwilket dhe begiära må blifwa infört, upläsit och
påskrifwit, som och skiedde". Från år 1712 finns smedämbetets protokoll bevarade
från Simrishamn.
Staden Simrishamns hantverkare klagade - som framgår av ett riksdagsbesvär från 1723 - över det intrång "bönhasarna", som ute i byarna fuskade i deras yrken. De anhöll att "slika måtte föras till fästningarna att därstädes nödigt arbete förrätta".
Då skråväsendet i Sverige avskaffades 1846, infördes obligatoriska fabriks- och hantverksföreningar, som skulle övertaga vissa av de gamla skrånas mera allmännyttiga funktioner. Då fullständig näringsfrihet sedermera infördes 1864, upphörde dessa obligatoriska hantverksföreningar, men ett flertal av dem levde kvar i form av frivilliga sammanslutningar.
Bevarade skråarkiv från Simrishamn:
Skråarkiv
för skomakareämbetet i Simrishamn 1788-1852 (SVAR)
Skråarkiv för smedämbetet i Simrishamn 1712-1847 (LLA) - se
även "ALE" 1969, nr 3 sid 28-35
Skråarkiv för snickareämbetet i Simrishamn 1838 (LLA) - ev.
mer hos Nordiska museets arkiv
Skråarkiv för kruk- och kakelugnsmakareämbetet i Simrishamn
1831-1847 (LLA)
Skråarkiv för likbärarelaget i Simrishamn 1795-1802 (LLA)
Skråarkiv för murareämbetet i Simrishamn 1790-1847 (Kulturhistoriska Muséet,
Lund)
Litteratur:
Burman, P. Komstaflis. En uråldrig stenindustri i sydöstra
Skåne. 1978
Burman, P. Smide i by och på leje. 1982
Månsson, K. Byggnadssmide. 1979
Månsson, K. Lyse i smide. 1981
Smide på Österlen. 1973
Svensson, C. Minnesskrift vid Simrishamns Fabriks- och
Hantverksförenings sekeljubileum. 1947
Tomelilla Fabriks- och Hanverksförening 75 år. 1975
Wallin, C. Hantverk och industri i sydöstra Skåne. 1961
Vindflöjlar. Modellbok. 1977
Åberg, G. Mästersmeder i Borrby (släkten Glimberg). 1968