Tillbaka till ÖsterlenforskningI städerna fanns fria hantverkare, ofta sammanslutna i föreningar, collégia opi´ficum, senare genom statens medverkan i auktoriserade korporationer. De medeltida storgodsen uppvisa från 700-talet en talrik hantverkarstam såväl å kungens och stormännens gårdar som särskilt inom klostren, där yrkesskickligheten, även bland munkarna, var högt uppdriven och spred sig till städernas hantverkare.
Den medeltida staden som centrum och marknadsplats för omgivande landsbygd bildade en lämplig jordmån för hantverkets utveckling, ty här förelåg i den slutna ekonomiska kretsen de gynnsammaste betingelserna för arbete på beställning. Ursprungligen ofria yrkesmän från godsen, blev hantverkarna i städerna sina egna herrar. Det utmärkande kännetecknet för medeltidens hantverkare var skråna. Dessas uppkomst infaller på 1100-talet, blomstringen på 1300-, 1400- och början på 1500-talen. Ursprungligen var flera hantverksgrenar förenade i ett skrå, men snart hade varje hantverk sitt eget skrå.
T.ex i Simrishamn "Anno 1708 den 20 Juli. Skräddare Ämbetet här i Cimbrishambn upwiste widh Åldermannen Mest:r Diedrich Jacobsson In för RådstuguRätten deras undfångne skråå Articklar, som dhe efter Erhåldne Resolut:n ifrån Ämbetet i Ystadh, till detta Ämbetetz inrättande undfångit hafwa, hwilket dhe begiära må nlifwa infört, upläsit och påskrifwit, som och skiedde."
År 1683 kom genom generalguvernör Rutger von Aschebergs förordnande följande hantverkare att tillhöra Malmöskrå: guldsmeder, remsnidare, hattmakare, fällberedare, handskmakare, svarvare och pottmakare. Snart nog ändrades dock detta.
Staden Simrishamns hantverkare klagade - som framgår av ett riksdagsbesvär från 1723 - över det intrång "bönhasarna", som ute i byarna fuskade i deras yrken. De anhöll att "slika måtte föras till fästningarna att därstädes nödigt arbete förrätta".
Då skråväsendet i Sverige avskaffades 1846, infördes obligatoriska fabriks- och hantverksföreningar, som skulle övertaga vissa av de gamla skrånas mera allmännyttiga funktioner. Då fullständig näringsfrihet sedermera infördes 1864, upphörde dessa obligatoriska hantverksföreningar, men ett flertal av dem levde kvar i form av frivilliga sammanslutningar.
Litteratur:
Burman, P. Komstaflis. En uråldrig stenindustri
i sydöstra Skåne. 1978
Burman, P. Smide i by och på leje. 1982
Månsson, K. Byggnadssmide. 1979
Månsson, K. Lyse i smide. 1981
Smide på Österlen. 1973
Svensson, C. Minnesskrift vid Simrishamns Fabriks- och
Hantverksförenings sekeljubileum. 1947
Tomelilla Fabriks- och Hanverksförening 75 år.
1975
Wallin, C. Hantverk och industri i sydöstra Skåne.
1961
Vindflöjlar. Modellbok. 1977
Åberg, G. Mästersmeder i Borrby (släkten
Glimberg). 1968
Skråarkiv
för skomakareämbetet i Simrishamn 1788-1852 (SVAR)
Skråarkiv för smedämbetet i Simrishamn 1712-1847 (LLA) - se
även "ALE" 1969, nr 3 sid 28-35
Skråarkiv för snickareämbetet i Simrishamn 1838 (LLA) - ev.
mer hos Nordiska museets arkiv
Skråarkiv för kruk- och kakelugnsmakareämbetet i Simrishamn
1831-1847 (LLA)
Skråarkiv för likbärarelaget i Simrishamn 1795-1802 (LLA)
Skråarkiv för murareämbetet i Simrishamn 1790-1847 (Kulturhistoriska Muséet,
Lund)